Ordet "religion" väcker känslor
12 timmar sedan
2010-03-31
Illustrerande bilder?
Nu har jag i stort sett skrivit klart predikan inför söndagens gudstjänst. Det blir en ganska enkel och rak predikan där jag kort och koncist försöker förklara den kristna tron och inbjuda till efterföljelse. Sitter nu och försöker hitta bilder som skulle kunna tjäna som illustration, men upptäcker att det är oerhört svårt att hitta någonting som går att använda sig av! Man skulle behöva vara konstnär själv för att få bilderna att passa det som ska sägas...
En liten nöt
En liten mattenöt så här på kvällskvisten. Hur snabbt knäcker du den?
Fyra killar står vid en bro. Sture har en ficklampa. Sven sitter i permobil. Håkan har en benprotes och Nisse springer fort som vinden. Sture tar 2 minuter på sig att ta sig över bron, Sven tar 10 minuter på sig, Håkan tar 5 och Nisse endast 1 minut. Alla fyra måste ta sig över bron på 17 minuter. Bron är väldigt skranglig och därför klarar den bara att ta max två personer åt gången. Inte nog med det, det är dessutom mörkt ute, så de som går måste ha med sig ficklampan varje gång. Någon måste alltså springa tillbaka med ficklampan. Hur ska de göra?
(OBS: Sture lånar gärna ut sin ficklampa, det behöver inte vara han som går med den varje gång. När två stycken går över bron så kan de alltså inte komma över snabbare än den långsammaste av dem.)
2010-03-30
Intressant rundvisning
I kvällens "Åh herregud" försökte Gardell svara på frågan om varför Jesus avrättades, men största delen av programmet ägnas faktiskt inte åt frågan utan är en "rundvisning" på många av de platser i Jerusalem som förknippas med olika händelser vid Jesu död och uppståndelse. Gardell målar här upp en intressant bakgrund som gör berättelsen mer levande, och det är kul att se många av de omtalade platserna, även om turismen förstört en hel del.När Garell så ska svara på frågan tar han sin utgångspunkt i sin faders sjukdom och död. Anslaget är kraftfullt och ärligt, den sista scenen i programmet är särskilt omtumlande, men ska vi se till vad som faktiskt sägs och vilken funktion berättelsen om fadern har i argumentationen så blir det avsevärt tunnare.
Gardell börjar med att tala om berättelserna om Jesu död som gåtor och motsägelser. Han säger aldrig varför det är motsägelsefullt, det enda exempel han tar är frågan om varför bara Jesus avrättas och inte de som följer honom, en fråga som inte är så komplex, det är inte svårt att inse att det effektivaste sättet att kväva en rörelse är att döda ledaren. Var gåtorna och motsägelserna finns framkommer alltså inte i programmet. Men vi ska inte haka upp oss på detta, för Gardell gör en bra beskrivning av många av faktorerna som låg bakom Jesu död. Till exempel lyfter han fram två symbolhandlingar Jesus utförde som troligen retat upp makthavarna. Men det Gardell kommer fram till är att Jesus död helt enkelt "bara hände". Den var kanske i onödan, kanske hade den inte behövts, men han dödades för säkerhets skull. Alla andra förklaringar, att Jesus skulle försona världen, att Jesus var en del i Guds stora plan för att rädda världen, det menar Gardell bara är efterkonstruktioner. Här görs poängen tydlig i ett uttalande om faderns död: "kanske var pappas död också en del i Guds hemliga plan för att rädda mänskligheten".
De bakomliggande orsaker till Jesu död som nämns är alla bra och rimliga, men problemet med Gardells svar på programmets huvudfråga är att det blir ofullständigt. Det är ofullständigt eftersom det bara förklarar Jesu död ur ett perspektiv, ett inomvärldsligt, politiskt perspektiv. Han gör en bra analys av förhållanden som rådde på den tiden, men Jesu död var mer än statistik. Gardell säger att hela kristendomen kretsar kring den tomma graven, att döden inte var slutet och att alla får upprättelse genom att han upprättas, men jag får aldrig grepp på om Gardell själv tror detta. Tror han att Jesu död var en del i Guds plan för att rädda mänskligheten? Jag vet inte, för jag vet inte om Gardell tror på synden som verklighet.
Det som på allvar gör att Gardells slutsats faller, d.v.s. att Jesu död bara hände, är att det profetiska perspektivet saknas. Jesu död hade förutsagts, Guds plan för världen var inte hemlig, den var förutsagd, men inte förstådd förrän efteråt. Jesu död var en del i Guds återlösning av världen, den hade ett syfte, en mening, men det betyder inte att Gardells pappas död var en del i Guds frälsande verk. Jag tror på synden som verklighet, och dess konsekvenser är fortfarande påtagliga. Jesus vann den avgörande segern över synden och döden genom sin död och uppståndelse, men Guds rike är ännu inte här fullt ut! Jesus har segrat, men en strid kvarstår.
Det här är ett spännande ämne, och vill du veta mer om vad Jesus gjorde och vad det innebär att vara kristen så skulle jag tipsa dig om att besöka någon kyrka nu i påsk! Eller kontakta mig så kan vi samtala vidare.
Att vara medlem
I tre artiklar i Dagen så lyfts frågan om medlemskap i en frikyrkoförsamling. Den övergripande frågan är om det är "dags att ställa krav för medlemskap", och här intervjuas Olov Edsinger, Larsåke W Persson och Krister Nordin, tre personer som har brottats med frågan under en längre tid. Artiklarna är intressanta, men jag tycker att det är en högst märklig syn på "medlemmar" som framträder. En medlem verkar vara någon som valt att gå med i en församling och som därför bör vara medveten om församlingens vision. Denna vision verkar i sin tur vara någonting som är framtaget i församlingen, det nämns inte av vilka, men det verkar vara av församlingens ledarskap (jag läser ut det av formuleringar som t.ex. "Vi studerar vad en församling är, samt berättar om vår historia, vad vi ser som vår kallelse och vilka värderingar vi har. Troligtvis, förhoppningsvis, kommer inget som en överraskning för den som varit med på gudstjänsterna och lyssnat till undervisningen, men jag tror ändå att det är bra och det konkretiseras och får prövas"). Detta innebär att visionen alltså föds hos en mindre grupp människor och sedan ska förankras i en större grupp människor. Visionen ska kommuniceras och konkretiseras och det är här man menar att det brister. Visionen blir inte tydlig och därför vet inte medlemmarna vad som gäller. Med ett sådant resonemang i botten vittnar så Olov Edsinger om att den församling han jobbar i börjat växa snabbt när man tagit tag i problematiken och på allvar erbjudit medlemmar att ta del av visionen. I artikeln finns följande citat:
"Vi vill ge folk möjligheten att fundera: Är det min kallelse att vara med här? Utifrån det går man antingen vidare eller överlåter sig till församlingen och den vision som finns. Och, det är viktigt att säga, det handlar inte om saker man ska klara av för att få vara med. Det handlar om att säga, "jag vill gå i den riktning som ni är på väg i"."
Det här med att medlemmen själv definierar sitt medlemskap är tydligt också hos Larsåke W Persson. Där konsekvensen hos Edsinger verkar bli att om ens medlemsskapsdefinition inte överensstämmer med församlingens vision så är det dags att söka sig vidare så verkar Perssons "blankett" snarare fungera som tydliggörande. Här definierar man sitt medlemskap för att församlingens ska veta vad man kan förvänta sig av medlemmarna. Och någonting som är högst förvånande är när Persson säger att "Därför behöver det inte bli någon som helst konsekvens av att man bara står med i matrikeln,"
När jag kommit så långt i läsningen av artiklarna så hoppas jag att jag missuppfattat, för här tycker jag alltså att en högst märklig medlemskaps(församlings?)syn har framträtt. Det verkar nästan som om en föreningsmodell har tagit överhand, församlingen har blivit en ideell förening som man kan välja att engagera sig i eller inte. Och man väljer församling efter intresse och tycke eftersom olika församlingar driver olika visioner. Församlingen blir alltså någonting som ligger utanför en själv, och eftersom den gör det så finns den i samma "sektor" som andra intressen, andra aktiviteter, och andra av livets prioriteringar. Därför behöver varje medlem själv sitta ner och fundera igenom hur mycket man kan och vill lägga i tid och resurser på församlingen.
Men vad är det för församlingssyn? För medlemssyn? Är det inte så att församlingen är Guds folk? Församlingen är väl inte sin matrikel? Man kan väl inte välja att engagera sig i en församling? När en människa tar emot Jesus som sin frälsare och bestämmer sig för att vilja vandra med honom, för att följa honom, så blir hon ju automatiskt en del av den skara människor som redan vandrar och redan följer - församlingen. Församlingen är alltså inget tillval till frälsningen, utan ett resultat av den. När du tar emot Jesus så blir du en del av hans folk, du blir en del av Guds folk, Guds kyrka, Guds församling. Därför är inte församling någonting utanför dig själv som du kan välja att engagera sig i, utan församlingen är du och de andra som följer. Här har vi alla olika funktioner och gåvor, och det gör att vi behöver varandra. Jag har i min tjänst brottats med frågor som delaktighet, givande, ledarskap, vision o.s.v, och mycket av problematiken tror jag ligger i att församlingen mer och mer blivit en förening, i värsta fall en intresseförening där man uppskattas för det man gör. Men församlingen är väl inte det? Församlingen är väl Guds folk? Därför är t.ex. församlingens ekonomi inte föreningens budget utan summan av den inkomst som medlemmarna har. Man kan inte välja att "ge pengar till församlingen" eftersom pengarna redan finns där. Att säga att en församling har dåligt med pengar borde betyda att medlemmarna har dåligt med pengar. Ser ni vart jag vill komma? Vad jag försöker säga? Några bilder kanske kan förtydliga:
Är församlingen något man kan välja att bli en del av?
