2010-06-01

Och Herren ångrade...
– om Guds oföränderlighet (del 4)

I allt tal om Guds "oföränderlighet" blir det alltså oundvikligt att också tala om relationen mellan Gud och skapelsen. Texten ger inte utrymme för någon överbetonad "oföränderlighet", d.v.s. ett åtskiljande av Gud och skapelsen, men den ger inte heller vid närmare anblick utrymme för en överbetonad "relationalitet", d.v.s. ett likställande av Gud och skapelsen. Gud är fortfarande "den andre", Gud är fortfarande HERREN, Israels Gud, som är fri och har rätt att döma. Denna spänning har teologer genom historien försökt lösa på olika sätt, mer eller mindre framgångsrikt, och många liknar varandra:

Barth talar om Guds trofasta, oföränderliga kärlek som manifesteras på ständigt nya sätt. För att betona Guds aktivitet och inte passivitet väljer han att tala om "konstans" istället för "oföränderlighet".

Rahner drar utifrån självmotsägelsen "oföränderlig" och "inkarnerad" (hur kan en "oföränderlig" Gud bli människa) slutsatsen att Gud kan förändras i någon finit (materiell) annan.

Moltmann tänker utifrån ett tydligt lidande-perspektiv och menar att det är Kristi kors som uppenbarar den treenige Guden, den Gud som förändras och lider fullt ut i kärlek. "Ty den sanna kärleken lider allt, uthärdar allt och hoppas allt, för att göra andra lyckliga och därigenom själv bli salig" (Moltmann).

Trots allt fokus på "oföränderlighet" och ånger kanske denna text framför allt lär oss någonting om bön. Den Gud som framträder är inte en avlägsen Gud, oförmögen och ovillig att lyssna till och engagera sig i människans öde, utan tvärtom vittnar texten om en passionerad, lidelsefull och lyhörd Gud. En Gud som är villig att ångra det onda han tänkt, för människans skull. Genom några enkla ord, genom en ärlig bön, så får Mose uppleva ett gensvar, ett gensvar som får bli ett eko in i vår tid, en tid då klagan har blivit självömkande och där ånger har blivit grämelse. Här får vi en chans att låta Gud blåsa liv i gamla utnötta begrepp som "oföränderlighet" och "ånger" och genom dem väcka en tro hos oss, en tro men framför allt ett hopp, det hopp som ger oss visshet om att vi tror på en Gud som kan förändra varje situation, att vi tror på en Gud som är djupt engagerad i och därför lider med och för sin skapelse.

Vidare läsning:
Barth Karl. (1957). Church Dogmatics II/I. Edinburgh: T&T Clark.
Farley, Edward. (1996). Deep Structures. Valley Forge: Trinity Press International.
Gowan, Douglas. (1995). Changing God’s Mind. Grand Rapids: Eerdmans.
Mettinger, Tryggve. (2007). The Eden Narrative. Winona Lake: Eisenbrauns.
Migliore, Daniel L. (2004). Faith Seeking Understanding. Grand Rapids: Eerdmans.
Moltmann, Jürgen. (1980). Treenigheten och Guds rike. Stockholm: Verbum.
Ware, Bruce A. (1984). An Evangelical Reexamination of the Doctrine of the Immutability of God. Ann Arbor: University Microfilm International.

2010-05-31

Och Herren ångrade...
– om Guds oföränderlighet (del 3)

Så vad händer? HERREN ångrar sig, och det verb som används i dessa två verser är värt att studera lite närmre, nämligen hebreiskans נחם. Detta verb har en grundbetydelse som på de flesta andra språk automatiskt delas upp i två, nämligen "att ångra" resp. "att sörja med/lida med/känna sympati för". Dessa två betydelser ligger alltså i det hebreiska verbet nära förbundna med varandra, så nära att det kan formuleras på följande sätt i teologiska uppslagsverk:

The twin factors of decision/effect and emotion/affect are thus the rule in נחם: they are indissolubly interwoven.

HERRENs ånger är alltså enligt detta verb inte främst en intellektuell ompositionering utan i detta fall snarare en emotionell respons på Moses bönfallande. Verbet används oftast (24x) för att tala om att Gud ångrar uttalad domshandling, men Gud ångrar också egna handlingar som var tänkta som goda men som blivit onda (1 Mos 6; jfr 1 Sam 15), och anmärkningsvärt är att samma verb dessutom används då Gamla testamentet vittnar om den Gud som aldrig ångrar sig (t.ex. 1 Sam 15). Så här i slutet av avsnittet möter vi alltså ytterligare en intressant spänning som texten inte på något sätt söker lösa.

