David Willgren

2010-09-22

Alltings början - 1 Mos 1:13

wayehî 'erev wayehî voqer yôm shelîshî

Litteral översättning:
YLV:
NASV:
Folkbibeln:

och det var kväll och det var morgon en tredje dag
And there was evening, and there was morning--the third day.
and there is an evening, and there is a morning -- day third
Och det blev afton och det blev morgon. Det var den tredje dagen

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Tre dagar är nu till ända, och i berättandet återkommer vissa formuleringar varje dag som gör att vi kan börja skönja ett mönster.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויהי ערב ויהי בקר יום שלשי "och det var kväll och det var morgon en tredje dag"
Vi känner igen orden och formuleringen. Den är exakt som den ordalydelse vi stött på i både v.5 och v.8. Ännu en dag har alltså förflutit, och vi kan återvända till det mönster vi noterade i anslutning till v.8 för att se hur det har utvecklat sig:

	Dag 1	Dag 2	Dag 3
1. Gud talar, ויאמר אלהים + verbet i jussiv	X	X	XX
2. Det Gud säger blir verklighet, יהיו כן	X	X	XX
3. Gud granskar det skapade, וירא כי טוב	X		XX
4. Gud kallar/namnger det skapade, ויקרא אלהים	X	X	X
5. Det blir kväll och morgon	X	X	X

Samma vokabulär verkar alltså återkomma, och ännu så länge verkar mönstret upprepa sig. Det anmärkningsvärda är dock att Gud inte granskar det skapade under dag två och att Gud inte namnger det skapade myllret av ordnad växtlighet under dag tre. Dag tre har också som synes två skapande händelser, vi har en dubblering av mönstret denna dag.

Slutsats:
Tre dagar är nu till ända, och i berättandet återkommer vissa formuleringar varje dag som gör att vi kan börja skönja ett mönster. En översättning av denna vers skulle kunna vara:

Och det var kväll och det var morgon, en tredje dag.

Ytterligare djupdykning: (för den vetgirige)
Westermann, Claus. (1984). Genesis 1-11 a Commentary, (A Continental Commentary). Minneapolis: Augsburg Publishing House.
Brueggemann, Walter. (1982). Genesis, (Interpretation). Louisville: John Knox Press.
Wenham, Gordon J. (1987). Genesis 1–15, (Word Biblical Commentary). Waco: Word Books.
Brown, Francis m.fl. (2005). The Brown-Driver-Briggs Hebrew and English Lexicon (9 uppl.).
Peabody: Hendrickson Publishers.
Williams, Ronald J. (2007). William’s Hebrew Syntax. Toronto: University of Toronto Press.

Fortsättning nästa fredag! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

2010-09-19

Alltings början - 1 Mos 1:12

watôtse' ha'arets deshe' 'esev mazerîa' zera' lemînehû we'ets 'oseh-perî 'asher zare'ô-vô lemînehû wayare' 'elohîm kî-tôv

Litteral översättning:

NIV:

KJV:

YLT:

Folkbibeln:

B2000:

och jorden lät komma fram gräs växt den sående frön till sitt slag och träd den görande frukt som sitt frö i sig till sitt slag och Gud såg att gott
The land produced vegetation: plants bearing seed according to their kinds and trees bearing fruit with seed in it according to their kinds. And God saw that it was good.
And the earth brought forth grass, [and] herb yielding seed after his kind, and the tree yielding fruit, whose seed [was] in itself, after his kind: and God saw that [it was] good.
And the earth bringeth forth tender grass, herb sowing seed after its kind, and tree making fruit (whose seed is in itself) after its kind; and God seeth that it is good;
Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som efter sina slag bär frukt med frö i sig. Och Gud såg att det var gott.
Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Denna vers är i stort en upprepning av v.11, men med syftet att visa hur Guds skapande blir verklighet. Vi ser hur Guds delegerande befästs, jorden har själv getts förmågan att fövalta och fortplanta den grönska Gud har skapat, och det är en grönska som beskrivs vara fröbärande växter och fruktträd med frön i frukterna. Allt detta myller av liv, ordnat i specifika slag, finner Gud för gott när han granskar det.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ותוצא הארץ דשא"och jorden lät komma fram gräs"
Här möter vi den enda vokabulär som skiljer sig från föregående vers. Istället för דשא ("skjuta fram") har vi här יצא, ett verb som har grundbetydelsen gå ut/komma ut, och t.ex. används för att tala om hur någon går ut ur ett tält. I denna vers står verbet i hifil, d.v.s en kausal form, och får betydelsen av att "låta komma fram", "leda fram", "föra fram", att på något sätt orsaka att något kommer fram. Möjligen kan man här se en aspekt av att någonting skjuter fram ur jorden som redan finns dolt inuti, d.v.s. att grundbetydelsen av verbet är att låta någonting som redan finns inuti komma fram, men huvudpoängen med denna vers är, som vi sett i v.7, att beskriva hur Guds skapande befallning blir verklighet. Och här är den tendens vi såg i v.11 tydlig, det är jorden som frambringar grönska (דשא), jorden har genom Guds skapande ord fått möjligheten att själv reproducera Guds skapelse.

