Och Herren ångrade... – om Guds oföränderlighet (del 4)

I allt tal om Guds "oföränderlighet" blir det alltså oundvikligt att också tala om relationen mellan Gud och skapelsen. Texten ger inte utrymme för någon överbetonad "oföränderlighet", d.v.s. ett åtskiljande av Gud och skapelsen, men den ger inte heller vid närmare anblick utrymme för en överbetonad "relationalitet", d.v.s. ett likställande av Gud och skapelsen. Gud är fortfarande "den andre", Gud är fortfarande HERREN, Israels Gud, som är fri och har rätt att döma. Denna spänning har teologer genom historien försökt lösa på olika sätt, mer eller mindre framgångsrikt, och många liknar varandra:

• Barth talar om Guds trofasta, oföränderliga kärlek som manifesteras på ständigt nya sätt. För att betona Guds aktivitet och inte passivitet väljer han att tala om "konstans" istället för "oföränderlighet".

• Rahner drar utifrån självmotsägelsen "oföränderlig" och "inkarnerad" (hur kan en "oföränderlig" Gud bli människa) slutsatsen att Gud kan förändras i någon finit (materiell) annan.

• Moltmann tänker utifrån ett tydligt lidande-perspektiv och menar att det är Kristi kors som uppenbarar den treenige Guden, den Gud som förändras och lider fullt ut i kärlek. "Ty den sanna kärleken lider allt, uthärdar allt och hoppas allt, för att göra andra lyckliga och därigenom själv bli salig" (Moltmann).

Trots allt fokus på "oföränderlighet" och ånger kanske denna text framför allt lär oss någonting om bön. Den Gud som framträder är inte en avlägsen Gud, oförmögen och ovillig att lyssna till och engagera sig i människans öde, utan tvärtom vittnar texten om en passionerad, lidelsefull och lyhörd Gud. En Gud som är villig att ångra det onda han tänkt, för människans skull. Genom några enkla ord, genom en ärlig bön, så får Mose uppleva ett gensvar, ett gensvar som får bli ett eko in i vår tid, en tid då klagan har blivit självömkande och där ånger har blivit grämelse. Här får vi en chans att låta Gud blåsa liv i gamla utnötta begrepp som "oföränderlighet" och "ånger" och genom dem väcka en tro hos oss, en tro men framför allt ett hopp, det hopp som ger oss visshet om att vi tror på en Gud som kan förändra varje situation, att vi tror på en Gud som är djupt engagerad i och därför lider med och för sin skapelse.

Vidare läsning:
Barth Karl. (1957). Church Dogmatics II/I. Edinburgh: T&T Clark.
Farley, Edward. (1996). Deep Structures. Valley Forge: Trinity Press International.
Gowan, Douglas. (1995). Changing God’s Mind. Grand Rapids: Eerdmans.
Mettinger, Tryggve. (2007). The Eden Narrative. Winona Lake: Eisenbrauns.
Migliore, Daniel L. (2004). Faith Seeking Understanding. Grand Rapids: Eerdmans.
Moltmann, Jürgen. (1980). Treenigheten och Guds rike. Stockholm: Verbum.
Ware, Bruce A. (1984). An Evangelical Reexamination of the Doctrine of the Immutability of God. Ann Arbor: University Microfilm International.

• Dela på Facebook
• Twittra
• Posta på MySpace
• Lägg till i Google Bookmarks
• Digga
• Dela på Mixx
• Buzz up
• Dela på Linkedin
• Lägg upp på DesignFloat
• Dela med Newsvine