
wayo'mer 'elohîm tadeshe' ha'arets deshe' 'esev mazerî'a zera' 'ets perî 'oseh perî lemînô 'asher zare'ô-bô 'al-ha'arets vayehî-ken
| Litteral översättning: NIV: KJV: YLT: Folkbibeln: B2000: | och Gud sade må jorden låta skjuta fram gräs växt den sående frön fruktträd den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig över jorden och det var så Then God said, "Let the land produce vegetation: seed-bearing plants and trees on the land that bear fruit with seed in it, according to their various kinds." And it was so. And God said, Let the earth bring forth grass, the herb yielding seed, [and] the fruit tree yielding fruit after his kind, whose seed [is] in itself, upon the earth: and it was so. And God saith, 'Let the earth yield tender grass, herb sowing seed, fruit-tree (whose seed is in itself) making fruit after its kind, on the earth:' and it is so Gud sade: "Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden." Och det skedde så. Gud sade: "Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden." Och det blev så. |
| Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket) En hel del ny vokabulär introduceras nu, och vi förstår att någonting nytt åter är på väg att ske. Och det gör det också. Grönska skapas, en grönska som beskrivs vara fröbärande växter och fruktträd. Denna grönska delas upp i enlighet med sina slag, och täcker sedan jorden. Det intressanta är dock att det inte är Guds direkta befallning som får detta att hända, Gud tilltalar istället jorden och ger den förmåga att själv bringa fram denna växtlighet. Och växtligheten får också möjlighet att själv reproducera sig. Gud är skaparen av allt detta, men nu ser vi hur livet börjar spira på jorden. |
| Djupdykning: (för dig som vill veta mer) ויאמר אלהים "och Gud sade" Versen inleds med Guds skapande befallning (se v.3, v.6, v.9). Vi kan förvänta oss att någonting nytt är på väg att ske. תדשא הארץ "må jorden låta skjuta fram" Guds befallning riktas till jorden, det torra land som namngavs i förra versen, och i och med detta har fokus flyttats bort från vattnet. Befallningen, som är i jussiv, står också i hifil, en kausal verbstam. Där grundbetydelsen av verbet är "skjuta", blir betydelsen här "låta skjuta" eller frambringa (se Folkbibeln ovan). Guds ord är här inte direkt skapande som i tidigare verser, befallningen riktas till jorden som genom Guds ord får liv, och på egen hand skjuter den fram någonting. Vi läser vidare. דשא עשב מזריע זרע עּּץ פרי עשה פרי למינו אשר זרעו בו "gräs växt den sående frön fruktträd den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig" Det jorden skjuter fram verkar vara tre saker: Först har vi דשא – gräset. Den uppmärksamme ser här att verbet דשא ("att skjuta/gro/grönska") och substantivet är besläktade, och den vanliga betydelsen av substantivet är alltså gräs. Det andra som jorden ska låta skjuta fram är עשב מזריע זרע – växt den sående frön. Verbet har betydelsen att så, och står i particip, vilket ger "den sående", eller "som sår". Det handlar alltså här om fröbärande växter, växter som fortplantar sig genom frön. Det sista som skapas är så עץ פרי עשה פרי למינו אשר זרעו בו – fruktträd (konstruktuttryck) den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig. Återigen har vi ett particip, "den görande", eller "som gör". Participet används alltså här för att fastslå en slags karaktäristika, för att tala om hur fruktträden (och växterna) fungerar. Fruktträden ska alltså göra, eller bära frukt i enlighet med sitt slag, med sin sort, och det fantastiska med denna del av versen är att Gud ger denna nya del av skapelsen möjlighet att själv reproducera sig. Gud skapar växterna och träden, men de har fått förmågan att själva fortplanta sig. Fruktträden bär frukt i enlighet med sitt slag, vilket verka innebära att det finns olika slags frukt, och att skapandet av fruktträd här inkluderar dem alla, och gemensamt för dessa är att de frön som är fortplantningsverktyg finns inuti frukterna. Vi ser alltså en skillnad mellan עשב och פרי עץ i det att fruktträdens frön finns på insidan.Så långt verkar det ganska rättframt, men frågan är hur de tre substantiven דשא ("gräs"), עשב ("växt") och עץ ("träd") ska förstås i relation till varandra. Är det tre olika saker som skjuter fram, d.v.s. så som KJV, YLT och Folkbibeln verkar ha översatt, eller är דשא snarare ett samlingsnamn på vegetationen som skapas, och att de två andra substantiven sedan är specificeringar, d.v.s. så som NIV och B2000 verkar ha översatt? Rent språkligt är båda läsningarna möjliga, så vilken är att föredra? Det är svårt att säga någonting definitivt bara utifrån denna vers, men några iakttagelser kan ändå göras. 