עשב מזריע זרע למינהו "växt den sående frön till sitt slag"
Här upprepas föregående vers, men med tillägget "till sitt slag", någonting som ytterligare förstärker aspekten av ordningsbringande i skapelsen. De fröbärande växterna är också indelade i olika slag.

ועץ עשה פרי אשר זרע בו למינהו "träd den görande frukt som sitt frö i sig till sitt slag"
Här har vi en i princip ordagrann upprepning av föregående vers. Små skillnader är att "till sitt slag" har flyttats fram i satsen (och har en annan variant av det 3s maskulina possesiva suffixet), och vi har inte en konstruktkedja ("fruktträd") utan bara "träd", men det som är intressant är att vi här har det kopulativa ו som vi saknade i vår argumentation kring v.11. Detta gör att den slutsats vi drog i anslutning till förra versen blir aningen starkare. Det verkar alltså som att vi har en tudelning där fröbärande växter (עשב) och fruktträd (עץ) tillsammans beskriver den grönska (דשא) som jorden frambringar.

וירא אלהים כי טוב "och Gud såg att gott"
Denna formulering känner vi igen sedan tidigare. Gud ser, granskar, beskådar det skapade och finner det för gott. Det är så som det var tänkt. Precis som i v.4 och v.10.

Slutsats:
Denna vers är i stort en upprepning av v.11, men med syftet att visa hur Guds skapande blir verklighet. Anmärkningsvärt är dock att ingen namngivning av det skapande har skett, men det kanske kommer i verserna som följer. Vi ser att Guds delegerande befästs i denna vers, jorden har själv getts förmågan att fövalta och fortplanta den grönska Gud har skapat, och det är en grönska som beskrivs vara fröbärande växter och fruktträd med frön i frukterna. Allt detta myller av liv, ordnat i specifika slag, finner Gud för gott när han granskar det. En översättning av versen skulle kunna vara följande (ordföljden är något omkastad för att få en bättre svenska):

Och jorden frambringade grönska: växter som bär frön i enlighet med sitt slag och tträd som bär frukt som har sina frön i sig i enlighet med sitt slag. Och Gud fann att det var gott.

Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

2010-09-14

Alltings början - 1 Mos 1:11

wayo'mer 'elohîm tadeshe' ha'arets deshe' 'esev mazerî'a zera' 'ets perî 'oseh perî lemînô 'asher zare'ô-bô 'al-ha'arets vayehî-ken

Litteral översättning:

NIV:

KJV:

YLT:

Folkbibeln:

B2000:

och Gud sade må jorden låta skjuta fram gräs växt den sående frön fruktträd den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig över jorden och det var så
Then God said, "Let the land produce vegetation: seed-bearing plants and trees on the land that bear fruit with seed in it, according to their various kinds." And it was so.
And God said, Let the earth bring forth grass, the herb yielding seed, [and] the fruit tree yielding fruit after his kind, whose seed [is] in itself, upon the earth: and it was so.
And God saith, 'Let the earth yield tender grass, herb sowing seed, fruit-tree (whose seed is in itself) making fruit after its kind, on the earth:' and it is so
Gud sade: "Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden." Och det skedde så.
Gud sade: "Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden." Och det blev så.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
En hel del ny vokabulär introduceras nu, och vi förstår att någonting nytt åter är på väg att ske. Och det gör det också. Grönska skapas, en grönska som beskrivs vara fröbärande växter och fruktträd. Denna grönska delas upp i enlighet med sina slag, och täcker sedan jorden. Det intressanta är dock att det inte är Guds direkta befallning som får detta att hända, Gud tilltalar istället jorden och ger den förmåga att själv bringa fram denna växtlighet. Och växtligheten får också möjlighet att själv reproducera sig. Gud är skaparen av allt detta, men nu ser vi hur livet börjar spira på jorden.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויאמר אלהים "och Gud sade"
Versen inleds med Guds skapande befallning (se v.3, v.6, v.9). Vi kan förvänta oss att någonting nytt är på väg att ske.

תדשא הארץ "må jorden låta skjuta fram"
Guds befallning riktas till jorden, det torra land som namngavs i förra versen, och i och med detta har fokus flyttats bort från vattnet. Befallningen, som är i jussiv, står också i hifil, en kausal verbstam. Där grundbetydelsen av verbet är "skjuta", blir betydelsen här "låta skjuta" eller frambringa (se Folkbibeln ovan). Guds ord är här inte direkt skapande som i tidigare verser, befallningen riktas till jorden som genom Guds ord får liv, och på egen hand skjuter den fram någonting. Vi läser vidare.

דשא עשב מזריע זרע עּּץ פרי עשה פרי למינו אשר זרעו בו "gräs växt den sående frön fruktträd den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig"
Det jorden skjuter fram verkar vara tre saker:

Först har vi דשא – gräset. Den uppmärksamme ser här att verbet דשא ("att skjuta/gro/grönska") och substantivet är besläktade, och den vanliga betydelsen av substantivet är alltså gräs.

Det andra som jorden ska låta skjuta fram är עשב מזריע זרע – växt den sående frön. Verbet har betydelsen att så, och står i particip, vilket ger "den sående", eller "som sår". Det handlar alltså här om fröbärande växter, växter som fortplantar sig genom frön.

Det sista som skapas är så עץ פרי עשה פרי למינו אשר זרעו בו – fruktträd (konstruktuttryck) den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig. Återigen har vi ett particip, "den görande", eller "som gör". Participet används alltså här för att fastslå en slags karaktäristika, för att tala om hur fruktträden (och växterna) fungerar. Fruktträden ska alltså göra, eller bära frukt i enlighet med sitt slag, med sin sort, och det fantastiska med denna del av versen är att Gud ger denna nya del av skapelsen möjlighet att själv reproducera sig. Gud skapar växterna och träden, men de har fått förmågan att själva fortplanta sig. Fruktträden bär frukt i enlighet med sitt slag, vilket verka innebära att det finns olika slags frukt, och att skapandet av fruktträd här inkluderar dem alla, och gemensamt för dessa är att de frön som är fortplantningsverktyg finns inuti frukterna. Vi ser alltså en skillnad mellan עשב och פרי עץ i det att fruktträdens frön finns på insidan.

Så långt verkar det ganska rättframt, men frågan är hur de tre substantiven דשא ("gräs"), עשב ("växt") och עץ ("träd") ska förstås i relation till varandra. Är det tre olika saker som skjuter fram, d.v.s. så som KJV, YLT och Folkbibeln verkar ha översatt, eller är דשא snarare ett samlingsnamn på vegetationen som skapas, och att de två andra substantiven sedan är specificeringar, d.v.s. så som NIV och B2000 verkar ha översatt? Rent språkligt är båda läsningarna möjliga, så vilken är att föredra? Det är svårt att säga någonting definitivt bara utifrån denna vers, men några iakttagelser kan ändå göras.

1. Det är bara växterna och träden som beskrivs närmare, de är de enda som beskrivs kunna fortplanta sig, och mellan dessa målas en skillnad upp. Träden bär sina frön inuti frukterna. Det gör inte de fröbärande växterna.