Bild 1: Församlingen är någonting "utanför" en själv // Bild 2: Församlingen är Guds folk
Om församlingen nu består av omvända människor som valt att följa Jesus tillsammans, borde det då inte bli viktigare med relationsbyggande och ett lyssnande på sina medkristnas berättelser? Borde inte det sätt man lever som Guds folk för att nå sin omgivning hela tiden omprövas och anpassas efter de gåvor och färdigheter som medlemmarna har istället för att församlingens vision styr vilka sorters gåvor och färdigheter som behövs? Borde inte en lokal församlings existensberättigande vara att det lokalt finns människor som tillhör Guds folk snarare än att man har en profil som andra församlingar runtomkring inte har, d.v.s. att man skulle locka människor som "inte känner sig hemma" i andra sammanhang? Det är klart att det är lättare att locka till sig liktänkande, men församlingen är väl Guds folk? Och här finns väl olika sätt att se på saker? Att vara medlem handlar väl inte att överlåta sig till en församlings vision utan att överlåta sig till Gud? Utifrån detta förstår jag inte varför församlingar arbetar så hårt med att ta fram visioner, har vi inte i grunden fått en "vision" i Guds ord? Handlar det inte bara helt enkelt om att vandra med Gud och leva sina liv så att andra dras in i denna vandring? Och sättet man gör detta på borde rimligen variera kraftigt utifrån de personer som finns i gemenskapen.
Så frågorna som jag får när jag läser de två artiklarna jag hänvisat till är som ni sett många, är en lokal församling till för att nå människor lokalt eller är den ett resultat av att medlemmar inte kunnat ställa upp på andra församlingars visioner? Ser man på medlemmar som föreningsmedlemmar eller som Guds folk? Är församlingen någonting utanför en själv som man kan välja att engagera sig i? Är den lokala församlingen till för att nå människor som tycker likadant och som kan ställa upp på visionen?
Den tredje artikeln har jag ännu inte kommenterat, och det är för att den egentligen inte är så revolutionerande. Den ger ett exempel på en församling som varit inne i en process där man sökt sig tillbaka till Bibelordet i sina funderingar kring församlingens uppdrag, kring varför man finns till som församling. När man gjort det så har man kommit fram till att församlingen primärt finns till för fem saker: evangelisation, gemenskap, lärjungaträning, tjänst och tillbedjan. Sådana listor kan alltid diskuteras, men i grunden är det väl en bra approach att man behöver förvalta Bibelns ord om församlingen i sitt eget sammanhang. Och som sagt, en församling behöver alltid befinna sig i en förändringsprocess eftersom församlingen inte är en statisk förening utan en dynamisk gemenskap. Guds folk förändras, därför förändras församlingen.
En lokal församling kan inte vara allt, ska inte var allt, den ska utforma sin verksamhet/sitt sätt att utföra sitt uppdrag utifrån medlemmarna, inte välja medlemmar utifrån sin verksamhet/sitt sätt att utföra sitt uppdrag. Det är min huvudpoäng. Men den funkar bara om man inser att församling inte är ett komplement till frälsningen utan en följd av den. Församlingen är oundviklig för den som vill följa Jesus!
"Vi vill ge folk möjligheten att fundera: Är det min kallelse att vara med här? Utifrån det går man antingen vidare eller överlåter sig till församlingen och den vision som finns. Och, det är viktigt att säga, det handlar inte om saker man ska klara av för att få vara med. Det handlar om att säga, "jag vill gå i den riktning som ni är på väg i"."
Det här med att medlemmen själv definierar sitt medlemskap är tydligt också hos Larsåke W Persson. Där konsekvensen hos Edsinger verkar bli att om ens medlemsskapsdefinition inte överensstämmer med församlingens vision så är det dags att söka sig vidare så verkar Perssons "blankett" snarare fungera som tydliggörande. Här definierar man sitt medlemskap för att församlingens ska veta vad man kan förvänta sig av medlemmarna. Och någonting som är högst förvånande är när Persson säger att "Därför behöver det inte bli någon som helst konsekvens av att man bara står med i matrikeln,"
När jag kommit så långt i läsningen av artiklarna så hoppas jag att jag missuppfattat, för här tycker jag alltså att en högst märklig medlemskaps(församlings?)syn har framträtt. Det verkar nästan som om en föreningsmodell har tagit överhand, församlingen har blivit en ideell förening som man kan välja att engagera sig i eller inte. Och man väljer församling efter intresse och tycke eftersom olika församlingar driver olika visioner. Församlingen blir alltså någonting som ligger utanför en själv, och eftersom den gör det så finns den i samma "sektor" som andra intressen, andra aktiviteter, och andra av livets prioriteringar. Därför behöver varje medlem själv sitta ner och fundera igenom hur mycket man kan och vill lägga i tid och resurser på församlingen.
Men vad är det för församlingssyn? För medlemssyn? Är det inte så att församlingen är Guds folk? Församlingen är väl inte sin matrikel? Man kan väl inte välja att engagera sig i en församling? När en människa tar emot Jesus som sin frälsare och bestämmer sig för att vilja vandra med honom, för att följa honom, så blir hon ju automatiskt en del av den skara människor som redan vandrar och redan följer - församlingen. Församlingen är alltså inget tillval till frälsningen, utan ett resultat av den. När du tar emot Jesus så blir du en del av hans folk, du blir en del av Guds folk, Guds kyrka, Guds församling. Därför är inte församling någonting utanför dig själv som du kan välja att engagera sig i, utan församlingen är du och de andra som följer. Här har vi alla olika funktioner och gåvor, och det gör att vi behöver varandra. Jag har i min tjänst brottats med frågor som delaktighet, givande, ledarskap, vision o.s.v, och mycket av problematiken tror jag ligger i att församlingen mer och mer blivit en förening, i värsta fall en intresseförening där man uppskattas för det man gör. Men församlingen är väl inte det? Församlingen är väl Guds folk? Därför är t.ex. församlingens ekonomi inte föreningens budget utan summan av den inkomst som medlemmarna har. Man kan inte välja att "ge pengar till församlingen" eftersom pengarna redan finns där. Att säga att en församling har dåligt med pengar borde betyda att medlemmarna har dåligt med pengar. Ser ni vart jag vill komma? Vad jag försöker säga? Några bilder kanske kan förtydliga:
Är församlingen något man kan välja att bli en del av?
Bild 1: Församlingen är någonting "utanför" en själv // Bild 2: Församlingen är Guds folk
Om församlingen nu består av omvända människor som valt att följa Jesus tillsammans, borde det då inte bli viktigare med relationsbyggande och ett lyssnande på sina medkristnas berättelser? Borde inte det sätt man lever som Guds folk för att nå sin omgivning hela tiden omprövas och anpassas efter de gåvor och färdigheter som medlemmarna har istället för att församlingens vision styr vilka sorters gåvor och färdigheter som behövs? Borde inte en lokal församlings existensberättigande vara att det lokalt finns människor som tillhör Guds folk snarare än att man har en profil som andra församlingar runtomkring inte har, d.v.s. att man skulle locka människor som "inte känner sig hemma" i andra sammanhang? Det är klart att det är lättare att locka till sig liktänkande, men församlingen är väl Guds folk? Och här finns väl olika sätt att se på saker? Att vara medlem handlar väl inte att överlåta sig till en församlings vision utan att överlåta sig till Gud? Utifrån detta förstår jag inte varför församlingar arbetar så hårt med att ta fram visioner, har vi inte i grunden fått en "vision" i Guds ord? Handlar det inte bara helt enkelt om att vandra med Gud och leva sina liv så att andra dras in i denna vandring? Och sättet man gör detta på borde rimligen variera kraftigt utifrån de personer som finns i gemenskapen.
Så frågorna som jag får när jag läser de två artiklarna jag hänvisat till är som ni sett många, är en lokal församling till för att nå människor lokalt eller är den ett resultat av att medlemmar inte kunnat ställa upp på andra församlingars visioner? Ser man på medlemmar som föreningsmedlemmar eller som Guds folk? Är församlingen någonting utanför en själv som man kan välja att engagera sig i? Är den lokala församlingen till för att nå människor som tycker likadant och som kan ställa upp på visionen?
Den tredje artikeln har jag ännu inte kommenterat, och det är för att den egentligen inte är så revolutionerande. Den ger ett exempel på en församling som varit inne i en process där man sökt sig tillbaka till Bibelordet i sina funderingar kring församlingens uppdrag, kring varför man finns till som församling. När man gjort det så har man kommit fram till att församlingen primärt finns till för fem saker: evangelisation, gemenskap, lärjungaträning, tjänst och tillbedjan. Sådana listor kan alltid diskuteras, men i grunden är det väl en bra approach att man behöver förvalta Bibelns ord om församlingen i sitt eget sammanhang. Och som sagt, en församling behöver alltid befinna sig i en förändringsprocess eftersom församlingen inte är en statisk förening utan en dynamisk gemenskap. Guds folk förändras, därför förändras församlingen.
En lokal församling kan inte vara allt, ska inte var allt, den ska utforma sin verksamhet/sitt sätt att utföra sitt uppdrag utifrån medlemmarna, inte välja medlemmar utifrån sin verksamhet/sitt sätt att utföra sitt uppdrag. Det är min huvudpoäng. Men den funkar bara om man inser att församling inte är ett komplement till frälsningen utan en följd av den. Församlingen är oundviklig för den som vill följa Jesus!
2010-03-29
Rep
Idag har jag repat tillsammans med ungdomarna igen. Vi fick förstärkning av en elgitarr, så nu var det riktigt tryck. Kommer bli kanon!
2010-03-27
Sagt om Gardell
Det har bloggats en hel del om Gardells uppmärksammade tv-program: Marcus Birro talar generellt om programmet och sitt intryck av Gardells insats, som han beskriver som "egoscentrisk och medelmåttig", något som uppmärksammas av diverse bloggar, bl.a. Credoakademin och Blogg Hundraett (Birro hävdar dessutom att Gardell visat sig vara ovillig till dialog).