Flera spänningsfält har till synes uppenbarat sig för den nogranne läsaren, dels den uppenbara spänningen mellan den Gud som inte kan ångra sig men som ändå gör det, men också en spänning mellan den Gud som framträder som domare, fri att handla som han vill och den Gud som påverkas så till den grad att han behöver Moses medgivande för sitt handlande. Texten argumenterar inte för att någon av dessa fyra beskrivningar skall ha företräde, så det är så här vi måste lämna texten och vidare söka oss till Bibeln som helhet för att tentativt kunna erhålla en förståelse för dessas samband. Syftet med denna artikel är dock inte att vara heltäckande, så avslutningsvis kommer jag istället att utifrån den text som studerats dra några slutsatser som kan vara viktiga att reflektera över inför mötet med den mer övergripande bibliska kontexten samt teologihistorien.

Den Gud som möter i texten är alltså en Gud som är fully in charge yet open to human intervention (Gowan). Det är en Gud som påverkas av människors bön och som är emotionellt engagerad i sin skapelse. Vi förstår av berättelsen att många av de begrepp som appliceras (t.ex. verbet נחם) inte på något sätt försöker definiera Gud utan istället används i en berättelse för att på bästa sätt försöka beskriva vad det är som händer, och här verkar det som om Gud kan förändras ur vissa avseenden men är ”oföränderlig” ur andra. När när vi då inser att det som Mose använder som grund för sin argumentation är Guds eget väsen – när han utgår från de Guds löften som givits fäderna utifrån Guds begynnande frälsningsplan appellerar han till det han har insett är det ”oföränderliga” i Guds väsen, nämligen viljan att frälsa – så skulle en tentativ slutsats vara att Guds väsen i sig är "oföränderligt" emedan hans förhållande till och agerande med sin skapelse är föränderligt, d.v.s. beroende av det skapades gensvar och agerande. Detta innebär att när vi talar om att Gud ångrar sig så ångrar han sig som Gud och inte som människa, d.v.s. ångern måste även den förstås och definieras utifrån vem Gud är och inte främst antropomorft.

...fortsättning följer...

2010-05-30

Och Herren ångrade...
– om Guds oföränderlighet (del 2)

I 2 Mos 32 fortsätter den berättelse som avbrutits av 7 kapitel med detaljerade anvisningar om hur bl.a. tabernaklet skulle byggas, den berättelse som talar om det förbund som HERREN sluter med Israels folk genom Mose. Detta förbund innefattade en överenskommelse om att HERREN skulle vara Israels Gud och att inga bilder av HERREN varken skulle tillverkas eller dyrkas, men när vi möter folket i kapitlets första verser, 40 dagar efter att förbundet slutits, har man redan brutit denna överenskommelse. Folket (som av HERREN nu anmärkningsvärt nog inte längre kallas för ”mitt folk”, utan ”ditt (Moses) folk” eller ”detta folk”) har börjat tvivla på hur det gått för Mose på berget, övertalat Aron att göra en gud och dessutom offrat bränn- och tackoffer till denne guds ära. Det är med denna vetskap som vi som läsare möter Mose och HERREN i en mycket intressant dialog (v.7–14), och det intressanta är de underliggande spänningar som framkommer.

Det första som möter är HERRENs dom över Israel (v.7–10) där han förklarar folket skyldigt till en stor synd, till en perversion som får hans ilska att brinna av vrede. HERREN vill göra slut på folket och börja om på nytt med Mose, och mot bakgrund av dels förbundet, men även det som följer i 33:19, verkar det som att HERREN både skulle ha rätt till och vara förmögen till det. Att folket förkastat förbundet betyder dock inte att HERREN misslyckats, inte minst 33:19 vittnar om att han är fri att välja efter eget tycke, och nu verkar det som att han utväljer Mose, precis som han i frihet utvalt Abraham
(1 Mos 12:2), men det finns en anmärkningsvärd skillnad. Vers 10 lyder:

Och nu: Låt mig vara ensam så att min ilska ska brinna av vrede mot dem och jag ska göra slut på dem och göra dig till ett stort folk!