2. Notapparaten till den hebreiska texten avslöjar att många versioner av denna text (LXX, den Samariska Pentateuken, Vulgata samt den syriska texten) förstår texten i linje med den andra varianten, d.v.s. att דשא är en form av samlingsbegrepp och att עשב och עץ ska hållas ihop. Detta markeras bl.a. genom att עץ förses med ett ו (och) som då har en kopulativ funktion.

3. Användandet av både det ovanliga verbet דשא och substantivet דשא antyder en viss samhörighet dem emellan och skulle kunna tolkas som att det här handlar om en mer generell beskrivning av växtlighet, vegetation, grönska som skapas.

Iakttagelserna i denna vers verkar tala för en tudelning istället för en tredelning, men vi får utvärdera detta längre fram i vår läsning.

על הארץ "över jorden"
Den grönska som jorden ska låta skjuta fram ska breda ut sig över just jorden. Syntaktiskt är det svårt att se hur uttrycket hänger ihop med det versen i övrigt, det är väldigt långt till verbet, så möjligen syftar det på att fruktträden ska bära frukt över hela jorden, men rimligen har det betydelsen att jorden bekläs med en växtlighet som visat sig ha förmåga att reproducera sig.

ויהי כן "och det var så"
Dessa ord bekräftar, i vanlig ordning, att Guds skapande ord blivit verklighet.

Slutsats:
Denna vers introducerar någonting helt nytt i skapelsen. Dels har vi en hel del ny vokabulär som används för att tala om hur Gud täcker jorden – det torra landet – med grönska: förbärande växter och fruktträd, men framför allt ser vi en slags "delegering". Där Gud tidigare skapat genom direkt befallning ges nu istället jorden förmåga att låta grönska skjuta fram. Och den grönska som skjuter fram ges förmåga att själv reproducera sig. Växterna beskrivs vara fröbärande och fruktträden beskrivs också bära frön, men de senare har frön inuti frukterna.

Men bilden av Guds skapande som ett bringande av ordning fortsätter. Genom Guds ord blir grönskan i denna vers en underdelad helhet. Fruktträden beskrivs bära frukt efter sitt slag, och vi ser här en indelning av växtligheten i en ordnad tillvaro, jorden täcks inte av en oorganiserad massa utan av ett myller av ordnat liv.

Utifrån resonemanget ovan skulle en översättning av versen kunna vara följande (ordföljden är något omkastad för att få en bättre svenska):

Och Gud sade: "Må jorden låta grönska skjuta fram: växter som bär frön; fruktträd som bär frukt som har sina frön i sig i enlighet med sitt slag, på jorden. Och det var så.

Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Ordlista uppdaterad

En hel del nya ord som hör till v.11 finns nu under länken "hebreiska".

2010-09-11

Representera mig?

I valtider funderar man ju allt som oftast på vilket parti man ska ge sin röst, men detta val har innehållit en hel del uttalanden som jag reagerat över, reagerat över utifrån någon slags demokratisk grundidé. För att förklara vad jag menar vill jag i resonemanget nedan ta min utgångspunkt i den lag som ligger till grund för svenskt statsskick, nämligen följande (går att läsa här):

1 kap. Statsskickets grunder
1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Detta är grundläggande för hur vi förstår och tillämpar demokrati i Sverige, och jag måste, innan jag fortsätter mitt resonemang, säga att detta är lösa och spontana tankar som är till för att korrigeras, problematiseras och diskuteras. Det är inte ofta jag diskuterar demokrati, men någonstans ska man väl börja.

Det verkar alltså, enligt grundlagen, såsom om all offentlig makt utgår från folket och vi (folket) väljer människor som ska representera oss i regering och riksdag. Men jag menar att det inte verkar fungera så i praktiken. Ta följande två uttalanden som exempel, uttalanden som ni säkert hört ett antal gånger i debatter och utfrågningar:

"Vi kommer efter valet att ge besked om hur vi kommer göra i denna fråga"
"Men tror ni inte att väljarna vill veta vad ni tänker göra?"