Gemensamt för dessa blogginlägg är att de verkar tala om programmet på ett ganska övergripande plan, precis som artiklarna i dagen som jag nämnde här gör. Man tittar på retorik och framförande, så min approach har istället varit kommentera vad som faktiskt sägs i programmet, d.v.s. vilka "fakta" som presenteras och hur de används som belägg för att presentera en koherent teologi. Stefan Gustavsson på Credo har i ett blogginlägg angett en sådan ton, och jag hoppas att ni som följer denna blogg ska finna mina inlägg som bra komplement till TV-serien. Absolut behövs det en diskussion kring de större frågorna om mediautrymme och utförande, men det är lika värdefullt att bemöta Gardells argumentation med en noggrann genomgång.
Hittills har två program kommenterats:
Program 3 kommenterades här.
Program 4 kommenterades här.
Du hittar alla program på svt.se
Gemensamt för dessa blogginlägg är att de verkar tala om programmet på ett ganska övergripande plan, precis som artiklarna i dagen som jag nämnde här gör. Man tittar på retorik och framförande, så min approach har istället varit kommentera vad som faktiskt sägs i programmet, d.v.s. vilka "fakta" som presenteras och hur de används som belägg för att presentera en koherent teologi. Stefan Gustavsson på Credo har i ett blogginlägg angett en sådan ton, och jag hoppas att ni som följer denna blogg ska finna mina inlägg som bra komplement till TV-serien. Absolut behövs det en diskussion kring de större frågorna om mediautrymme och utförande, men det är lika värdefullt att bemöta Gardells argumentation med en noggrann genomgång.
Hittills har två program kommenterats:
Program 3 kommenterades här.
Program 4 kommenterades här.
Du hittar alla program på svt.se
Förbön
Sitter och gör de sista justeringarna av morgondagens predikan. Vi har en gång i månaden något som vi kallar för "gemensamma gudstjänster" ute i Vintrosa (eller rättare sagt Tysslinge). Det innebär att vi firar gudstjänst tillsammans med andra församlingar i kommundelen, gudstjänster där vi särskilt vill lyfta fram tillbedjan, gemenskap och ordet, och temat vi valt för detta år är bön. I morgon är det min tur att predika, och jag valde att fokusera på ämnet förbön. Vad är förbön? Varför har vi ofta möjlighet i gudstjänsterna att söka förbön? Varför är det ofta bara en liten del av gudstjänstbesökarna som tar chansen att få förbön? Det är viktiga frågor som jag tänkte dyka ner i, så välkommen till Betel i morgon kl. 10.30! Men du kan också delta här på bloggen genom att dela med dig av dina erfarenheter av förbön. Hur ser du på det? Har du några bönesvar du vill dela?
Svar till Öyvind Tholvsen
...detta inlägg är en fortsättning på mitt inlägg om EFK och vigselrätten samt Sahlbergs artikel i Dagen...
Hej Öyvind!
Kul att du hittat till min blogg. Och tack för din kommentar. Du lyfter många viktiga frågor, och jag ska försöka svara och förtydliga mitt resonemang. Jag medger att mina kommentarer är i senaste laget och att de i värsta fall kan vara ogrundade eftersom jag inte följt med i samtalen som varit, men jag har tagit min utgångspunkt i dokumentet, och det kanske kan vara värdefullt med synpunkter från någon som i så fall kommer till dokumentet utan den förförståelse som många som deltagit i samtalen har. Tack för att du reder ut några missuppfattningar som uppenbarades i mitt blogginlägg, men min avgörande invändning står nog ändå kvar, och jag ska försöka omformulera den.
Som jag ser det så behöver de frågor du ställer inte utgöra något större problem, för i grunden anser jag att det är skillnad på att erkänna och att förutsätta en juridisk vigsel. Det jag önskar då jag formulerar mig kring ett "större teologiskt självförtroende" är att man inte underkände sin egen vigsel utan istället formulerade sig så som att man ansåg att den vigsel som sker i en församlingsgemenskap inför Gud (oavsett vigselrätt) är en fullgod, äkta vigsel som inte behöver någon komplettering. Den egna vigseln skulle alltså ses som en riktig sådan, och äktenskapet som ingås inför Gud behöver därmed inte någon komplettering, och absolut inte något godkännande på förhand.
Om det nu är så att man skulle anse att vigseln inför Gud och församlingen var giltig, bindande, fullt tillräcklig i sig själv, vad skulle det få för konsekvenser för synen på andra sätt att viga människor, t.ex. den juridiska vigseln? Jag tror att samtalet kring dessa frågor skulle bli mer fruktbart om man samtalade kring relationen mellan den juridiska och församlingens vigsel som två fullgoda alternativ, att man utformade en egen teologisk grund att stå på gällande äktenskapet, och att man istället talade om att erkänna andra former av äktenskap. Precis som man i många kyrkor erkänner barndöpta trots att man inte praktiserar barndop så skulle man kunna erkänna par som är vigda juridiskt men inte inför Gud trots att man inte själv ser på äktenskapet på det sättet.
Så som jag förstår Paulus i 1 Kor 7:12–13 så är han aldrig i närheten av att säga att äktenskapet inte skulle vara giltigt bara för att parterna som gift sig inte bekände Jesus som Herre, d.v.s. bara för att äktenskapet inte skedde inför Gud (se en mer ingående diskussion av textavsnittet i ett gammalt PM jag skrivit här), därför kan inte heller vi anse att par som endast vigts juridiskt inte skulle vara gifta, men det betyder inte att vi ska sammankoppla "vår" vigsel med ett annat sätt att se på äktenskapet och en annan grundteologi. Snarare bör vi här, som på många andra områden erbjuda ett alternativ, erbjuda det alternativ som vi tror är det riktiga, d.v.s. en vigsel inför Gud som inte kräver statens gillande, och som jag ser det så har vi nu världens chans att göra det modigt och fullt ut!
Så till mer konkreta svar på dina frågor:
1. "Hur ser du på ett par som vigts endast i borgerlig bemärkelse?" Jag tror det framgår av mitt resonemang att jag tycker att vi som kyrka bör erkänna dessa par som gifta, men inte förutsätta en borgerlig vigsel för att själva viga samman man och kvinna. En sådan hållning blir problematisk eftersom det kan dyka upp fall där statens sätt att se på äktenskapet går på tvärs med hur kyrkan ser på äktenskap, och därför kan man troligen inte erkänna alla som vigts i borgerlig bemärkelse utan måste ta ställning från fall till fall. Statens syn på samlevnad är trots allt lite annorlunda. Ponera t.ex. att polygami blir lagligt om några år, på vilka grunder skulle man då avvisa sådana par/trios att få den efterföljande vigselakt i en församling som föreslås av EFK:s ordning? Troligen på samma argument som jag anför i mitt förra och detta blogginlägg, så varför inte löpa linan ut redan nu? Samma gäller troligen för homosexuella par.
2. "Serr Gud på dom som gifta?" Jadu, tror jag avstår från att svara på denna fråga :).
3. "Måste det ha skett inför Gud för att betraktas som ett äktenskap?" Svaret på denna fråga är nog samma som på fråga 1 och mitt resonemang ovan.
4. "Är äktenskapet instiftat av Gud på ett sådant sätt att bara löften som avges i en gudstjänst är riktiga löften?" Svaret här blir också samma, se diskussionen kring paulustexten t.ex.
5. "Är inte detta tillräckliga argument för att avsäga oss vigselrätten?" jag skulle säga att det är tillräckliga skäl till att påbörja en diskussion, men jag skulle se att man förde den grundligt genom att reflektera över hur man ser på äktenskapet, och därmed inte börja med att samtala kring hur de två vigslarna förhåller sig till varandra, utan att man börjar med att med självförtroende mejsla ut och tydliggöra den teologi som utgör grunden för den egna vigseln. Något som jag tror skulle kunna mynna ut i att man anser den egna vigseln som fullt tillräcklig, men att man ändå kan erkänna andra vigslar.
6. "Hur ser du på det förbund som den juridiska ordningen ger kontra ett papperslöst äktenskap?" Ja om du ställer upp dem som papper kontra papperslöst, så verkar onekligen papper tryggare. Men jag tror du får ett fullständigare svar på frågan om du läser mitt svar på de nästkommande frågorna:
7. "Vilken ordning är i bäst överenstämmelse med våra teologiska övertygelser enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation?" samt "Vilken ordning skyddar den svagare parten och barnen bäst?" Jag svarar på dessa frågor ihop eftersom de får ungefär samma svar. Det var två bra och svåra frågor, men jag tror att de får sitt svar i församlingssynen. Är församlingen en gemenskap av människor som valt att följa Jesus och dela sina liv tillsammans, att hjälpa varandra på vandringen med Jesus och att utmana varandra till att ta nya steg i tro, är församlingen en gemenskap där man har ansvar för varandra, särskilt de svaga och utsatta,
då skulle jag absolut säga att vigseln inför Gud är den ordning som skyddar den svagare parten och barnen bäst. Min fråga blir hur den församlingssyn ser ut där man lägger en större trygghet i att finnas i statens folkbokföring och ekonomiska system än i Guds egen kyrka och under Guds nåd och försorg? Jag förstår inte varför kyrkan skulle behöva förutsätta en juridisk vigsel för att den egna vigseln skulle nå upp till tankarna om enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation? Men det kanske inte var så du menade? Ett äktenskap som ingås inför Gud och församlingen blir ett offentligt äktenskap, där blir det inte otydligt om man är gift eller inte, och i och med att man vigs inför en församling så har ju denna församling ett ansvar för det gifta paret, (det här är något man borde väva in i en vigselordning, d.v.s. att fråga den samlade skaran människor om man kommer att ta emot de nygifta och ansvara för dem som delar av Kristi kropp) och den kristna gemenskapen borde ju vara den tryggaste platsen att finnas i?
