I sitt försök att förstå Gud riskerar människan alltid att antingen kapitulera eller bli övermodig; antingen värjer man sig för antropomorfism och antropopatism så till den grad att man inte vågar uttala sig alls, eller så menar man sig ha hittat begrepp som kan beskriva och förklara vem Gud är. Problemet med det senare är att begreppen över tid verkar bli definierande snarare än definierade och på så sätt förlorar kontakt med den Gud de försöker beskriva. Så har det i viss mån blivit med många av de gudsförbehållna attribut som formulerats genom teologins historia. Här har attribut som "allvetande", "allsmäktig", "allgod" och "oföränderlig" blivit allt mer autonoma och kommit att låsa oss i vårt tal om, och förståelse av, Gud.
Edward Farley menar i sin bok Deep Symbols att det just är i mötet med det transcendenta som alla försök att hävda attributens autonomi och fullhet undermineras. Tillåts inte denna nödvändiga underminering så riskerar förståelsen för attributens paradoxala karaktär att kantra över i enstaka förenklade och abstraherade betydelser. Verkligheten blir slav under viljan att vara exakt och preciserad, en vilja som utesluter tvetydighet, inneboende spänning och instabilitet. Om så är fallet inser vi snabbt vikten av att de gudsförbehållna attributen måste definieras av Gud och inte tvärtom. Vi kan inte ta ett begrepp som "oföränderlig", definiera det och sedan applicera det på Gud, snarare måste vi låta Gud själv definiera de begrepp vi väljer att beskriva honom med. För Karl Barth blir detta avgörande, vi kan bara förstå hur Gud är (resp. inte är) "oföränderlig" då vi tar vår utgångspunkt i Hans självuppenbarelse. Barth menar att det i Bibeln inte talas om "oföränderlighet" som sådan utan om en oföränderlig Gud som också är full av livskraft.
Att tala om begrepp på detta sätt innebär ett bejakande av vissa aspekter av postmodernitetens idéer om språkets destabilisering i det att attributen t.ex. bör sättas inom citattecken som ett uttryck för att dess betydelser inte ses som stabila och att vi därmed förhåller oss nyfiket, kritiskt och undersökande till dem. Dessutom inser vi vikten av ett välgrundat användande av attributen då de i hög grad är formativa för den gemenskap vi tillhör, men vi drar dock inte samma slutsats som postmoderniteten. Istället för att tala om att en omfattande destabilisering och fragmentisering äger rum i betydelsen att ingen sann, yttersta verklighet finns att finna bakom attributen menar vi att attributens riskerande att bli självtillräckliga och konstruerande bör uppmuntra oss att hela tiden på nytt söka den sanna, yttersta verklighet som de ämnar beskriva.När vi nu närmare ska studera vad talet om Gud som "oföränderlig" kan innebära väljer jag att ta min utgångspunkt i en av de bibeltexter som vid första genomläsning kan tyckas utmana en klassisk "oföränderlighetslära". Denna lära – som i mycket har sitt ursprung i hellenistiskt tänkande där idén om Guds perfektion var tätt sammankopplad med Guds oföränderlighet (förändring åt något håll skulle, enligt bl.a. Aristoteles, leda till det sämre) – har dock kraftigt ifrågasatts och modifierats av teologer som bl.a. Barth, Karl Rahner och inte minst Jürgen Moltmann på grund av att den leder till en orörlig och inaktiv Gud, en Gud som de menar är omöjlig att förena med den Gud som genom Jesus dör på ett kors. Att fokus hos dessa teologers resonemang så kraftigt ligger på Jesu korsgärning och den lidande Guden är naturligtvis logiskt, men eftersom Bibeln består av en mängd vittnesbörd kan det vara relevant att ibland lyssna på enskilda (något mer perifera) röster för att sedan relatera dem till helheten. Därför ska vi nu se på hur 2 Mos 32(:7–14) talar om Guds "oföränderlighet".
...fortsättning följer...
Ditt resonemang är intressant. Det blir spännande att läsa fortsättningen. Själv attraheras jag mycket av Thomas av Aquino och hans teori om vårt tal om Gud som analogt (det närmaste vi kommer när vi med vårt språk försöker beskriva Gud är analogier). Men som sagt, jag ser fram emot din fortsättning!
SvaraRadera@Johnny. Ja teorin är intressant, men kan väl inte sägas gälla allt vårt tal om Gud? Helt uppenbart är visst tal analogt, men vad gör vi med begrepp som t.ex. helig?
SvaraRaderaOj vad bra att du tar upp den här saken.
SvaraRaderaDet här är ju också en sådan där motsättning som gör det svårt att få allting att gå ihop.
Vid första anblicken kan man ju tro att det står lögner i bibeln, och det vill jag ju absolut inte tro, men därmed blir man ytterst frustrerad då olika bibelord tycks motsäga varandra.
Jak 1:17 Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.
4 Mos 23:19 Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det?
Ändå ångrar sig Gud många gånger.
Amos 7:3 Då ångrade HERREN detta. "Det skall inte ske", sade HERREN.
1 Mos 6:6 Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.
Förlåt om jag gick händelserna i förväg, jag ser fram emot att läsa fortsättningen på detta inlägg.
Tack P-O.S för din kommentar. Jag hoppas några av dina frågor kommer få sina svar i artikelserien!
SvaraRadera