När personer (säg partiledare) uttrycker sig på detta sätt får jag inte bilden av representanter för ögonen utan snarare starka ledare som tror på en idé och banar vägen. De vill inte representera en väljare utan snarare få en väljares stöd för att kunna fortsätta göra det som den själv tror på. Håller ni med? Om det faktiskt vore så att man såg sig som representant för folket vore det väl rimligare att uttrycka sig i stil med följande:

"Jag representerar (...) och eftersom (...) tycker så här i denna fråga kommer jag naturligtvis att fatta beslut som överensstämmer med detta".

och reporterns frågor borde mer låta i stil med

"Men har ni verkligen lyssnat in vad väljarna tycker att ni ska göra i denna fråga"

Förstår ni lite vad jag vill åt? Sverige ska, såvitt jag förstår det när jag läser grundlagen ovan, styras av folket, inte ledas av politiker (om man nu kan måla upp en sådan spänning, tänk den i åtminstone som retorisk). Har ni tänkt i dessa banor förut? Vad tycker ni?

En annan sak jag reagerat på är den demokratiska ordningen. Det fungerar ju så i Sverige att folket styr, och folket bestämmer vilka representanter man vill ska styra landet, men det verkar inte som att politiker respekterar denna ordning. Istället bildar man egna koalitioner där partiernas storlek helt plötsligt spelar mindre roll. I alla fall om man får tro Maud Olofsson (C). I SVT:s utfrågning sa hon nämligen att när de fyra allianspartierna sitter ner och samtalar gör alla det med samma förutsättningar, då har inte Fredrik Reinfeldt (M) mer inflytande än någon annan, utan man är fyra jämställda parter. Jag hoppas att hon inte menade vad hon sa, för det skulle alltså innebära att man vänder folket ryggen. Att man inte respekterar folkets vilja och att man inte ser på sig själv som representant. Eller? Likaså är det med diskussionen kring Sverigedemokraterna. Jag ogillar starkt deras politik och hoppas att de inte kommer in i riksdagen, men om de skulle göra det så måste folkets röst respekteras, eller? Annars har vi ju inte en fungerande demokrati? Vari ligger politikernas mandat att gå på tvärs mot folkets val? Inte i grundlagen som jag ser det. Men så är det väl detta med problemet i att små partier kan få möjlighet att påverka långt utöver deras mandat i den ordning vi nu har.

Jag tycker mig se mycket som inte är som det ska när jag lyssnar på uttalanden i valrörelsen. Men jag har som sagt inte så stor koll, så jag vill gärna höra hur ni tänker? Min analys ligger i att politikerna inte ser sig som representanter för folket utan som ledare med en agenda som folk får ta ställning till, och detta är, enligt min begränsande kunskap om statsskick, märkligt. Eller?

Miljöpartiet har varit ett parti som stuckit ut i denna fråga, men inte heller det partiet verkar kunna hålla kvar vid "språkrörs"-tanken när makten står för dörren.

Läs mer om valet här:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

2010-09-09

Tänt var det här! (igen?)

Det var inte allt för länge sedan en kristen pastor ville bränna böcker (läs här). Då var det Holger Nilsson som skulle bränna Gardells böcker, nu är det en amerikansk pastor (Terry Jones) som vill bränna Koranen. Båda dessa har väckt starka reaktioner, men det är nog Terry som tar hem priset. För han har, med sin 30-medlemmar stora församling i ryggen (?), lyckats få globalt genomslag. På årsdagen av terrorattacken mot World Trade Center vill han ha ett offentligt bokbål där Koranen bränns, och för en teolog förs tankarna osökt till Apg 19:19, samma bibelord som Holger Nilsson gjorde anspråk på, så det kanske är på sin plats att än en gång påpeka det felaktiga att anspela på sådana bibelord. Den som läser texten ser att bokbålet här handlade om att ta avstånd från sådant man omvänt sig från, man brände böcker man inte längre ville bli förknippade med, men i fallet Terry Jones handlar det ju om ren provokation, och frågan är ju vad hans syfte är, eller hur?