Jag vet inte om du tycker att detta var svar på dina frågor, du får gärna förtydliga eller diskutera vidare, men som jag skrev så ser jag ingen anledning till att frångå min huvudtanke i blogginlägget, nämligen att vigseln inför Gud och församlingen är en fullgod vigsel som inte behöver någon förutsatt juridisk vigsel. Jag vidhåller att ett ökat teologiskt självförtroende i formuleringen av vigselpraxis är önskvärt.
Frid och tack för en spännande kommentar!
// David Willgren
Hej Öyvind!
Kul att du hittat till min blogg. Och tack för din kommentar. Du lyfter många viktiga frågor, och jag ska försöka svara och förtydliga mitt resonemang. Jag medger att mina kommentarer är i senaste laget och att de i värsta fall kan vara ogrundade eftersom jag inte följt med i samtalen som varit, men jag har tagit min utgångspunkt i dokumentet, och det kanske kan vara värdefullt med synpunkter från någon som i så fall kommer till dokumentet utan den förförståelse som många som deltagit i samtalen har. Tack för att du reder ut några missuppfattningar som uppenbarades i mitt blogginlägg, men min avgörande invändning står nog ändå kvar, och jag ska försöka omformulera den.
Som jag ser det så behöver de frågor du ställer inte utgöra något större problem, för i grunden anser jag att det är skillnad på att erkänna och att förutsätta en juridisk vigsel. Det jag önskar då jag formulerar mig kring ett "större teologiskt självförtroende" är att man inte underkände sin egen vigsel utan istället formulerade sig så som att man ansåg att den vigsel som sker i en församlingsgemenskap inför Gud (oavsett vigselrätt) är en fullgod, äkta vigsel som inte behöver någon komplettering. Den egna vigseln skulle alltså ses som en riktig sådan, och äktenskapet som ingås inför Gud behöver därmed inte någon komplettering, och absolut inte något godkännande på förhand.
Om det nu är så att man skulle anse att vigseln inför Gud och församlingen var giltig, bindande, fullt tillräcklig i sig själv, vad skulle det få för konsekvenser för synen på andra sätt att viga människor, t.ex. den juridiska vigseln? Jag tror att samtalet kring dessa frågor skulle bli mer fruktbart om man samtalade kring relationen mellan den juridiska och församlingens vigsel som två fullgoda alternativ, att man utformade en egen teologisk grund att stå på gällande äktenskapet, och att man istället talade om att erkänna andra former av äktenskap. Precis som man i många kyrkor erkänner barndöpta trots att man inte praktiserar barndop så skulle man kunna erkänna par som är vigda juridiskt men inte inför Gud trots att man inte själv ser på äktenskapet på det sättet.
Så som jag förstår Paulus i 1 Kor 7:12–13 så är han aldrig i närheten av att säga att äktenskapet inte skulle vara giltigt bara för att parterna som gift sig inte bekände Jesus som Herre, d.v.s. bara för att äktenskapet inte skedde inför Gud (se en mer ingående diskussion av textavsnittet i ett gammalt PM jag skrivit här), därför kan inte heller vi anse att par som endast vigts juridiskt inte skulle vara gifta, men det betyder inte att vi ska sammankoppla "vår" vigsel med ett annat sätt att se på äktenskapet och en annan grundteologi. Snarare bör vi här, som på många andra områden erbjuda ett alternativ, erbjuda det alternativ som vi tror är det riktiga, d.v.s. en vigsel inför Gud som inte kräver statens gillande, och som jag ser det så har vi nu världens chans att göra det modigt och fullt ut!
Så till mer konkreta svar på dina frågor:
1. "Hur ser du på ett par som vigts endast i borgerlig bemärkelse?" Jag tror det framgår av mitt resonemang att jag tycker att vi som kyrka bör erkänna dessa par som gifta, men inte förutsätta en borgerlig vigsel för att själva viga samman man och kvinna. En sådan hållning blir problematisk eftersom det kan dyka upp fall där statens sätt att se på äktenskapet går på tvärs med hur kyrkan ser på äktenskap, och därför kan man troligen inte erkänna alla som vigts i borgerlig bemärkelse utan måste ta ställning från fall till fall. Statens syn på samlevnad är trots allt lite annorlunda. Ponera t.ex. att polygami blir lagligt om några år, på vilka grunder skulle man då avvisa sådana par/trios att få den efterföljande vigselakt i en församling som föreslås av EFK:s ordning? Troligen på samma argument som jag anför i mitt förra och detta blogginlägg, så varför inte löpa linan ut redan nu? Samma gäller troligen för homosexuella par.
2. "Serr Gud på dom som gifta?" Jadu, tror jag avstår från att svara på denna fråga :).
3. "Måste det ha skett inför Gud för att betraktas som ett äktenskap?" Svaret på denna fråga är nog samma som på fråga 1 och mitt resonemang ovan.
4. "Är äktenskapet instiftat av Gud på ett sådant sätt att bara löften som avges i en gudstjänst är riktiga löften?" Svaret här blir också samma, se diskussionen kring paulustexten t.ex.
5. "Är inte detta tillräckliga argument för att avsäga oss vigselrätten?" jag skulle säga att det är tillräckliga skäl till att påbörja en diskussion, men jag skulle se att man förde den grundligt genom att reflektera över hur man ser på äktenskapet, och därmed inte börja med att samtala kring hur de två vigslarna förhåller sig till varandra, utan att man börjar med att med självförtroende mejsla ut och tydliggöra den teologi som utgör grunden för den egna vigseln. Något som jag tror skulle kunna mynna ut i att man anser den egna vigseln som fullt tillräcklig, men att man ändå kan erkänna andra vigslar.
6. "Hur ser du på det förbund som den juridiska ordningen ger kontra ett papperslöst äktenskap?" Ja om du ställer upp dem som papper kontra papperslöst, så verkar onekligen papper tryggare. Men jag tror du får ett fullständigare svar på frågan om du läser mitt svar på de nästkommande frågorna:
7. "Vilken ordning är i bäst överenstämmelse med våra teologiska övertygelser enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation?" samt "Vilken ordning skyddar den svagare parten och barnen bäst?" Jag svarar på dessa frågor ihop eftersom de får ungefär samma svar. Det var två bra och svåra frågor, men jag tror att de får sitt svar i församlingssynen. Är församlingen en gemenskap av människor som valt att följa Jesus och dela sina liv tillsammans, att hjälpa varandra på vandringen med Jesus och att utmana varandra till att ta nya steg i tro, är församlingen en gemenskap där man har ansvar för varandra, särskilt de svaga och utsatta,
då skulle jag absolut säga att vigseln inför Gud är den ordning som skyddar den svagare parten och barnen bäst. Min fråga blir hur den församlingssyn ser ut där man lägger en större trygghet i att finnas i statens folkbokföring och ekonomiska system än i Guds egen kyrka och under Guds nåd och försorg? Jag förstår inte varför kyrkan skulle behöva förutsätta en juridisk vigsel för att den egna vigseln skulle nå upp till tankarna om enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation? Men det kanske inte var så du menade? Ett äktenskap som ingås inför Gud och församlingen blir ett offentligt äktenskap, där blir det inte otydligt om man är gift eller inte, och i och med att man vigs inför en församling så har ju denna församling ett ansvar för det gifta paret, (det här är något man borde väva in i en vigselordning, d.v.s. att fråga den samlade skaran människor om man kommer att ta emot de nygifta och ansvara för dem som delar av Kristi kropp) och den kristna gemenskapen borde ju vara den tryggaste platsen att finnas i?Jag vet inte om du tycker att detta var svar på dina frågor, du får gärna förtydliga eller diskutera vidare, men som jag skrev så ser jag ingen anledning till att frångå min huvudtanke i blogginlägget, nämligen att vigseln inför Gud och församlingen är en fullgod vigsel som inte behöver någon förutsatt juridisk vigsel. Jag vidhåller att ett ökat teologiskt självförtroende i formuleringen av vigselpraxis är önskvärt.
Frid och tack för en spännande kommentar!
// David Willgren
2010-03-25
EFK och vigselrätten
Under en längre tid har frågan om vigselrätt bearbetats inom EFK (Evangeliska Frikyrkan). Man har ställt en principiell fråga om huruvida EFK som församlingsrörelse bör utföra juridiskt bindande vigslar, och i detta samtal gjordes av EFKs representantskapsmöte en avsiktsförklaring om att på sikt avsäga sig den juridiska vigselrätten. Jag har grundläggande tyckt att detta har varit en mycket bra linje, men jag har varit något förvirrad då jag hört hur argumentationen har fortlöpt. Mycket av det som diskuterats har för mig verkat vara icke-frågor, och det var inte förrän jag igår kväll läste en utmärkt artikel i Dagen av Göran Sahlberg: "Frågor om Evangeliska Frikyrkan och vigselrätten" som poletten ramlade ner och jag förstod vad det var jag reagerat över. Sahlbergs frågor tar sin utgångspunkt i en ordning som är framtagen av EFK, en ordning omkring vigslar som skall träda ikraft om man nu avsäger sig vigselrätten, och när jag läser denna ordning (ladda ner den här) så måste jag säga att jag håller med Sahlberg på flera punkter.
Det som framför allt bekymrar mig är den första så kallade huvudfrågan som ställs, nämligen "Hur relaterar den juridiska vigseln till församlingens vigsel?". Det är denna fråga som för mig är en icke-fråga. I alla fall om man ser till de slutsatser som dragits och resulterat i föreslagna praxis i dokumentet. Det verkar nämligen som att EFK i sitt avsägande av vigselrätten inte tar konsekvenserna av sin teologi kring äktenskapet, utan att man gör sig beroende av den vigselrätt som man inte längre vill vara en del av. Detta framkommer redan i motiveringen till den första praxis som föreslås. Här ligger fokus inte på att utlägga kyrkans syn på äktenskapet och därmed mena att en vigsel i statlig mening inte är fullständig, utan här är utgångsläget ett försvar av en kyrklig vigselhandling som komplement till den statliga. Man betonar gång på gång att den juridiska vigseln måste ha genomförts innan man får komma till kyrkan och få en välsignelse som komplement, och helst ska de ha skett ganska nära inpå varandra, annars så ser man inte vigselgudstjänsten i kyrkan som en vigsel utan som en välsignelseakt. Man går så långt så att man säger att om paret som vill vigas i kyrkan inte kan uppvisa dokument på att man är vigd i juridisk mening så ska de inte få vigas i kyrkan. Och motivationen till detta är att det annars skulle kunna skapa en stor förvirring om vilka som är vigda och inte.