Genom detta imperativ verkar det som att HERREN behöver Mose medgivande för sitt handlande! Det intressanta är att denna slutsats förstärks av en närmare titt på hur det hebreiska verb som ligger till grund för textens imperativ används i övriga gammaltestamentliga texter. Verbet, som är det hebreiska נוח (nûach), betyder "att lämna något", "att låta något bli kvar", "att låta något hända" eller "att låta någon vara" (ifred/ensam) och används fem gånger i imperativ, alla gånger med mänskligt subjekt (Dom 16:26; 2 Sam 16:11; 2 Kung 23:18; Hos 4:16–17), och vid varje användning är omständigheten sådan att någon som har makt att göra någonting gentemot någon annan/något annat blir ombedd att avstå. Det verkar alltså som att Mose är förmögen att påverka HERRENS beslut.

Men Mose lyder inte, han lämnar inte HERREN ifred utan bönfaller istället inför hans ansikte. Donald E Gowan belyser här i artikeln Changing God’s Mind den tredelning som återfinns i Moses bönfallande, en tredelning som genom ordet "varför" (למה) börjar med att anknyta till det som kom att bli Israels traditionella bönespråk:

1. HERRENs förnuftighet (v.11)
2. HERRENs rykte bland folken (v.12a)
3. HERRENs löfte till fäderna (v.12b–13)

Det som framträder utan att djupare gräva i dessa punkter är att alla argument som Mose anför tar sin utgångspunkt i vem HERREN är, inte i vem Israel är. Hos Israel finner Mose ingen grund för fortlevnad, den grunden finns bara i HERRENs karaktär, och det är utifrån denna han bönfaller HERREN att ångra sig.

Så vad händer?
...forstättning följer...

2010-05-29

Och Herren ångrade...
– om Guds oföränderlighet (del 1)

"Man only has two possibilities: Either he keeps eternal silence, or he talks about God in human words, a choice between agnosticism and anthropomorphism".

I sitt försök att förstå Gud riskerar människan alltid att antingen kapitulera eller bli övermodig; antingen värjer man sig för antropomorfism och antropopatism så till den grad att man inte vågar uttala sig alls, eller så menar man sig ha hittat begrepp som kan beskriva och förklara vem Gud är. Problemet med det senare är att begreppen över tid verkar bli definierande snarare än definierade och på så sätt förlorar kontakt med den Gud de försöker beskriva. Så har det i viss mån blivit med många av de gudsförbehållna attribut som formulerats genom teologins historia. Här har attribut som "allvetande", "allsmäktig", "allgod" och "oföränderlig" blivit allt mer autonoma och kommit att låsa oss i vårt tal om, och förståelse av, Gud.

Edward Farley menar i sin bok Deep Symbols att det just är i mötet med det transcendenta som alla försök att hävda attributens autonomi och fullhet undermineras. Tillåts inte denna nödvändiga underminering så riskerar förståelsen för attributens paradoxala karaktär att kantra över i enstaka förenklade och abstraherade betydelser. Verkligheten blir slav under viljan att vara exakt och preciserad, en vilja som utesluter tvetydighet, inneboende spänning och instabilitet. Om så är fallet inser vi snabbt vikten av att de gudsförbehållna attributen måste definieras av Gud och inte tvärtom. Vi kan inte ta ett begrepp som "oföränderlig", definiera det och sedan applicera det på Gud, snarare måste vi låta Gud själv definiera de begrepp vi väljer att beskriva honom med. För Karl Barth blir detta avgörande, vi kan bara förstå hur Gud är (resp. inte är) "oföränderlig" då vi tar vår utgångspunkt i Hans självuppenbarelse. Barth menar att det i Bibeln inte talas om "oföränderlighet" som sådan utan om en oföränderlig Gud som också är full av livskraft.

Att tala om begrepp på detta sätt innebär ett bejakande av vissa aspekter av postmodernitetens idéer om språkets destabilisering i det att attributen t.ex. bör sättas inom citattecken som ett uttryck för att dess betydelser inte ses som stabila och att vi därmed förhåller oss nyfiket, kritiskt och undersökande till dem. Dessutom inser vi vikten av ett välgrundat användande av attributen då de i hög grad är formativa för den gemenskap vi tillhör, men vi drar dock inte samma slutsats som postmoderniteten. Istället för att tala om att en omfattande destabilisering och fragmentisering äger rum i betydelsen att ingen sann, yttersta verklighet finns att finna bakom attributen menar vi att attributens riskerande att bli självtillräckliga och konstruerande bör uppmuntra oss att hela tiden på nytt söka den sanna, yttersta verklighet som de ämnar beskriva.