Uppenbarligen anser han att islam är från djävulen och vill väl göra upp med dess heliga skrift en gång för alla samtidigt som han proklamerar detta för omvärlden, men att 30 personer blir så uppmärksammande är för mig en gåta. Gör man inte för stor sak av det hela? Är det nödvändigt att Hillary Clinton gör detta till en nationell angelägenhet? Måste man i den muslimska världen reagera så starkt att man inte kan skilja på en nations handlande och 30 individer i denna nation? Det verkar som att nyheten fått helt felaktiga proportioner. Jag tror nog man kan leta upp 30 individer som gör långt värre saker, både mot Koranen och USA, men dessa kommer man aldrig att höra talas om, eller? Därmed försvarar jag på intet sätt Terry, jag tycker det är helt onödigt att göra som han gör, och om hans syfte är att föra fler människor till Jesus så undrar jag om han inte misslyckats kapitalt. Och det är väl trots allt det som det kristna livet handlar om?

Läs mer här: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

2010-09-06

"Undervisning är kommunikation"(?)

Rubriken citerar Jan Björklund (Fp) i en argumentation för ett förslag om burka/niqabförbud för lärare. Jag håller med om att undervisning är kommunikation, men är det fler än jag som ser en inkonsekvens i resonemanget? Och då talar jag inte utifrån någon slags religionsfrihetsaspekt utan just utifrån konstaterandet ovan. Om nu undervisning är kommunikation, varför är man då inte mer kritisk till att allt fler universitetskurser förläggs till internet? Att läsa t.ex. pedagogik på internet borde väl kunna anses högst besynnerligt om man nu tänker sig att man ska kunna se varandra i ansiktet för att goda förutsättningar för undervisning ska finnas? Är det fler som reflekterat över detta? Är det oproblematiskt med internetförlagd undervisning?

2010-09-05

Alltings början - 1 Mos 1:10

wayiqera' 'elohîm layabashah 'erets ûlemiqevih hamayim qara' yamîm wayar' 'elohîm kî-tôv

Litteral översättning:

NIV:

KJV:

YLT:

B2000:

och Gud kallade till det torra landet jord och till vattensamlingen kallade han hav och Gud såg att gott
God called the dry ground "land," and the gathered waters he called "seas." And God saw that it was good.
And God called the dry land Earth; and the gathering together of the waters called he Seas: and God saw that it was good.
And God calleth to the dry land 'Earth,' and to the collection of the waters He hath called 'Seas;' and God seeth that it is good.
Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Precis som i v.5 namnger Gud det skapade. Det torra landet kallas för jord och det blöta vattnet kallas hav. Sedan granskar Gud det skapade och finner att det är gott, att det är i enlighet med hans vilja och syfte.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויקרא אלהים ליבשה ארץ ולמקוה המים קרא ימים "och Gud kallade till det torra landet jord och till vattensamlingen kallade han hav "
Den uppmärksamme ser här att versen liknar v.5. Vi har återigen en kiastisk parallellism som används då Gud namnger någonting. Och denna gång är det inte motsatserna mörker och ljus utan ytterligheterna vatten och torrt land som namnges, som läggs under Guds vilja och får sina respektive platser och funktioner i skapelsen. Det är den tredje gången som Gud namnger någonting och vi har sett hur fokus alltmer förfyttas ju längre in i berättelsen vi kommer. Först får vi en indelning i ljus och mörker, ljuset kallas dag och dit flyttas vårt fokus. Sedan delas vattnet upp av himlen, vi får vatten ovan himlen och vatten under himlen och dit flyttas vårt fokus. Sedan delas vattnet under himlen upp i hav och land, och vi anar att någon av dessa två kommer att ligga i fokus i nästkommande verser.

Ordet som jag översatt med "jord" (ארץ) är samma som i v.2, men det ska troligen inte göras någon närmre koppling dem emellan. Där v.2 omtalade hela jorden talar ארץ i denna vers om en mer specifik plats, d.v.s. torra land.