När man konstaterat att den kyrkliga vigseln inte är den "riktiga" vigseln, utan bara ett slags (frivilligt/nödvändigt?) komplement så får det naturligtvis konsekvenser i diskussionen kring utformningen av vigselgudstjänsten. Man menar att det som måste ses över är frågorna, löftena och ringväxlingen följt av tillkännagivandet. Och det som framkommer är att man fastslår att den kyrkliga vigseln inte är den "riktiga" genom att flytta på ett "nu". Förut var en i gudstjänstboken föreslagen formulering:
Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat detta inför Gud och denna församling.
men detta ändras alltså till
Ni har ingått äktenskap med varandra och nu bekräftat detta inför Gud och denna församling.
Ser ni? Man lägger också till en klausul om att denna del helt bör utgå om det gått för lång tid mellan den "riktiga" vigseln och detta "komplement".
Jag förstår inte varför resonemanget ser ut som det gör. Jag hade önskat ett större teologiskt självförtroende i formuleringarna där man på ett mycket tydligare sätt lyfte fram att det är vigselakten inför Gud som är den som är den riktiga vigseln, det är där man avger löften och det är där man på riktigt blir sammanvigda. På något sätt måste ju det vara grunden för att man avsäger sig vigselrätten? Att man inte längre vill syssla med någonting man inte tror på? Om man ska hårddra det så ser jag att vigseln inför Gud och församlingen är den enda som behövs för att man ska ingå äktenskap, den är inte ett efterföljande komplement till en juridisk vigsel utan en nödvändig förutsättning för att man sedan ska kunna gå och skriva på ett juridiskt papper som vittnar om vad man redan gjort i kyrkan. Påskriften av detta juridiska papper är inte viktigt i avgörandet om ett par är gifta, men det kan underlätta för svenska medborgare att klara av sin ekonomi o.s.v. Att jag i början nämnde frågan som en ickefråga är alltså därför att jag inte förstår varför man ska göra om vigselgudstjänsten i kyrkan om man förlorar vigselrätten. Som jag ser det så blir ett par lika "gifta" med eller utan vigselrätt, men inte med eller utan Gud.
I sin artikel formulerar Sahlberg ett antal viktiga frågor, så jag behöver inte göra det här, men när jag läst dokumentet så kan jag inte undgå att fråga mig varför man egentligen avsäger sig vigselrätten? Som det verkar nu så utgår man från ett teologiskt resonemang i formuleringen av motiveringen till avsiktsförklaringen som sedan inte följs i praxisformuleringarna. Och det jag inte förstår är den starka koppling man vill behålla till den "riktiga" (juridiska) vigseln, något som får det att verka som om man ansåg att det vi gör inför Gud och varandra inte äger någon giltighet om inte staten först uttryckt sitt gillande.
Det som framför allt bekymrar mig är den första så kallade huvudfrågan som ställs, nämligen "Hur relaterar den juridiska vigseln till församlingens vigsel?". Det är denna fråga som för mig är en icke-fråga. I alla fall om man ser till de slutsatser som dragits och resulterat i föreslagna praxis i dokumentet. Det verkar nämligen som att EFK i sitt avsägande av vigselrätten inte tar konsekvenserna av sin teologi kring äktenskapet, utan att man gör sig beroende av den vigselrätt som man inte längre vill vara en del av. Detta framkommer redan i motiveringen till den första praxis som föreslås. Här ligger fokus inte på att utlägga kyrkans syn på äktenskapet och därmed mena att en vigsel i statlig mening inte är fullständig, utan här är utgångsläget ett försvar av en kyrklig vigselhandling som komplement till den statliga. Man betonar gång på gång att den juridiska vigseln måste ha genomförts innan man får komma till kyrkan och få en välsignelse som komplement, och helst ska de ha skett ganska nära inpå varandra, annars så ser man inte vigselgudstjänsten i kyrkan som en vigsel utan som en välsignelseakt. Man går så långt så att man säger att om paret som vill vigas i kyrkan inte kan uppvisa dokument på att man är vigd i juridisk mening så ska de inte få vigas i kyrkan. Och motivationen till detta är att det annars skulle kunna skapa en stor förvirring om vilka som är vigda och inte.
När man konstaterat att den kyrkliga vigseln inte är den "riktiga" vigseln, utan bara ett slags (frivilligt/nödvändigt?) komplement så får det naturligtvis konsekvenser i diskussionen kring utformningen av vigselgudstjänsten. Man menar att det som måste ses över är frågorna, löftena och ringväxlingen följt av tillkännagivandet. Och det som framkommer är att man fastslår att den kyrkliga vigseln inte är den "riktiga" genom att flytta på ett "nu". Förut var en i gudstjänstboken föreslagen formulering:
Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat detta inför Gud och denna församling.
men detta ändras alltså till
Ni har ingått äktenskap med varandra och nu bekräftat detta inför Gud och denna församling.
Ser ni? Man lägger också till en klausul om att denna del helt bör utgå om det gått för lång tid mellan den "riktiga" vigseln och detta "komplement".
Jag förstår inte varför resonemanget ser ut som det gör. Jag hade önskat ett större teologiskt självförtroende i formuleringarna där man på ett mycket tydligare sätt lyfte fram att det är vigselakten inför Gud som är den som är den riktiga vigseln, det är där man avger löften och det är där man på riktigt blir sammanvigda. På något sätt måste ju det vara grunden för att man avsäger sig vigselrätten? Att man inte längre vill syssla med någonting man inte tror på? Om man ska hårddra det så ser jag att vigseln inför Gud och församlingen är den enda som behövs för att man ska ingå äktenskap, den är inte ett efterföljande komplement till en juridisk vigsel utan en nödvändig förutsättning för att man sedan ska kunna gå och skriva på ett juridiskt papper som vittnar om vad man redan gjort i kyrkan. Påskriften av detta juridiska papper är inte viktigt i avgörandet om ett par är gifta, men det kan underlätta för svenska medborgare att klara av sin ekonomi o.s.v. Att jag i början nämnde frågan som en ickefråga är alltså därför att jag inte förstår varför man ska göra om vigselgudstjänsten i kyrkan om man förlorar vigselrätten. Som jag ser det så blir ett par lika "gifta" med eller utan vigselrätt, men inte med eller utan Gud.
I sin artikel formulerar Sahlberg ett antal viktiga frågor, så jag behöver inte göra det här, men när jag läst dokumentet så kan jag inte undgå att fråga mig varför man egentligen avsäger sig vigselrätten? Som det verkar nu så utgår man från ett teologiskt resonemang i formuleringen av motiveringen till avsiktsförklaringen som sedan inte följs i praxisformuleringarna. Och det jag inte förstår är den starka koppling man vill behålla till den "riktiga" (juridiska) vigseln, något som får det att verka som om man ansåg att det vi gör inför Gud och varandra inte äger någon giltighet om inte staten först uttryckt sitt gillande.
2010-03-24
Sköna klipp!
Jag har inte pratat så mycket musik hittills, så här kommer ett gäng sköna youtube-klipp! Vi börjar väl med en pianist med grym teknik:
Och så ett klipp med en av mina favoritbasister, här kompandes lite jazz:
En trummis med grym timing:
En till basist med timing som få:
Och så till sist en kille som verkar ha koll på det mesta:
Håll till godo :). Tipsa gärna om sköna musiker på youtube!
Och så ett klipp med en av mina favoritbasister, här kompandes lite jazz:
En trummis med grym timing:
En till basist med timing som få:
Och så till sist en kille som verkar ha koll på det mesta:
Håll till godo :). Tipsa gärna om sköna musiker på youtube!
Leva eller lära
Det pågår en intressant diskussion på Dagen med anledning av Stefan Swärds artikel "Att gnälla på Jonas Gardell kommer vi inte långt med". Artikeln är intressant, jag gillar tonen i det som sägs, och visst är det viktigt att kristenheten syns i det offentliga rummet så att man själv får definiera vem man är, inte bara låta andra sätta en stämpel som man sedan får kämpa med att bli av med. Jag håller fullständigt med om att det är viktigt att stå upp för det man tror på, och det innebär naturligtvis att man vet vem man tror på, och att man har reflekterat över vad tron är. För den kristna tron ser jag inte primärt som ett "försant"-hållande, utan som ett liv i efterföljelse. Därför blir inte den aspekt som lyfts av Per Henriksson och Daniel Larsson i artikeln "Teolog är den som ber" ett kompletterande perspektiv utan en förutsättning. Och det är här vi kanske ofta brister. Läran ställs i motsats till livet, eller i bästa fall så kompletteras läran av livet när det snarare borde vara så att livet förutsätts för att läran ska ha bärighet. Vittnesbördet om Guds kraft är långt starkare än ett vad ett teoretiskt försvar någonsin kan vara. Tänk om vi vågade göra som Paulus och uppmana människor att ta oss till föredömen. Skulle då inte allt ställas på sin spets? Då handlar det helt plötsligt om våra egna liv, och då kanske vi på allvar skulle börja fundera över vilket slags vittnesbörd våra liv faktiskt ger.
Gud eller snickare
Andra avsnittet av "Åh herregud" är nu över, ett avsnitt som enligt min uppfattning var ganska tunt. Temat var Jesus, men så här i efterhand vet jag inte riktigt vad Gardell ville ha sagt. Han drev ju några tankar, men på den korta tid som programmet förfogar över blev det inte någon övertygande argumentation för någonting alls. Jag har inte läst hans bok, men jag kan bara anta att han får mer utrymme där att förklara vad han menar.
