The twin factors of decision/effect and emotion/affect are thus the rule in נחם: they are indissolubly interwoven.
HERRENs ånger är alltså enligt detta verb inte främst en intellektuell ompositionering utan i detta fall snarare en emotionell respons på Moses bönfallande. Verbet används oftast (24x) för att tala om att Gud ångrar uttalad domshandling, men Gud ångrar också egna handlingar som var tänkta som goda men som blivit onda (1 Mos 6; jfr 1 Sam 15), och anmärkningsvärt är att samma verb dessutom används då Gamla testamentet vittnar om den Gud som aldrig ångrar sig (t.ex. 1 Sam 15). Så här i slutet av avsnittet möter vi alltså ytterligare en intressant spänning som texten inte på något sätt söker lösa.
Flera spänningsfält har till synes uppenbarat sig för den nogranne läsaren, dels den uppenbara spänningen mellan den Gud som inte kan ångra sig men som ändå gör det, men också en spänning mellan den Gud som framträder som domare, fri att handla som han vill och den Gud som påverkas så till den grad att han behöver Moses medgivande för sitt handlande. Texten argumenterar inte för att någon av dessa fyra beskrivningar skall ha företräde, så det är så här vi måste lämna texten och vidare söka oss till Bibeln som helhet för att tentativt kunna erhålla en förståelse för dessas samband. Syftet med denna artikel är dock inte att vara heltäckande, så avslutningsvis kommer jag istället att utifrån den text som studerats dra några slutsatser som kan vara viktiga att reflektera över inför mötet med den mer övergripande bibliska kontexten samt teologihistorien.Den Gud som möter i texten är alltså en Gud som är fully in charge yet open to human intervention (Gowan). Det är en Gud som påverkas av människors bön och som är emotionellt engagerad i sin skapelse. Vi förstår av berättelsen att många av de begrepp som appliceras (t.ex. verbet נחם) inte på något sätt försöker definiera Gud utan istället används i en berättelse för att på bästa sätt försöka beskriva vad det är som händer, och här verkar det som om Gud kan förändras ur vissa avseenden men är ”oföränderlig” ur andra. När när vi då inser att det som Mose använder som grund för sin argumentation är Guds eget väsen – när han utgår från de Guds löften som givits fäderna utifrån Guds begynnande frälsningsplan appellerar han till det han har insett är det ”oföränderliga” i Guds väsen, nämligen viljan att frälsa – så skulle en tentativ slutsats vara att Guds väsen i sig är "oföränderligt" emedan hans förhållande till och agerande med sin skapelse är föränderligt, d.v.s. beroende av det skapades gensvar och agerande. Detta innebär att när vi talar om att Gud ångrar sig så ångrar han sig som Gud och inte som människa, d.v.s. ångern måste även den förstås och definieras utifrån vem Gud är och inte främst antropomorft.
...fortsättning följer...
Hej David! Jag läste igenom dina artiklar om Guds oföränderlighet. Intressant med en språklig genomgång! Jag tyckte det var bra det du sa om att när Gud ångrar sig så gör han det på Guds vis, som Gud, och inte som människa. Kopplingen i språket mellan gud och människa får inte göras direkt. Samtidigt måste vi erkänna att det finns en spänning här, om vi tror att vi på något sätt kan tala om Gud. På vilket sätt är denna ånger likadan?
SvaraRaderaDet blir också viktigt att poängtera vad denna syn på Gud och framtiden inte innebär. Vi tror på profetior, vi tror att Jesus var utvald innan världens grund var lagd. Men på vilket sätt styr Gud dessa händelser? Vad är "nödvändigt" i historien? Ja, stora frågor detta... Roligt att ha hittat din blogg!
Hej Levi.
SvaraRaderaKul att du läst mina inlägg! Och intressanta funderingar!
Absolut finns det här en spänning, men tror du inte att den primärt bottnar i människans vilja, (men i detta fallet oförmåga) till rationalisering, d.v.s. en vilja att beskriva och försöka omfatta den Gud som inte låter sig fångas i definierade ramar utan som utmanar varje uppmålad bild? Min poäng blir därför i inledningen att vända på resonemanget, och att istället låta oss drabbas av Guds eget sätt att vittna om sig själv. För trots att Bibeln är ett människoord är det ju ytterst ett Guds vittnesbörd, ett Guds ord (läs gärna mina tankar om bibelsyn här). Därför behöver vi ifrågasätta våra modeller och stora ord kring Gud, eftersom de aldrig kan säga allt om Gud.
Men det du understryker är ju att det finns en spänning mellan att inte kunna tala rätt om Gud och att ändå kunna säga något, och jag håller absolut med. Problemet är väl att Bibeln inte vittnar om Gud så att vi får reda på vem Gud är på samma sätt som vi kan få en redogörelse för vad t.ex. vatten är, när Gud väljer att visa sig för Mose i 2 Mos 34:6-7, när Gud där får chansen att tala om vem han är så blir vi kanske förvånade över orden som används eftersom Gud beskriver vem han är i relation till människan. Och det väl också så vi måste tala om honom.
Du kanske märker att jag är en filosofisk rookie, men jag ser fram emot dina tankar!