När vi nu närmare ska studera vad talet om Gud som "oföränderlig" kan innebära väljer jag att ta min utgångspunkt i en av de bibeltexter som vid första genomläsning kan tyckas utmana en klassisk "oföränderlighetslära". Denna lära – som i mycket har sitt ursprung i hellenistiskt tänkande där idén om Guds perfektion var tätt sammankopplad med Guds oföränderlighet (förändring åt något håll skulle, enligt bl.a. Aristoteles, leda till det sämre) – har dock kraftigt ifrågasatts och modifierats av teologer som bl.a. Barth, Karl Rahner och inte minst Jürgen Moltmann på grund av att den leder till en orörlig och inaktiv Gud, en Gud som de menar är omöjlig att förena med den Gud som genom Jesus dör på ett kors. Att fokus hos dessa teologers resonemang så kraftigt ligger på Jesu korsgärning och den lidande Guden är naturligtvis logiskt, men eftersom Bibeln består av en mängd vittnesbörd kan det vara relevant att ibland lyssna på enskilda (något mer perifera) röster för att sedan relatera dem till helheten. Därför ska vi nu se på hur 2 Mos 32(:7–14) talar om Guds "oföränderlighet".

...fortsättning följer...

2010-05-27

Lugn i stormen!

Dagen rapporterar (här) om en avhandling som granskar antika beskrivningar av korsfästelser. Forskaren, Gunnar Samuelsson, menar att straffmetoden inte verkar ha täckning i den utsträckning man kunde förvänta sig. Dagen nämner också något om att texter skulle vara felöversatta, men man får i artikeln ett för tunt underlag för att kunna bilda sig en uppfattning om avhandlingen. Det låter som att det kan ha att göra med någon slags etymologisk ompositionering där σταυρος/σταυροω inte längre antas betyda "kors"/"korsfästa" utan mer "upphängd"? Jag trodde den betydelsen var mer förlagd till antik grekiska och inte tillämpbar på koinegrekiska, men det är som sagt svårt att uttala sig utan att ha läst avhandlingen.

Naturligtvis väcker avhandlingen frågor, t.ex. frågor som när och varför man började tala om Jesus som korsfäst om han nu inte blev det? Men det som är värt att nämna är ju att avhandlingen inte behandlar frågan om Jesus dog eller inte, utan bara tillvägagångssättet, som jag förstår det handlar det om huruvida det fanns en tvärgående bjälke på den träpåle Jesus hängde. Så låt oss inte blåsa upp detta för stort?

Avhandlingens abstract: här

Har EFK blivit fariséer?

Jörgen Lundberg skriver idag en debattartikel i Dagen där han kritiserar kongressens beslut att avsäga sig vigselrätten. I ingressen kan vi läsa det skarpa uttalandet: "att avsäga sig vigselrätten löser inte skiljelinjen om samkönade äktenskap inom svensk kristenhet. Det handlar om teologiska hårklyverier som leder till fariseism.", någonting som kanske inte speglar artikeln i sin helhet, men väl ger uttryck för artikelns tillspetsade formuleringar. Jag tänkte försöka mig på att ge en analys av Jörgens argumentation, och så får ni gärna diskutera den med mig nedan. Så här ungefär ser det ut:

Statement 1:
Ingen kristen akt behövs för att ingå äktenskap, ett civilrättsligt äktenskap är också inför Gud och församlingen.

Statement 2:
Myndighetsintrånget i de enskildas liv är minimalt, det är bara en bekräftelse.

Statement 3:
I konsekvensens namn borde man, om man avsäger sig vigselrätten, också avsäga sig all form av myndighetsutövning.
   Reflektion 3a: Det finns församlingsdrivna förskolor, betygsättning är myndighetsutövning.
   Reflektion 3b: Kyrkor anordnar begravningar, när pastorn är med vid jordfästning är han
   myndighetsutövande eftersom han medverkar i den samhälleliga angelägenheten att fastställa att den
   döda kroppen tagits om hand på ett ur hälsoperspektiv tillfredsställande sätt.