Några korta tankar dock. Bland det första som hävdas är att Maria blev jungfru genom felöversättning och att Jesus egentligen inte hette Jesus utan Josua (utifrån det hebreiska יהושע). Jag vet inte riktigt vad Gardell menar här, menar han att eftersom Matt 1:23 citerar Jes 7:14 ur Septuaginta som använder παρθενος (jungfru) istället för ur den hebreiska texten som använder עלמה (ung kvinna) så var inte Maria jungfru? Det verkar ju i så fall vara en lite tveksam slutledning. Det är inga problem att se att den bredare hebreiska termen rymmer den snävare grekiska termen, så för att se huruvida Maria var jungfru eller inte måste vi titta på evangelierna. Och där är det ingen tvekan. Tankarna kring Jesu namn verkar lite perifera, inga av namnen i bibeln uttalas lika på svenska som på hebreiska, och eftersom nya testamentet är skrivet på grekiska så är det väl naturligast att använda en försvenskning av det grekiska Ιησους (ung. Iäsous) istället för en rekonstruerad möjlig hebreisk förlaga? Men visst, han hette nog något i stil med Yoshua.
Något intressant som framkommer i programmet är att många som intervjuas inte verkar vilja tro på det Bibeln säger, man har en annan uppfattning, men man tror att Jesus finns. Det jag undrar är vilka källor detta allmängods av kunskap vilar på? Man är noga med att påpeka vilka källor man inte använder, men det är svårare att få fram vad man lutar sig tillbaka på då man drar sina slutsatser, eller vad säger ni? Hur tänker ni här?
Det här med Guds son är intressant, och det är spännande att evangelietexterna visar hur lärjungarna brottas med vem Jesus är. Gardell påpekar att olika texter talar om Jesus som Guds son på olika sätt, och att man därför bör ifrågasätta om Jesus var Gud. Återigen förstår jag inte hans resonerande. Ingen av texterna ifrågasätter Jesus som Guds son, snarare lyfter de olika perspektiv, snarare har de olika betoningar som är i linje med det Gardell senare i programmet kallar för agenda, d.v.s. att man har ett budskap till en viss grupp tänkta åhörare och därmed formar budskapet så att det ska nå fram. Men den kopplingen till resonemanget om Guds son görs inte i programmet. Själva frågan som sådan, vad Bibeln menar med att Jesus var Guds son behandlas inte, och här framkommer ganska tydligt hur Gardell resonerar. Han tar sin utgångspunkt i allt annat än Bibeln för att underbygga sina argument. Han nämner att i stort sett alla kungar vid den här tiden kallades Guds son och där slutar det. Den inombibliska diskussionen är komplex och kan ibland kännas förvirrad. Jag hade för några år sedan en lång diskussion med en muslim angående just detta, och anledningen till hans ifrågasättande av Jesu gudom var bl.a. att psaltarpsalmer omnämner den jordiske kungen som Guds son. Men Nya Testementet är medvetet om detta, och det utvidgar begreppet. Läs mer om diskussionen här.
Det här att hellre ta sin utgångspunkt i utombibliskt material lyser igenom också när Gardell ska porträttera Jesus i en rekonstruerad social och kulturell miljö. Här använder sig Gardell av sannolikhet och statistik och försöker mejsla fram hur en typisk snickarson skulle ha varit. Han väljer att använda så mycket bibliskt material som han tycker sig behöva, och så utelämnar han andra delar som skulle tala emot en sådan generell bild. Gardell beskriver Jesus som snickarson med många syskon, något som borde innebära att Josef inte kunde försörja familjen på sin dåliga lön. Många analyserade skelett från Jesu tid uppvisade brist på järn och protein, så Jesus hade inga tänder och skulle troligtvis ha dött ung. Jesus pratade troligen en dialekt som folk drev med och var en analfabet från den "obildade pöbeln". Poängen som Gardell vill ha fram blir så småningom tydlig: Jesus går runt bland sina fattiga likar och förkunnar att i Guds rike ska ingen längre vara fattig. Jesus är en jude bland judar och grundade aldrig någon kyrka, han stiftade aldrig någon religion. Han ber aldrig någon att dyrka honom, bara att följa honom.
Det är svårt att bemöta denna typ av argumentation, och det är på grund av att den blandar väl underbyggd fakta med mindre väl underbyggda slutsatser och sedan likställer allt. Det är svårt att bemöta eftersom man nogsamt skulle behöva gå igenom vad som faktiskt står i bibeltexten för att påvisa vad Gardell utelämnar, men visst kan man hålla med om mycket. Det sista jag nämnde i föregående stycke är dock svårt att hålla med om rakt av. Stiftade Jesus någon religion? Grundade han någon kyrka? Ja det beror väl på vad man menar. Gardell citerar själv Jesu ord till Petrus om att han är klippan på vilken kyrkan ska byggas, och man anar att bakom Gardells faktaval ligger en källkritisk metod där vissa delar av bibeltexten plockas bort som senare tillägg av en kyrka som körde över de svaga minoriteterna. Det framkommer inte minst då trosbekännelsen fokuseras, något som Gardell är ett exempel på att kyrkan fått makt och nu inte längre förkunnar Jesus från Nasaret utan Kristus. Och visst ligger det något i det, för vi som kristna kan ju inte förstå Jesus utan uppståndelsen, men Gardell menar nog snarare att vi missar vad Jesus lärde om sig själv och därför har en felaktig bild av honom. Frågan är bara vad Gardells Jesus bygger på. I ett TV-program hänvisas det sällan till några källor, så jag får väl läsa boken och se vad han använder för material.
Jag vill avsluta som Gardell gör, nämligen med att säga att bilden av Jesus alltid har anpassats för varje tid. Gardell säger att vi måste föreställa oss en Jesus som talar till oss i vår tid, och frågan är hur vi gör det utan att förlora den historiske Jesus från Nasaret ur sikte? Jag håller med, men vi behöver inte föreställa oss en Jesus som talar till oss, Jesus finns inte i någon föreställningsvärld utan på riktigt. Men det Gardell lyfter här är evangeliets sprängkraft, dess översättbarhet. Frågan som formuleras har varit avgörande i alla tider, men jag tror att det som blir fel i Gardells sätt att tänka är att han börjar på fel ställe. Han säger att Jesus måste anpassas för att passa in i samhället, och även om det kan vara sant till viss del så har den kristna gemenskapen också ett profetiskt perspektiv. Jesus är inte bara en som vill godkänna oss, Jesus är den som framför allt har dött för oss (något som Gardell i något program lyfte som lite onödigt och föråldrat). Missar man korsdöden och uppståndelsen så missar man kärnan i den kristna tron och då missar man det budskap som ska anpassas till vår tid. Den kristna gemenskapen är också en eskatologisk gemenskap. Där Gardell tenderar att fokusera på livet här och nu ligger mycket att fokus i den kristna förkunnelsen på Guds rikes framfart. Den kristna gemenskapen föregriper något som skall komma, den lever himmelriket redan nu!
Några korta tankar dock. Bland det första som hävdas är att Maria blev jungfru genom felöversättning och att Jesus egentligen inte hette Jesus utan Josua (utifrån det hebreiska יהושע). Jag vet inte riktigt vad Gardell menar här, menar han att eftersom Matt 1:23 citerar Jes 7:14 ur Septuaginta som använder παρθενος (jungfru) istället för ur den hebreiska texten som använder עלמה (ung kvinna) så var inte Maria jungfru? Det verkar ju i så fall vara en lite tveksam slutledning. Det är inga problem att se att den bredare hebreiska termen rymmer den snävare grekiska termen, så för att se huruvida Maria var jungfru eller inte måste vi titta på evangelierna. Och där är det ingen tvekan. Tankarna kring Jesu namn verkar lite perifera, inga av namnen i bibeln uttalas lika på svenska som på hebreiska, och eftersom nya testamentet är skrivet på grekiska så är det väl naturligast att använda en försvenskning av det grekiska Ιησους (ung. Iäsous) istället för en rekonstruerad möjlig hebreisk förlaga? Men visst, han hette nog något i stil med Yoshua.
Något intressant som framkommer i programmet är att många som intervjuas inte verkar vilja tro på det Bibeln säger, man har en annan uppfattning, men man tror att Jesus finns. Det jag undrar är vilka källor detta allmängods av kunskap vilar på? Man är noga med att påpeka vilka källor man inte använder, men det är svårare att få fram vad man lutar sig tillbaka på då man drar sina slutsatser, eller vad säger ni? Hur tänker ni här?
Det här med Guds son är intressant, och det är spännande att evangelietexterna visar hur lärjungarna brottas med vem Jesus är. Gardell påpekar att olika texter talar om Jesus som Guds son på olika sätt, och att man därför bör ifrågasätta om Jesus var Gud. Återigen förstår jag inte hans resonerande. Ingen av texterna ifrågasätter Jesus som Guds son, snarare lyfter de olika perspektiv, snarare har de olika betoningar som är i linje med det Gardell senare i programmet kallar för agenda, d.v.s. att man har ett budskap till en viss grupp tänkta åhörare och därmed formar budskapet så att det ska nå fram. Men den kopplingen till resonemanget om Guds son görs inte i programmet. Själva frågan som sådan, vad Bibeln menar med att Jesus var Guds son behandlas inte, och här framkommer ganska tydligt hur Gardell resonerar. Han tar sin utgångspunkt i allt annat än Bibeln för att underbygga sina argument. Han nämner att i stort sett alla kungar vid den här tiden kallades Guds son och där slutar det. Den inombibliska diskussionen är komplex och kan ibland kännas förvirrad. Jag hade för några år sedan en lång diskussion med en muslim angående just detta, och anledningen till hans ifrågasättande av Jesu gudom var bl.a. att psaltarpsalmer omnämner den jordiske kungen som Guds son. Men Nya Testementet är medvetet om detta, och det utvidgar begreppet. Läs mer om diskussionen här.