1. Det är bara växterna och träden som beskrivs närmare, de är de enda som beskrivs kunna fortplanta sig, och mellan dessa målas en skillnad upp. Träden bär sina frön inuti frukterna. Det gör inte de fröbärande växterna. 2. Notapparaten till den hebreiska texten avslöjar att många versioner av denna text (LXX, den Samariska Pentateuken, Vulgata samt den syriska texten) förstår texten i linje med den andra varianten, d.v.s. att דשא är en form av samlingsbegrepp och att עשב och עץ ska hållas ihop. Detta markeras bl.a. genom att עץ förses med ett ו (och) som då har en kopulativ funktion. 3. Användandet av både det ovanliga verbet דשא och substantivet דשא antyder en viss samhörighet dem emellan och skulle kunna tolkas som att det här handlar om en mer generell beskrivning av växtlighet, vegetation, grönska som skapas. Iakttagelserna i denna vers verkar tala för en tudelning istället för en tredelning, men vi får utvärdera detta längre fram i vår läsning. על הארץ "över jorden"Den grönska som jorden ska låta skjuta fram ska breda ut sig över just jorden. Syntaktiskt är det svårt att se hur uttrycket hänger ihop med det versen i övrigt, det är väldigt långt till verbet, så möjligen syftar det på att fruktträden ska bära frukt över hela jorden, men rimligen har det betydelsen att jorden bekläs med en växtlighet som visat sig ha förmåga att reproducera sig. ויהי כן "och det var så" Dessa ord bekräftar, i vanlig ordning, att Guds skapande ord blivit verklighet. Slutsats: Denna vers introducerar någonting helt nytt i skapelsen. Dels har vi en hel del ny vokabulär som används för att tala om hur Gud täcker jorden – det torra landet – med grönska: förbärande växter och fruktträd, men framför allt ser vi en slags "delegering". Där Gud tidigare skapat genom direkt befallning ges nu istället jorden förmåga att låta grönska skjuta fram. Och den grönska som skjuter fram ges förmåga att själv reproducera sig. Växterna beskrivs vara fröbärande och fruktträden beskrivs också bära frön, men de senare har frön inuti frukterna. Men bilden av Guds skapande som ett bringande av ordning fortsätter. Genom Guds ord blir grönskan i denna vers en underdelad helhet. Fruktträden beskrivs bära frukt efter sitt slag, och vi ser här en indelning av växtligheten i en ordnad tillvaro, jorden täcks inte av en oorganiserad massa utan av ett myller av ordnat liv. Utifrån resonemanget ovan skulle en översättning av versen kunna vara följande (ordföljden är något omkastad för att få en bättre svenska): Och Gud sade: "Må jorden låta grönska skjuta fram: växter som bär frön; fruktträd som bär frukt som har sina frön i sig i enlighet med sitt slag, på jorden. Och det var så. |
| Ytterligare djupdykning: (för den vetgirige) Westermann, Claus. (1984). Genesis 1-11 a Commentary, (A Continental Commentary). Minneapolis: Augsburg Publishing House. Brueggemann, Walter. (1982). Genesis, (Interpretation). Louisville: John Knox Press. Wenham, Gordon J. (1987). Genesis 1–15, (Word Biblical Commentary). Waco: Word Books. Brown, Francis m.fl. (2005). The Brown-Driver-Briggs Hebrew and English Lexicon (9 uppl.). Peabody: Hendrickson Publishers. Williams, Ronald J. (2007). William’s Hebrew Syntax. Toronto: University of Toronto Press. |
Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!
Det sista som skapas är så עץ פרי עשה פרי למינו אשר זרעו בו – fruktträd (konstruktuttryck) den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig. Återigen har vi ett particip, "den görande", eller "som gör". Participet används alltså här för att fastslå en slags karaktäristika, för att tala om hur fruktträden (och växterna) fungerar. Fruktträden ska alltså göra, eller bära frukt i enlighet med sitt slag, med sin sort, och det fantastiska med denna del av versen är att Gud ger denna nya del av skapelsen möjlighet att själv reproducera sig. Gud skapar växterna och träden, men de har fått förmågan att själva fortplanta sig. Fruktträden bär frukt i enlighet med sitt slag, vilket verka innebära att det finns olika slags frukt, och att skapandet av fruktträd här inkluderar dem alla, och gemensamt för dessa är att de frön som är fortplantningsverktyg finns inuti frukterna. Vi ser alltså en skillnad mellan עשב och פרי עץ i det att fruktträdens frön finns på insidan.



0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du meddelas när fler kommentarer skrivs? Klicka på "Registrera dig via e-post" så skickas ett mail till dig när någon kommenterar artikeln!