1. Bibeln är Guds ord genom människors ord till sitt folk.
2. Bibeln är Guds folks unika vittnesbörd om sin Gud och hans pågående handlande i historien, den tolkar världshistorien utifrån ett ”gudsrikesperspektiv”.
3. Bibeln är Guds genom den Helige Ande inspirerade, levande och verksamma ord, den har
en förvandlande kraft.
4. Bibeln är relationell
Avslutande kommentarer
Vad får då detta för praktiska konsekvenser för hur vi Bibeln brukas? För det första kan konstateras att Bibeln kan läsas av alla, men accepteras inte som sann av alla. Den vittnar om sanningen, men man kan välja att inte ställa sig under det sätt att se på världen som Bibeln presenterar, man kan välja att inte vilja ingå i den berättelsen om Guds folk. Därmed kan det verka som om Bibeln inte är sann, men det betyder inte att den slutar att vara det. För om vi tänker oss att Bibeln ger det sanna perspektivet, att den vittnar sant om Gud så innebär det i förlängningen att alla andra perspektiv, alla andra sätt att tolka världen egentligen är felaktiga, egentligen är grumlade. De ser inte världen som den är. Här bör naturligtvis sägas att inte heller Guds folk ser världen som den verkligen är, men man strävar däråt och man har en relation med den som gör det.
Den praktiska bibelläsningen blir alltid tolkande, och detta innebär att man kan göra det på olika sätt. Vi har alla olika approach till Bibeln, och vissa måste ha mer kunskap än andra för att bibelläsning ska bli möjlig. Det tydligaste exemplet på detta är bibelöversättare. Utan bibelöversättare omöjliggörs bibelläsning, och utan att några är insatta i t.ex. textkritik och andra historisk-kritiska metoder så har vi ingen Bibel att läsa.
Hur läser vi då Bibeln? Det som står klart är att vi aldrig kan koppla bort vårt förnuft. Vi ställer hela tiden frågor till texten som det ibland kan vara viktigt att få svar på, men våra frågor (eller svar) begränsar inte på något sätt Gud att verka. Vi blir i vår relation med Gud hjälpta av att förstå bibelordet tillsammans, samtalet och den gemensamma brottningen bibelläsare emellan (som Guds folk) är avgörande. Vi har ett ansvar att hjälpa varandra på den ”hoppfulla vandringen”, och därför blir också den enskilda bibelläsningen avgörande för att tron och Gudsrelationen skall bli införlivad i ens eget liv. Rent praktiskt handlar det mer om att leva Guds ord än att läsa Guds ord, men för att leva det måste vi läsa det och för att leva det måste vi brottas med det. Anden väcker längtan och Anden ”lägger ut” ordet, men vi alla olika funktioner. Men att några t.ex. är särskilt utrustade som lärare som kan lägga ut texterna på olika sätt innebär inte att det är de som skall brottas med ordet och resten ta emot deras utläggningar, nej snarare måste varje del av Guds folk själv brottas, söka en djupare förståelse och relation med den levande Guden och hans ord.När vi närmar oss Bibeln gör vi det alltså för att möta Guds ord, inte i första hand för att läsa Guds ord. Vi gör det i första hand för att möta Gud, inte för att förstå Gud eller lära oss om Gud. Många bibelord talar om Guds ord som en väg, som en lag, och när Jesus inbjuder oss och säger ”Guds rike är nära, omvänd er och tro” så gör han inte först en utläggning om Guds rike för att vi ska veta vad vi tror på, utan han inbjuder till en vandring, en väg. Detta behöver vi ha med i vår bibelläsning som viktig aspekt, leder läsningen till nytt liv eller till nya teoretiska kunskaper? Låter vi oss drabbas av Guds ord eller behåller vi en skyddande distans? Det är ju meningslöst att utforska och studera en väg om man aldrig vågar gå på den! Att läsa Bibeln handlar om att våga lämna sig till Gud, till den Gud som alltid är större än vår bild av honom, som hela tiden lyfter fram nya aspekter av en text vi läst sedan vi var små, som hela tiden utmanar vårt sätt att leva och som hela tiden vill dra oss närmare sig. Frågan är bara om vi låter honom göra det.



Tack David för dessa 6 artiklar. Jag ser också bibeln som av Gud inspirerad text. Bara en liten kuriosa. Vad tänker du om det som Paulus skriver där han säger att detta är inte ett ord från Herren? Är det enbart Paulus tankar eller är det inspirerat av Herren fast Paulus inte förstod det?
