wayiqera' 'elohîm la'ôr yôm welachoshek qara' layelah wayehî 'erev wayehî voker yôm 'echad
| Litteral översättning: New American Standard: Youngs Literal: B2000: | och Gud kallade till ljuset dag och till mörkret kallade han natt och det var kväll och det var morgon en dag God called the light day, and the darkness He called night And there was evening and there was morning, one day. and God calleth to the light `Day,' and to the darkness He hath called `Night;' and there is an evening, and there is a morning -- day one. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. |
| Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket) Denna vers avslutar Guds första stora skapande, och vi ser att versen knyter samman v.3–5 till en enhet. Tillsammans beskriver de tre verserna vad som har hänt under en skapelsens första dag, och i och med att skapandeprocessen beskrivs på detta sätt har berättelsen nu antagit en linjär tidsuppfattning där fokus riktas framåt, mot det som ska hända nästa dag. Ljus och mörker har nu fått sina respektive roller och funktioner i skapelsen och Gud har lagt båda dessa under sig. |
| Djupdykning: (för dig som vill veta mer) ויקרא אלהים לאור יום ולחשך קרא לילה "och Gud kallade till ljuset dag och till mörkret kallade han natt" I denna första halva av versen stöter vi på någonting som är en av grundstenarna i hebreisk poesi – parallellism. Kortfattat kan man säga att parallellism är ett sätt att beskriva två satsers samhörighet. Någonting sägs i en sats (A), och denna tanke vidareutvecklas sedan på något sätt i nästkommande sats (B). Alltså ungefär: "A, och vad mer är: B". Detta kan ske på flera olika sätt, t.ex. följande:
Många varianter finns, och i denna vers har vi en uppbyggnad som man kan kalla för kiastisk (korsställd), d.v.s. att de två satserna är uppställda "spegelvänt" varandra: kallade ljuset <-> mörkret kallade ( 1 2 2 1 ) Att verben står i en kiastisk parallellism tillsammans med de indirekta objekten visar att de två handlingarna hänger nära ihop, så vi kanske ska titta lite på det dubbelt återkommande verbet קרא ("kalla"). I denna vers används verbet för att visa på hur Gud namnger mörkret och ljuset, d.v.s. det ljus som skapats i v.3 och det mörker som beskrivits i v.2. Att Gud namnger någonting betyder här inte bara att det får ett namn utan dels att Gud lägger det under sig och dels att Gud ger de båda sina respektive platser och funktioner i skapelsen. Namngivningen är som vi sett en direkt följd av att mörker och ljus delats upp i v.4, och nu tidsbegränsas alltså de båda.  ויהי ערב ויהי בקר יום אחד "och det var kväll och det var morgon en dag"Formuleringen visar på hur författarens beskriver att en dag har gått. Den ska inte tolkas till att vara en slags bestämning till hur man skall se på en dags början respektive slut (om dagen ska anses börja med kväll eller med morgon), utan beskriver snarare en sorts rytm i den tid som förflutit och ger därigenom berättelsen en skjuts framåt. Berättelsen speglar nu en sorts linjär tidsuppfattning som ger känsla av historieberättande, i och med omnämnandet av יום אחד ("en dag", inte "den första dagen") börjar läsaren ana att det kommer att komma en dag 2. Slutsats: Med denna vers avslutas alltså Guds första stora skapande, och vi ser nu att v.3–5 verkar hänga samman och beskriva Guds skapande verk under en första dag. Först skapas ljuset, det befinns vara gott och får en särställning. Sedan skiljs ljus från mörker och slutligen namnges ljuset och mörkret. När dessa tre handlingar är avslutade beskrivs så en dag ha förflutit, och en översättning, sammantaget med de två föregående verserna, skulle alltså kunna vara följande: Gud sade: Må det vara ljus! Och ljus var. Gud fann att ljuset var gott. Och Gud delade på ljuset och mörkret, Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och det var kväll och det var morgon, en dag. |
| Ytterligare djupdykning: (för den vetgirige) Westermann, Claus. (1984). Genesis 1-11 a Commentary, (A Continental Commentary). Minneapolis: Augsburg Publishing House. Brueggemann, Walter. (1982). Genesis, (Interpretation). Louisville: John Knox Press. Wenham, Gordon J. (1987). Genesis 1–15, (Word Biblical Commentary). Waco: Word Books. Brown, Francis m.fl. (2005). The Brown-Driver-Briggs Hebrew and English Lexicon (9 uppl.). Peabody: Hendrickson Publishers. Williams, Ronald J. (2007). William’s Hebrew Syntax. Toronto: University of Toronto Press. |
Fortsättning nästa fredag! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!
Intressant!
SvaraRadera