Konstruktuttrycket som är översatt med "vattensamlingen" består av orden מקוה och מים, och här används alltså inte מקום (som då skulle ge översättningen "vattenplatsen"), det ord som användes i förra versen, och detta har föranlett en viss diskussion. Det är nämligen så att septuaginta (LXX) har ordet συναγωγὴν ("samling") i v.9 där MT har מקום ("plats"), men många menar att συναγωγὴν bättre återspeglar מקוה ("samling"). Skulle man då ändra den hebreiska texten i v.9 skulle man dessutom få en bra koppling mellan v.9 och v.10, samma vokabulär skulle då användas i båda verserna. Problemet är att LXX inte har συναγωγὴν i v.10 utan συστήματα, någonting som borde tala för att behålla MT:s lydelse. Att översätta מקום med συναγωγὴν är inte heller helt otänkbart så man kan tänka sig att det skulle kunna översättas "samlingsplats" (som senare synagogan blev). Användandet av olika vokabulär i v.9 och v.10 verkar också motiverat då v.9 beskriver själva skapelceprocessen och v.10 mer talar om resultatet.

וירא אלהים כי טוב "och Gud såg att gott"
Denna formulering känner vi igen sedan tidigare. Vi anmärkte på att den saknades när Gud hade skapat himlen, men här ser vi att Gud åter ser, eller rättare sagt granskar, beskådar, det skapade och finner det för gott, d.v.s. finner att det skapade är så som det var tänkt att det skulle vara, det är i enlighet med Guds vilja och syfte.

Innebörden i de två sista orden כי טוב är rättfram, meningen är tydlig, men det kan vara intressant att titta på konjunktionen כי. Det är nämligen en konjunktion som har flera olika funktioner, och de tre övergripande grupperingar skulle kunna göras (läs gärna mer i Williams syntax):

1. כי används i en underordnad sats efter verb som se, höra, veta, berätta, komma ihåg och har betydelsen "att". Denna underordnande sats kan naturligtvis vara nominalsats (d.v.s. utan verb). Exempel skulle vara "hon hörde כי (att) han var där".

2. כי används i en kausal sats och översätts med t.ex. "ty".

3. כי introducerar ett direkt citat, och blir därför inte översatt. Det kan nästan förstås som ett kolon. T.ex. som följer: "hon sa כי (:) …"

I vårt fall är det alternativ 1 som gäller. כי används i en underordnad nominalsats. Verbet saknas alltså, men vi kan lägga in det när vi översätter för att få bättre flyt. Istället för "och Gud såg att gott" kan vi översätta "och Gud såg att [det var] gott"

Slutsats:
Denna vers är en ganska väntad vers. Utifrån det mönster vi sett i berättandet förväntade vi oss ett namngivande, och i denna vers får vi reda på att det torra landet var jorden och vattensamlingen var havet(n). Det är i vanlig ordning Gud som ger namnen och det är också Gud som granskar det skapade, som blickar ut över det han gjort och finner det för gott, det är i enlighet med hans vilja. En översättning av versen skulle kunna vara:

Och Gud kallade det torra landet jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud fann att det var gott.

Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Nu har ni chansen!

Val val val. Ska man rösta? Vad ska man i så fall rösta på? Jag skulle gärna höra vad ni säger till en väljare som ännu inte bestämt sig i frågan. Är det viktigt att rösta? Varför? Är det en skyldighet att rösta?

Dagen har skrivit en del om en alternativ kampanj, eller man kanske ska kalla det för en kampanj som försöker lyfta in andra aspekter i detta med att välja, man försöker lyfta fram att det finns ett viktigare val. Ett val där vi kan låta Gud leda våra liv. Hur påverkar det i så fall vår inställning till (parti)politik?

Jag ställer öppna frågor, så får vi se vad de mynnar ut i. Skriv på! (Om du nu vågar överskrida den svenska oskrivna regeln om att man inte pratar öppet om vad man röstar på - varför gör man inte det?)

2010-09-22

Alltings början - 1 Mos 1:13

2010-09-19

Alltings början - 1 Mos 1:12

2010-09-14

Alltings början - 1 Mos 1:11

Ordlista uppdaterad

2010-09-11

Representera mig?

2010-09-09

Tänt var det här! (igen?)

2010-09-06

"Undervisning är kommunikation"(?)

2010-09-05

Alltings början - 1 Mos 1:10

Nu har ni chansen!

Om mig

Sidor

Bloggarkiv

Etiketter

Besökare

Senaste kommentarer

Intressanta bloggar

Följ bloggen via RSS