Statement 4:
Avsägelse löser inte skiljelinjen om samkönade äktenskap inom svensk kristenhet. Avsägelsen handlar om teologiska hårklyverier som leder till fariseism.
   Reflektion 4a: Avsägelse stänger vägar och är till hjälp för ingen.
   Reflektion 4b: En fördjupad undervisning om det kristna äktenskapet är inte beroende av avsägelse.


Statement 5:
Det är bättre att man tar steget att avsäga sig när man blir tvingad till det.
   Reflektion 5a: EFK avsäger sig vigselrätten för att kunna förekomma ett hot om att bli av med den.

Statement 6:
Jag (Jörgen) kommer inte att följa den nya ordningens rekommendationer om att paret först ska ingå vigsel borgerligt utan kommer att utforma vigselakten tillsammans med någon som har vigselrätt.

Slutsats:
EFK bör häva sitt beslut vid nästa års representantskapsmöte, låt oss i praktiskt församlingsliv ha kvar möjligheten att skapa en helhet kring äktenskapets ingågende. Låt oss lägga fokus på äktenskapets "innehållsfrågor" snarare än dessa formaliteter.

När man benar ut en artikel på detta vis så blir resultatet ganska intressant. Vad hävdas egentligen, hur underbyggs statements och slutsatser? Som ni ser är artikeln ganska spretig, och man får inte riktigt grepp om vad Jörgen grundar sina uttalanden på. Att han är kritisk till avsägandet av vigselrätten står klart, men om vi ska försöka få fram argument för en myndighetsutövning så får vi försöka använda oss av hans argument emot ett avsägande. Och då ser det, utifrån analysen ovan ut som följande:

EFK bör fortsätta vara myndighetsutövare…
… (1) eftersom ingen kristen akt behövs för att sammanviga två människor
… (2) eftersom myndighetsutövandet är så minimalt vid en vigselakt
… (3) eftersom man annars måste stänga sina skolor och sluta vara närvarande vid en jordfästning
… (4) eftersom frågan om samkönade äktenskap inte löses genom ett avsägande
… (5) eftersom man fortfarande får
… (6) eftersom det blir en mer sammanhållen helhet kring själva vigselakten

Om man ser argumentationen på det sättet så har jag svårt att se någon bäring i det Jörgen hävdar, för jag tycker mig ana inre motsättningar i resonemanget. Jag ska försöka förtydliga:

1 & 6. "Ingen kristen akt behövs för att ingå äktenskap, ett civilrättsligt äktenskap är också inför Gud och församlingen." Jörgen har rätt i att borgerliga äktenskap är lika giltiga som "kyrkliga". Paulus undervisning om äktenskapet i 1 Kor 7:12–13 tycks t.ex. säga att äktenskap som ingåtts av människor som inte bekänner Jesus om Herre äger full giltighet. Detta innebär dock inte att det omvända är falskt, jag vill likaväl hävda att det inte behövs något statligt godkännande för att ingå äktenskap, ett äktenskap som ingås inför Gud och inför Guds folk med löfte om livslång trohet är i allra högsta grad giltigt och bindande. Pappersarbetet/administrationen är sekundär(t). Det administrativa pappersarbetet är inte knutet till teologin kring äktenskapet på samma sätt eftersom den är beroende av statsskick och samhällsordning. Därför kan ett äktenskap i samhällelig mening skilja sig från äktenskapet i biblisk mening. Vi får inte sätta likhetstecken här.

Utifrån detta resonemang faller också punkt 6. Det finns inga avgörande bitar som saknas för att vigseln i kyrkan skall anses fullgod. Den behöver inget komplement för att vara giltig. Däremot kräver samhället att det gifta paret väljer en samlevnadsform, och här är samhällets "äktenskap" den i dagsläget överlägset bästa, men detta är inte någonting som egentligen behöver kopplas till en vigselakt, lika lite som införskaffandet av ett nytt pass vid det eventuella efternamnbytet behöver ske där.

2. Är man emot att kyrkan skall vara statlig myndighetsutövare vid en vigselakt så finns ingen bärighet i detta argument. Myndighetsutövning mäts inte i procent.