Det här att hellre ta sin utgångspunkt i utombibliskt material lyser igenom också när Gardell ska porträttera Jesus i en rekonstruerad social och kulturell miljö. Här använder sig Gardell av sannolikhet och statistik och försöker mejsla fram hur en typisk snickarson skulle ha varit. Han väljer att använda så mycket bibliskt material som han tycker sig behöva, och så utelämnar han andra delar som skulle tala emot en sådan generell bild. Gardell beskriver Jesus som snickarson med många syskon, något som borde innebära att Josef inte kunde försörja familjen på sin dåliga lön. Många analyserade skelett från Jesu tid uppvisade brist på järn och protein, så Jesus hade inga tänder och skulle troligtvis ha dött ung. Jesus pratade troligen en dialekt som folk drev med och var en analfabet från den "obildade pöbeln". Poängen som Gardell vill ha fram blir så småningom tydlig: Jesus går runt bland sina fattiga likar och förkunnar att i Guds rike ska ingen längre vara fattig. Jesus är en jude bland judar och grundade aldrig någon kyrka, han stiftade aldrig någon religion. Han ber aldrig någon att dyrka honom, bara att följa honom.Det är svårt att bemöta denna typ av argumentation, och det är på grund av att den blandar väl underbyggd fakta med mindre väl underbyggda slutsatser och sedan likställer allt. Det är svårt att bemöta eftersom man nogsamt skulle behöva gå igenom vad som faktiskt står i bibeltexten för att påvisa vad Gardell utelämnar, men visst kan man hålla med om mycket. Det sista jag nämnde i föregående stycke är dock svårt att hålla med om rakt av. Stiftade Jesus någon religion? Grundade han någon kyrka? Ja det beror väl på vad man menar. Gardell citerar själv Jesu ord till Petrus om att han är klippan på vilken kyrkan ska byggas, och man anar att bakom Gardells faktaval ligger en källkritisk metod där vissa delar av bibeltexten plockas bort som senare tillägg av en kyrka som körde över de svaga minoriteterna. Det framkommer inte minst då trosbekännelsen fokuseras, något som Gardell är ett exempel på att kyrkan fått makt och nu inte längre förkunnar Jesus från Nasaret utan Kristus. Och visst ligger det något i det, för vi som kristna kan ju inte förstå Jesus utan uppståndelsen, men Gardell menar nog snarare att vi missar vad Jesus lärde om sig själv och därför har en felaktig bild av honom. Frågan är bara vad Gardells Jesus bygger på. I ett TV-program hänvisas det sällan till några källor, så jag får väl läsa boken och se vad han använder för material.
Jag vill avsluta som Gardell gör, nämligen med att säga att bilden av Jesus alltid har anpassats för varje tid. Gardell säger att vi måste föreställa oss en Jesus som talar till oss i vår tid, och frågan är hur vi gör det utan att förlora den historiske Jesus från Nasaret ur sikte? Jag håller med, men vi behöver inte föreställa oss en Jesus som talar till oss, Jesus finns inte i någon föreställningsvärld utan på riktigt. Men det Gardell lyfter här är evangeliets sprängkraft, dess översättbarhet. Frågan som formuleras har varit avgörande i alla tider, men jag tror att det som blir fel i Gardells sätt att tänka är att han börjar på fel ställe. Han säger att Jesus måste anpassas för att passa in i samhället, och även om det kan vara sant till viss del så har den kristna gemenskapen också ett profetiskt perspektiv. Jesus är inte bara en som vill godkänna oss, Jesus är den som framför allt har dött för oss (något som Gardell i något program lyfte som lite onödigt och föråldrat). Missar man korsdöden och uppståndelsen så missar man kärnan i den kristna tron och då missar man det budskap som ska anpassas till vår tid. Den kristna gemenskapen är också en eskatologisk gemenskap. Där Gardell tenderar att fokusera på livet här och nu ligger mycket att fokus i den kristna förkunnelsen på Guds rikes framfart. Den kristna gemenskapen föregriper något som skall komma, den lever himmelriket redan nu!
2010-03-23
Psaltaren del 1
Då var det dags att förtydliga mina tankar kring psaltaren som jag nämnde tidigare. Och det är kanske värt att börja med någon slags introduktion.
Psaltaren är ju en bok i Gamla Testamentet som genom årtusenden varit väldigt central i många kristnas och judars andaktsliv. Här finns böner som spänner över livets alla områden, och det sätt som dessa böner, sånger, psalmer är skrivna på gör att det ofta kan vara lätt att identifiera sig med den röst som talar. Språket är metaforiskt och har en relativt tidlös karaktär. Resultatet av detta är att det, när man läser en psalm, kan vara lättare identifiera en sinnesstämning än ett historiskt sammanhang, någonting som har frustrerat många bibelforskare genom åren. För psaltaren är inte en enhetlig bok på så sätt att man lätt kan hitta en röd tråd eller rekonstruera en tillkomsthistoria, snarare är den en samling sånger som kommit till över tid i en rad olika sammanhang med en rad olika syften, och en studie av psaltaren blir därför en studie av enskilda psalmer.
Trots detta kan man ändå uttala sig generellt om psaltaren, trots det kan man dra slutsatser som rör hela psaltaren, men dessa slutsatser kan dras just tack vare att man studerat enskilda psalmer och därigenom hittat saker som verkar vara gemensamma. Sådana studier har ofta gjorts med hjälp av formkritiken, ett bibelvetenskapligt område med tysken Hermann Gunkel i förgrunden. Det Gunkel gjorde som blev banbrytande inom psalmforskningen var att han genom att peka på likheter i litterära uttryck kategoriserad psalmer i olika litterära former (Gattungen), något som ibland slarvigt kallas för genrer. Varje sådan form hade sedan enligt Gunkel ett användarsammanhang, ett Sitz im Leben, och fokus i forskningen hamnade därför på det sammanhang psalmformen kan ha uppstått i, något som sedan kastade ljus över själva psalmen och tolkningen av den. Utan att gräva djupare i detta (det kanske finns anledning att komma tillbaka till detta senare), så kan konstateras att de av Gunkel påvisade formerna i hög grad lever kvar och är behjälpliga i arbetet med psaltaren, även om de under åren varit föremål för revidering och omarbetning, inte minst av Claus Westermann (ännu en tysk exeget med dubbel-n i sitt namn).
Vilka var då de olika formerna? Jo de största är följande:
Klagopsalmer - individuella och kollektiva
Individuella tacksägelsepsalmer
Hymner
Kungapsalmer (fokuserar den jordiske kungen, många kom att få en messiansk prägel)
Tittar man närmare på dessa former framträder sedan vissa karaktäristika, en klagopsalm har t.ex. ofta någon form av inledande adressering, en beskrivning av nöden, en begäran/rop på nöd då psalmisten vänder sig till Gud och ett löfte om tillbedjan. Detta varierar naturligtvis från psalm till psalm, men i grova drag följer de flesta klagopsalmerna ett sådant mönster. Och där klagopsalmen är människans bön om Guds ingripande så är tacksägelsepsalmen människans tack för Guds ingripande. D.v.s. en slags "fortsättning" på klagopsalmen där vi får se hur det "gick".
Det intressanta med psaltaren och de former som har identifierats är att den vanligaste formen är just klagopsalmen. Klagan är alltså det dominerande uttrycket i psaltaren, något som är mycket intressant i relation till vårt gudstjänstliv och det sätt vi sjunger lovsång på idag. Och här kommer nästa inlägg att ta vid, då kommer jag att utlägga Brueggemanns perspektiv och relatera det till våra sammanhang. Så håll utkik efter den spännande fortsättning på denna torra inledning!
Psaltaren är ju en bok i Gamla Testamentet som genom årtusenden varit väldigt central i många kristnas och judars andaktsliv. Här finns böner som spänner över livets alla områden, och det sätt som dessa böner, sånger, psalmer är skrivna på gör att det ofta kan vara lätt att identifiera sig med den röst som talar. Språket är metaforiskt och har en relativt tidlös karaktär. Resultatet av detta är att det, när man läser en psalm, kan vara lättare identifiera en sinnesstämning än ett historiskt sammanhang, någonting som har frustrerat många bibelforskare genom åren. För psaltaren är inte en enhetlig bok på så sätt att man lätt kan hitta en röd tråd eller rekonstruera en tillkomsthistoria, snarare är den en samling sånger som kommit till över tid i en rad olika sammanhang med en rad olika syften, och en studie av psaltaren blir därför en studie av enskilda psalmer.
Trots detta kan man ändå uttala sig generellt om psaltaren, trots det kan man dra slutsatser som rör hela psaltaren, men dessa slutsatser kan dras just tack vare att man studerat enskilda psalmer och därigenom hittat saker som verkar vara gemensamma. Sådana studier har ofta gjorts med hjälp av formkritiken, ett bibelvetenskapligt område med tysken Hermann Gunkel i förgrunden. Det Gunkel gjorde som blev banbrytande inom psalmforskningen var att han genom att peka på likheter i litterära uttryck kategoriserad psalmer i olika litterära former (Gattungen), något som ibland slarvigt kallas för genrer. Varje sådan form hade sedan enligt Gunkel ett användarsammanhang, ett Sitz im Leben, och fokus i forskningen hamnade därför på det sammanhang psalmformen kan ha uppstått i, något som sedan kastade ljus över själva psalmen och tolkningen av den. Utan att gräva djupare i detta (det kanske finns anledning att komma tillbaka till detta senare), så kan konstateras att de av Gunkel påvisade formerna i hög grad lever kvar och är behjälpliga i arbetet med psaltaren, även om de under åren varit föremål för revidering och omarbetning, inte minst av Claus Westermann (ännu en tysk exeget med dubbel-n i sitt namn).
