Jag förundras ibland över den inställning till pastorer som råder i våra församlingar. Vi säger att vi tror på ett allmänt prästadöme, men i praktiken verkar det som att vi ändå tror att det finns "professionella" kristna. Dessa "professionella" är personer som vi har överlåtit ansvaret för våra församlingar till och det är personer som är behöriga att utföra vissa riter som inte vem som helst i församlingen kan utföra. Riter som t.ex. dop, barnvälsignelse, vigsel, begravning, medlemsintagning, nattvard o.s.v.
För mig är det en gåta att vi kan bekänna en teologi som är så distanserad från praktiken. Och det värsta är att detta i hög grad drabbar just de kristna vi betecknat som "professionella" (avlönade pastorer, präster, ledare). För det som är resultatet av denna förvirrade ämbetssyn är ofta ensamhet. Pastorer och präster står ensamma i sina uppgifter och får bära församlingen själva. Man undervisar om att församlingen är en levande gemenskap, men man glömmer bort att införliva pastorn i denna gemenskap. Det borde vara självklart att det finns ett socialt nät kring pastorn/herden som denne står ansvarig inför, som lever nära inpå, men så verkar det i regel inte se ut i våra församlingar. Och jag undrar varför. Varför är det så? Är det för att vi inte tror att vi alla är präster? Har vi fått en så förvirrad ämbetssyn att vi tror att församlingen är pastorns ansvar? En ämbetssyn som etablerat sig så till den grad att pastorn själv anammat den och tror att församlingen är hans ansvar? Dagen skriver om situationen i USA där många pastorer går på knäna i sina församlingar just på grund av att de söker bekräftelse i församlingsstatistik. De bedömer sin tjänst utifrån hur många som följer. Men en församling är väl mer än sin pastor? Pastorn är väl bara en i mängden av alla lärjungar? Visserligen en ledare med en viktig funktion, men knappast någon "professionell" kristen. Varför har det då blivit så? Är det för att vi inte har tillräcklig delaktighet? Är det för att vi vanliga medlemmar inte tar våra kristna liv på allvar? Jag vet inte, vet du?
Håller helt med om kontroversen, David.
SvaraRaderaSedan finns det ju olika gåvor - men det är inte alls säkert att de släpps fram.
Angående ensamhet, så kan man även känna sig mycket ensam som 'vanlig' församlings medlem. Tråkigt att det ska behöva vara så för någon. Det är väl ett tecken på att församlingsgemenskapen inte fungerar som den ska?
mvh, ingela D
Tyvärr har ju prestationstänket hittat in i våra församlingar också,trots att Gud söker oss en och en.
SvaraRaderaOch som Ingela säger, man kan känna ensamhet/brist på riktig gemenskap trots att man hör till de mest aktiva...
Mvh Barbro
Jag håller med i det ni säger. Ingela, absolut är det ett tecken på att församlingsgemenskapen inte fungerar som den ska. Har du några tankar om hur man kommer tillrätta med det?
SvaraRaderaBarbro, ja jag håller med om att man ofta fastnar i ett prestationstänk. Det är beklagligt, men samtidigt kan det vara en svår balansgång mellan att vilja göra sitt bästa, ge det bästa man har till Gud, och att inte framstå som att man framhäver sig själv. Eller hur tänker du?
Ingela, utveckla gärna vad du menar med att gåvor inte "släpps fram", tror du kan vara något viktigt på spåret där.
SvaraRadera