3. Här gör Jörgen märkliga analogier. Närvaro vid en jordfästning kan väl knappast räknas som myndighetsutövning? Jag är inte så insatt i detta, men det är väl lika lite myndighetsutövning som att hålla ett vigseltal på en vigsel? Det verkar också som att Jörgen inser detta när han i sin text skriver "är inte detta snuddande nära myndighetsutövning?". Snuddande nära är inte ett giltigt argument. Vad gäller skolor så är det en helt annan diskussion, en intressant och viktig sådan, men knappast analog till vigselrätten? Vore intressant att höra Jörgen vidareutveckla kopplingen här.

4. Jag vet ingen som har hävdat att frågan om samkönade äktenskap löses genom ett avsägande. Ingenstans i underlaget till beslutet finns samkönade äktenskap omnämnda. Det är väl snarare en tolkning av beslutet som media och vissa församlingar gjort, men det ger inte någon grund att hävda att EFK på kongressen skulle resonerat så i sin beslutsprocess.

5.
Detta är ett konstigt argument. Knappt nödvändigt att bemöta. Att avsäga sig vigselrätten i protest lägger fokus på fel saker, och det kan också anses vara kontraproduktivt av Jörgen att anföra detta eftersom det motsäger det han tidigare försökt hävda.

Nu har jag delat mina tankar om inlägget, vad säger ni? Gör ni en annan analys av argumentationen? Drar ni andra slutsater? Som jag ser det kommer inte Jörgen med några nya argument, och inte heller lyckas han anföra argumenten särskilt slagkraftigt, men jag tror ändå att hans text kan få gehör eftersom den formulerar sig så skarpt. Kopplingen till fariseism förstår jag mig inte på, så den kan jag inte kommentera. Någon som vill förklara den?

2010-05-25

Kan någon förklara?

Varje banbrytande vetenskaplig upptäckt eller framgång tenderar att blåsas upp av media. När populärvetenskapen sätter sina klor i akademiska resonemang som levereras på lättförståeliga sätt till allmänheten uppstår alltid ett gäng tolkningar som är högst förvånande. Så att diskussion uppstår när Craig Venter lyckas med att på konstgjord väg designa och sätta ihop en helt syntetisk kromosom som sedan satts in i (och börjat "styra") en cell är inte förvånande. Det som är förvånande är att denna framgång börjar användas som bevisföring i helt andra resonemang. Det finns nämligen vissa som hävdar att denna framgång skulle vara bevis för att livet inte kan ha uppstått utan en intelligent designer, och vissa som vill hävda motsatsen, att Gud inte behövs för att förklara livets uppkomst. Och det är här jag inte hänger med. Vad har Craig Venters framgång med livets uppkomst att göra? Kan någon förklara sambandet för mig?

Läs och se mer:
DN: 1, Dagen: 1, GP: 1, SvD: 1, SVT: 1 2

2010-05-24

Hoberna som föredömen

"For things are made to endure in the Shire, passing from one generation to the next."

Så säger Bilbo när han i "Sagan om Ringen" (filmen) berättar om hoberna och om Fylke. Utmanande ord i dagens flyktighetskultur där det produceras för att konsumeras i stunden. Där det konsumeras utifrån känsla och lust istället för funktion och nytta. Där tanken att en möbel eller en mobiltelefon ska hålla i generationer är absurd. Där tillgänglighetskrav får förödande effekter på tålamod. Fylke är del i en sagovärld. Men citatet säger något om vår värld. En värld till vilken ett liknande budskap riktas. Ett budskap om att bygga på det som är bestående. Ett budskap som förts vidare i generationer. Ett budskap som säger oss att det finns en bestående sanning. Att det finns en fast grund att stå på i en tid där allt är relativt. Att det finns någon som alltid kommer att finnas där. Som lyssnar, som vet, som älskar. Som förlåter och som upprättar. Som befriar och ger frid. Vi är många som vittnar om honom. Hans namn är Jesus.

Därför säger Herren Gud: Se, jag lägger en grundsten på Sion, en sten som håller provet, en utvald hörnsten som säker grund. Den som har tro förhastar sig inte. (Jes 28:16)

Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. (Ef 2:20–22)

Är du svensk?

Min syster sitter just nu och arbetar med de sista justeringarna av en mycket intressant uppsats. Det är en i dagens samhälle högst relevant text som utvärderar svensk integrationspolitik, och utan att avslöja några resultat innan den är färdigskriven och framlagd kan jag säga att uppsatsen bl.a. på ett bra sätt belyser den problematik som uppstår när man tar sin utgångspunkt i en beteckning av en grupp människor människor som "invandrare" eller "svenskar", samt vad som händer när dessa beteckningar inte korresponderar med verkligheten, d.v.s. när beskrivningarna inte stämmer överens med erfarenheten.