Vilka var då de olika formerna? Jo de största är följande:
Klagopsalmer - individuella och kollektiva
Individuella tacksägelsepsalmer
Hymner
Kungapsalmer (fokuserar den jordiske kungen, många kom att få en messiansk prägel)
Tittar man närmare på dessa former framträder sedan vissa karaktäristika, en klagopsalm har t.ex. ofta någon form av inledande adressering, en beskrivning av nöden, en begäran/rop på nöd då psalmisten vänder sig till Gud och ett löfte om tillbedjan. Detta varierar naturligtvis från psalm till psalm, men i grova drag följer de flesta klagopsalmerna ett sådant mönster. Och där klagopsalmen är människans bön om Guds ingripande så är tacksägelsepsalmen människans tack för Guds ingripande. D.v.s. en slags "fortsättning" på klagopsalmen där vi får se hur det "gick".
Det intressanta med psaltaren och de former som har identifierats är att den vanligaste formen är just klagopsalmen. Klagan är alltså det dominerande uttrycket i psaltaren, något som är mycket intressant i relation till vårt gudstjänstliv och det sätt vi sjunger lovsång på idag. Och här kommer nästa inlägg att ta vid, då kommer jag att utlägga Brueggemanns perspektiv och relatera det till våra sammanhang. Så håll utkik efter den spännande fortsättning på denna torra inledning!
2010-03-22
Voddler invite
Såg att jag kommit över några voddler invites, så jag tänkte att man ju kunde göra en liten tävling! Som jag sa tidigare så ska jag ut och planera påskdagsgudstjänst ikväll, så de tre bästa förslagen på hur man kan utforma den vinner varsin invite. Kanske vore något? Grundtanken är att det ska vara utåtriktat och relativt barnvänligt. Spåna fritt!
En händelserik vecka
Då var veckan över. Det blev till slut en väldigt händelserik vecka med mycket roliga erfarenheter. Förutom det ni redan vet så träffade jag församlingens musicerande ungdomar på lördagen för att öva inför några söndagar då de ska ha ansvar för att leda lovsång, och det var kanon! Vi övade i några timmar, och de satte den ena låten efter den andra, så jag tror det kommer att bli kanonbra när det ska göras "live".
Men det bästa med veckan var nog ändå TMU, har läst igenom utvärderingarna och där fanns mycket positivt som jag bär med mig, och förhoppningsvis kan det bli något återbesök. Psaltaren kändes som ett väl valt tema för just den utbildningen, och det verkar som att de har fått med sig min utmaning på ett bra sätt.
Så nu är det bara att ladda för en ny vecka. Ikväll ska det spånas kring påskdagsgudstjänsten, har ni förslag på hur man skulle kunna utforma den är det fritt fram!
Men det bästa med veckan var nog ändå TMU, har läst igenom utvärderingarna och där fanns mycket positivt som jag bär med mig, och förhoppningsvis kan det bli något återbesök. Psaltaren kändes som ett väl valt tema för just den utbildningen, och det verkar som att de har fått med sig min utmaning på ett bra sätt.
Så nu är det bara att ladda för en ny vecka. Ikväll ska det spånas kring påskdagsgudstjänsten, har ni förslag på hur man skulle kunna utforma den är det fritt fram!
2010-03-19
Kontakta mig!
Här till höger ser du nu att det tillkommit några sidor. Det är inte så avancerat, tanken är att du där ska kunna kontakta mig om du vill att jag ska komma på besök och undervisa/predika om något, eller om du vill ha pianolektioner. Så ta chansen!
På TMU
Sitter nu på TMU och lyssnar på när kontextuellt betingad lovsång skapas! Har pratat om psaltaren ett tag nu, ett grymt intressant ämne om jag får säga vad jag tycker, och så får vi se av utvärderingen hur det mottogs. Har försökt lyfta det faktum att vi ofta saknar den bibliska klagan i vår gemensamma tillbedjan. Ska skriva ett inlägg längre fram där jag förklarar vad jag menar, men det grundar sig i iakttagelsen att psaltaren innefattar människors bön i livets alla områden medan vi i den lovsångssamling vi plockar ur i våra församlingar nästan bara har hymner, tacksägelser, överlåtelser och förtröstan. Man saknar alltså det som Brueggemann skulle beskriva som "disorientation". Värt att fundera över!
2010-03-18
Marathon
Marat(h?)on är det ord som får sammanfatta gårdagen. Det blev en lång kväll, men det var kul! Upplägget var sådant att de unga ledarna skulle få bli betjänade i förbön, och det blev otrolig uppslutning. Det var ca 90 ledare på plats, och huvuddelen av dem gick fram för förbön, grymt kul att se! Så när våra förberedda sånger tog slut var det bara att ta fram lovsångspärmen och köra vidare. Bra med en stabil kompanjon på sång i det läget!
Nu laddar jag för kvällen, det blir nattvardsgudstjänst, och sedan hem och sova en skvätt innan bilen rullar ner mot smålands skogar.
Nu laddar jag för kvällen, det blir nattvardsgudstjänst, och sedan hem och sova en skvätt innan bilen rullar ner mot smålands skogar.
2010-03-17
Ung Ledare
Ska till Götabro ikväll och i morgon kväll och leda lovsång på en konferens för unga ledare. Ikväll är fokus på att betjäna varandra, ska bli spännande att se vad som händer! Kanske skriver en rad senare och berättar hur det gick.
2010-03-16
Slav eller fri
Såg precis senaste avsnittet av "Åh Herregud". Satt ett bra tag och tänkte att det här är ju grymt bra, Gardell lyfter på ett intressant sätt fram att ett huvudtema i Bibeln är att Gud vill befria från slaveri, och visst är det så! Stora delar av Gamla Testamentet kretsar kring uttåget ur Egypten, och Jesu korsdöd kan helt klart belysas genom det perspektivet.
Men så ställs en fråga som jag reagerar på: "Vad är ditt slaveri?". Visst kan frågan vara relevant att ställa, men här börjar det bibliska budskapet grumlas något. För när man ställer frågan om vad slaveriet är så måste man också göra klart vad frihet är, d.v.s. inte bara vad man befrias från utan även vad man befrias till. Detta gör inte Gardell explicit, men implicit förstår vi att det här finns klara undertoner av "valfrihet". Och det är här jag har slutat att hålla med. Det går inte att likställa frihet med valfrihet, i alla fall inte så som jag läser Bibeln. Räddningen från slaveriet är inte relativ, frihet definieras inte av oss utan av Gud och hans ord. Det är där vi ser vad det innebär att vara fri.
En annan fråga som väcktes var huruvida det fokus som läggs på människans svar också innebar att människan själv ska befria sig. Här blir det inte tydligt, Gardell talar om Guds ande/vind, men det är oklart om han med det menar att det är Gud som befriar oss eller om vi måste göra det själva.
Jag tycker nog att programmet ändå är det bästa hittills, men Gardells tankar liksom stannar upp. Som exemplet med ketchupskämtet, visst säger Jesus "kom nu ketchup så går vi", men han säger också att han ska göra oss hela, och att vi, när vi går med honom, formas till hans avbild. Det är ju det den kristna strävan handlar om, att vandra med Gud för att bli mer och mer lik honom!
Men så ställs en fråga som jag reagerar på: "Vad är ditt slaveri?". Visst kan frågan vara relevant att ställa, men här börjar det bibliska budskapet grumlas något. För när man ställer frågan om vad slaveriet är så måste man också göra klart vad frihet är, d.v.s. inte bara vad man befrias från utan även vad man befrias till. Detta gör inte Gardell explicit, men implicit förstår vi att det här finns klara undertoner av "valfrihet". Och det är här jag har slutat att hålla med. Det går inte att likställa frihet med valfrihet, i alla fall inte så som jag läser Bibeln. Räddningen från slaveriet är inte relativ, frihet definieras inte av oss utan av Gud och hans ord. Det är där vi ser vad det innebär att vara fri.
En annan fråga som väcktes var huruvida det fokus som läggs på människans svar också innebar att människan själv ska befria sig. Här blir det inte tydligt, Gardell talar om Guds ande/vind, men det är oklart om han med det menar att det är Gud som befriar oss eller om vi måste göra det själva.Jag tycker nog att programmet ändå är det bästa hittills, men Gardells tankar liksom stannar upp. Som exemplet med ketchupskämtet, visst säger Jesus "kom nu ketchup så går vi", men han säger också att han ska göra oss hela, och att vi, när vi går med honom, formas till hans avbild. Det är ju det den kristna strävan handlar om, att vandra med Gud för att bli mer och mer lik honom!
2010-03-15
Torpkonferensen
I sommar är det dags för torpkonferens igen. För fjärde året har jag ansvar för musiken på kalas-mötena, börjar bli tradition, och det är väldigt kul. Förra året spelade vi in en liveskiva, får se om vi kan toppa det iår! För alla barnfamiljer rekommenderas konferensen varmt. Det brukar vara bra drag på barnmötena, och det ryktas att de två dramateamen gör comeback iår!
2010-03-14
TMU
På fredag ska jag till Bibelskola livskraft och prata om Psaltaren. De har en lovsångsledarlinje där, och tanken är att försöka väcka en nyfikenhet kring den lovsångsskatt som vi fått bevarad genom årtusenden. Sitter just nu och förbereder, funderar över upplägg. Vill gärna ha en så induktiv och interaktiv undervisning som möjligt!
Tanken...
...med denna blogg är att vara ett forum för mina tankar och reflektioner kring musik och teologi. Jag är utbildad teologie kandidat (ÖTH -09) samt musicerande pianist, och här på bloggen kan du se lite vad jag pysslar med.
Vill du kanske att jag kommer till din bibelskola, din församling, eller till någon konferens så får du gärna ta kontakt med mig. För tillfället arbetar jag som predikant i en liten församling utanför Örebro, men min förhoppning är att få dela med mig av min passion för Guds ord till många fler.
Så välkommen till en spännande blogg!
Vill du kanske att jag kommer till din bibelskola, din församling, eller till någon konferens så får du gärna ta kontakt med mig. För tillfället arbetar jag som predikant i en liten församling utanför Örebro, men min förhoppning är att få dela med mig av min passion för Guds ord till många fler.
Så välkommen till en spännande blogg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
