Och Herren ångrade... – om Guds oföränderlighet (del 2)

I 2 Mos 32 fortsätter den berättelse som avbrutits av 7 kapitel med detaljerade anvisningar om hur bl.a. tabernaklet skulle byggas, den berättelse som talar om det förbund som HERREN sluter med Israels folk genom Mose. Detta förbund innefattade en överenskommelse om att HERREN skulle vara Israels Gud och att inga bilder av HERREN varken skulle tillverkas eller dyrkas, men när vi möter folket i kapitlets första verser, 40 dagar efter att förbundet slutits, har man redan brutit denna överenskommelse. Folket (som av HERREN nu anmärkningsvärt nog inte längre kallas för ”mitt folk”, utan ”ditt (Moses) folk” eller ”detta folk”) har börjat tvivla på hur det gått för Mose på berget, övertalat Aron att göra en gud och dessutom offrat bränn- och tackoffer till denne guds ära. Det är med denna vetskap som vi som läsare möter Mose och HERREN i en mycket intressant dialog (v.7–14), och det intressanta är de underliggande spänningar som framkommer.

Det första som möter är HERRENs dom över Israel (v.7–10) där han förklarar folket skyldigt till en stor synd, till en perversion som får hans ilska att brinna av vrede. HERREN vill göra slut på folket och börja om på nytt med Mose, och mot bakgrund av dels förbundet, men även det som följer i 33:19, verkar det som att HERREN både skulle ha rätt till och vara förmögen till det. Att folket förkastat förbundet betyder dock inte att HERREN misslyckats, inte minst 33:19 vittnar om att han är fri att välja efter eget tycke, och nu verkar det som att han utväljer Mose, precis som han i frihet utvalt Abraham
(1 Mos 12:2), men det finns en anmärkningsvärd skillnad. Vers 10 lyder:

Och nu: Låt mig vara ensam så att min ilska ska brinna av vrede mot dem och jag ska göra slut på dem och göra dig till ett stort folk!

Genom detta imperativ verkar det som att HERREN behöver Mose medgivande för sitt handlande! Det intressanta är att denna slutsats förstärks av en närmare titt på hur det hebreiska verb som ligger till grund för textens imperativ används i övriga gammaltestamentliga texter. Verbet, som är det hebreiska נוח (nûach), betyder "att lämna något", "att låta något bli kvar", "att låta något hända" eller "att låta någon vara" (ifred/ensam) och används fem gånger i imperativ, alla gånger med mänskligt subjekt (Dom 16:26; 2 Sam 16:11; 2 Kung 23:18; Hos 4:16–17), och vid varje användning är omständigheten sådan att någon som har makt att göra någonting gentemot någon annan/något annat blir ombedd att avstå. Det verkar alltså som att Mose är förmögen att påverka HERRENS beslut.

Men Mose lyder inte, han lämnar inte HERREN ifred utan bönfaller istället inför hans ansikte. Donald E Gowan belyser här i artikeln Changing God’s Mind den tredelning som återfinns i Moses bönfallande, en tredelning som genom ordet "varför" (למה) börjar med att anknyta till det som kom att bli Israels traditionella bönespråk:

1. HERRENs förnuftighet (v.11)
2. HERRENs rykte bland folken (v.12a)
3. HERRENs löfte till fäderna (v.12b–13)

Det som framträder utan att djupare gräva i dessa punkter är att alla argument som Mose anför tar sin utgångspunkt i vem HERREN är, inte i vem Israel är. Hos Israel finner Mose ingen grund för fortlevnad, den grunden finns bara i HERRENs karaktär, och det är utifrån denna han bönfaller HERREN att ångra sig.

Så vad händer?
...forstättning följer...

• Dela på Facebook
• Twittra
• Posta på MySpace
• Lägg till i Google Bookmarks
• Digga
• Dela på Mixx
• Buzz up
• Dela på Linkedin
• Lägg upp på DesignFloat
• Dela med Newsvine