När jag läste denna uppsats började jag fundera lite över identitet. Var har vi vår identitet? Hur beskriver vi oss själva? Hur beskriver andra oss? Är jag svensk? Vad innebär det i så fall? Många tidningar skriver idag om hur svenskar blir alltmer positiva till invandrare, men samtidigt lyfter en artikel i Svenska Journalen fram det faktum att främlingsfientliga strömningar har fått fäste i svensk kristenhet (läs här). Jag blir faktiskt inte förvånad när jag läser detta, jag tycker det är tendenser som man har kunnat snappa upp lite varstans, det som förvånar mig är snarare avsaknaden av undervisning i dessa frågor. Vad säger egentligen Bibeln? Så jag tänkte vi skulle göra en mycket snabb och skisserad överblick.

I Gamla testamentet finns flera hebreiska ord som används då man talar om främlingar på olika sätt, och ett intressant sådant är גר ("ger"), som kommer av verbet גור ("gûr" att vistas, uppehålla sig). Den som betecknas som גר är alltså någon som vistas/uppehåller sig bland ett annat folk. I Gamla testamentet finns en rad lagar och föreskrifter som reglerar hur Israel skall bemöta en גר, och dessa lagar är anmärkningsvärda, dels på grund av den inställning Israel skulle ha, men kanske framför allt på grund av hur denna inställning motiveras. Titta t.ex. på följande två verser (Bibel 2000):

En גר får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva גרים i Egypten. (2 Mos 22:21)
Även ni skall visa גר kärlek, ty ni har själva varit גרים i Egypten. (5 Mos 10:19)

Att det fanns en hel del främlingar som bodde i landet står klart (se t.ex. Jos 9; 2 Krön 2:17), och folket uppmanas alltså att ta väl hand om dessa. De skall mötas med kärlek och omtanke, och motiveringen till detta (grunden för agerandet) ligger i att Israeliterna själva varit främlingar i Egypten. Intressant, eller hur? När vi läser Gamla testamentet ser vi att detta är ett tema som återkommer, Guds folk blir på nytt främlingar i och med fångenskapen i Babylon, de blir ett folk i exil, och därför skall de naturligtvis, under de tider då de har ett eget land, behandla främlingar så som de själva ville bli behandlade.

Men det stannar inte här. Främlingarna skall inte bara behandlas väl, utan när profeten Hesekiel får sin framtidsvision räknas främlingarna som infödda Israeliter och får lika stor del av landet som dem (Hes 47:21–23). Detta är anmärkningsvärt, att främlingar ska få bli del av Guds folk, men när vi läser Nya Testamentet förstärks denna teologi. Det Guds folk som enligt lagen skulle behandla främlingar väl kommer nu att inkludera dessa främlingar/hedningar i ett nytt Gudsfolk (t.ex. Apg 15). Guds folk består nu inte längre bara av judar, här är "ingen längre jude eller grek" (Gal 3:28), utan ett nytt folk har bildats. Det är ett folk som nu kommer leva bland en mängd andra folk, ett folk som kommer att leva som främlingar bland andra folk (jfr 1 Petr 2:11ff). Det är ett folk som fortsatt skall behandla människor runtomkring med kärlek så att dessa också får en möjlighet att bli införlivade i detta nya Gudsfolk.

Vår identitet som kristna är alltså inte främst nationellt betingad, vi är inte "svenskar", vi tillhör Guds folk. Detta Gudsfolk är en brokig skara människor av olika etnicitet, av olika härkomst, och därför är det egentligen absurt att som kristen vara främlingsfientlig. Eller hur? Vi borde istället visa våra medmänniskor kärlek, vi borde försöka motverka det utanförskap som uppkommer när vi fjärmar oss från människor vi betecknar som "främlingar", "invandrare", det fjärmande som kanske egentligen har sin grund i rädsla. Och anledningen till detta är att vi borde veta hur det är att vara främlingar. Vi själva är i egenskap av Guds folk främlingar på jorden. Vårt hemland är inte Sverige, vårt hemland är Guds rike, ett rike som vi har i uppdrag att föregripa här och nu. Men vi kanske har glömt bort det? Vår identitet som svenskar kanske är starkare rotad i oss än vår identitet som Guds folk?