SvaraRaderaDet som slår mig är att du lyckats skriva dessa sex artiklar utan att nämna orden "Israel" eller "judarna". Du har säkert inget emot de orden, men jag tycker att det kan vara viktigt att nämna vilka som fått förtroendet att ta emot Guds ord.
"Vilket företräde har då judarna, eller vilken nytta har de av omskärelsen? Ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts åt dem." Rom 3:1-2
Här påstår Paulus att omskärelsen har ett stort företräde, men att Guds ord anförtrotts dem är det som är större. Man kan ju tro från Galaterbrevet att Paulus inte har mycket till övers för omskärelsen.
Har du tänkt på att även det som kallas för NT har anförtrotts judarna. :)
Mvh
Stig Åke Gerdvall
Hej Stig Åke! Tack för dina synpunkter. Vad gäller Paulus ord så antar jag att du syftar på 1 Kor 7:10, 12, 25? Egentligen ser jag det inte som så komplicerat. När Paulus i v.10 hävdar att Herren säger detta så ska vi inte läsa Herren som HERREN (d.v.s. Jahve) utan som en syftning till Jesus. Paulus menar här att han har en Jesu undervisning som stöd, men att han inte har någon undervisning från Jesus i v.12. Detta gör inte v.12f till "mindre" Guds ord, Paulus menar sig trots allt vara inspirerad i v.40. Hur tänker du?
SvaraRaderaDu skriver att jag inte använder orden Israel eller judarna i mina artiklar, men jag skulle väl säga att jag gör det ganska tydligt ändå. Jag skriver ganska mycket om Guds folk, hela min andra punkt handlar om det, och här räknas naturligtvis Israel som en stor del av Guds folks ackumulerade vittnesbörd (se artikel 3). Över lag väljer jag att skriva "folk" istället för t.ex. "judarna" eftersom man riskerar att veckla in sig i tidshistoria (jude/israel/israelit/hebré, senare också hedning/grek o.s.v.).
Visst har delar av NT anförtrotts judarna, men inte på något exklusivt sätt, snarare tvärtom. Många av texterna är ju också författade till "hedningar".
David, bra synpunkter! Du skrev: "Vad gäller Paulus ord så antar jag att du syftar på 1 Kor 7:10, 12, 25? Egentligen ser jag det inte som så komplicerat. När Paulus i v.10 hävdar att Herren säger detta så ska vi inte läsa Herren som HERREN (d.v.s. Jahve) utan som en syftning till Jesus."
SvaraRadera- Precis, jag tänkte på den texten. Din förklaring köper jag, den hade jag inte tänkt på. Som du vet så kan man i grekiskan inte veta om "kurios" syftar på YHWH, Adonai eller Adon. Hur du klarar treenighetsläran intakt med den förklaringen förstår jag dock inte. :)
Det är en poäng att använda begreppet "Guds folk", som du säger.
Att NT också är anförtrotts åt judarna, avsåg jag att författarna var judar (möjligen Lukas undantagen). Att de vänder sig till hedningar är ju sant, fast Petrus, Judas och Jakob kanske riktar sina brev i huvudsak till de omskurna.
Om jag får ge ett litet personligt vittnesbörd, så gjorde jag en stark upplevelse redan 1992 när jag läste Ef 2 och "såg" att Gud bara har ett folk, Israels folk, och att vi hedningar inte längre betraktas som hedningar inför Gud, utan "tillhör Guds husfolk". Alla som tror är Abrahams barn och en del av dem är också hans fysiska avkomma. Detta blev en stor ögonöppnare för mig.
SvaraRaderaGud har bara ett folk som han slutit förbund med och en del av detta folk utgör den frälsta pånyttfödda kvarlevan (jude + hedning) som har ett himmelskt medborgarskap.
Det var också jag som skrev det förra inlägget men glömde signera det.
Stig Åke Gerdvall
Hej! Jag förstod att du var skribenten :). Men jag förstår inte riktigt din kommentar till 1 Kor 7, på vilket sätt menar du att treenighetsläran problematiseras?
SvaraRaderaAng. Guds folk, ja precis, det finns ett Gudsfolk, och där är alla lika, ingen är längre jude eller grek, slav eller fri o.s.v.