Ordet "religion" väcker känslor
12 timmar sedan
2010-04-30
Hård artikel
I Dagen finns ett hårt formulerat inlägg angående Gardells programserie. Vad tycker ni om sådan retorik? Jag har på bloggen försökt föra en saklig argumentation, har du missat den kan du klicka på "åh herregud" till höger, men artikeln vittnar om något helt annat. Läs den här.
Alltings början - 1 Mos 1:1
bere'shît bara' 'elohîm et hashamayim ve'et ha'arets
| Litteral översättning: New American Bible: Good News Bible: Judaica Press Version: B2000, Folkbibeln: Åkesson: | i begynnelse skapade Gud himlen och jorden In the beginning, when God created the heavens and the earth, In the beginning, when God created the universe, In the beginning of God's creation of the heavens and the earth. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden. |
| Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket) Så här börjar Bibeln. Storslaget, imponerande, och svåröversatt. 1 Mos 1:1 är en vers som säger oss ganska mycket. Den slår an en ton, vi möter Gud, en handlingens och skaparkraftens Gud som sägs ligga bakom allt vi ser runtomkring oss. Denne Gud skapar utan att något material anges ur vilket han har skapat. Och denna skapande handling förläggs till "begynnelsen". Versen väcker en nyfikenhet att läsa vidare. Vem är denne Gud? Vad är det för jord han skapat? |
| Djupdykning: (för dig som vill veta mer) Som ni ser finns en hel del olika sätt att förstå denna första vers, så vi kanske ska börja med att försöka förstå vad det är som ligger bakom de olika översättningarna. Få verser i Bibeln har genererat så mycket kommentartext som denna, och för att få en överblick över hur diskussionen går kommer vi att titta på versen ord för ord. בראשית "i begynnelse" Min litterala översättning visade att det hebreiska uttrycket består av två delar; dels ב som betyder "i", och dels ראשית som betyder "begynnelse". Så långt verkar det rätt okomplicerat, men om man ska analysera ראשית stöter man på problem. Står det i bestämd eller obestämd form? Står det i ett så kallat "konstrukt"-uttryck (en form av genitiv) eller ska det ses som en självständig sats? Varför är detta intressant? Jo det blir nämligen avgörande för hur man förstår de tre första verserna i relation till varandra. Och här verkar (minst) fyra varianter möjliga: 1. v.1 är en temporalsats som är underordnad huvudsatsen som kommer i v.2. בראשית läses som konstrukt: I begynnandet av Guds skapande av [...] var jorden öde och tom 2. v.1 är en temporalsats som är underordnad huvudsatsen som kommer i v.3, v.2 är en parentes, en utvecklad kommentar. בראשית läses som konstrukt: I begynnandet av Guds skapande av [...] (jorden var öde och tom) [...] sa Gud: 3. v.1. är en huvudsats som fungerar som rubrik/överskrift till det som sedan kommer i v.2–31. בראשית läses som absolut: I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden. 4. v.1, 2 och 3 är på varandra följande huvudsatser. V.1 beskriver skapelsens första handling. v.2ff beskriver påföljande handlingar. בראשית läses som absolut: I begynnelsen skapade Gud [...]. Jorden var öde och tom [...]. Gud sade [...]. Hur ska man avgöra vilken av dessa som är att föredra? En rad argument skulle kunna anföras för varje hållning, men ska vi hålla oss till vår induktiva läsning (läs om den här) kan vi bara dra slutsatser ur denna vers än så länge, och så får vi ändra vår uppfattning längre fram om det skulle behövas. Rent grammatiskt är alla varianter möjliga, men frågan är om det finns några övriga indikeringar i denna vers? Och så verkar faktiskt vara fallet. För det första har vi vokalisering och punktuering (de små prickar och streck som finns under och över de "stora" bokstäverna). De indikerar att בראשית skall separeras från det som kommer, ungefär "i begynnelsen, då skapade Gud", d.v.s. i linje med punkt 3 och 4. Dessa punkter stöds också av den tidiga grekiska översättningen LXX (Septuaginta) som har ἐν ἀρχῇ ἐποίησεν ὁ θεὸς (d.v.s. samma). Dock verkar vokaliseringen samtidigt indikera att det saknas en bestämd artikel. Flera forskare har därför påpekat att man inte kan översätta i bestämd form (begynnelsen), men mycket talar ändå för att man visst kan se uttrycket som bestämd form då det i sammanhanget fungerar som en obestämd tidsindikering. Jag tror att vi ska lämna diskussionen där och för tillfället nöja oss med att konstatera att mycket tyder på att den översättning som i regel återfinns i våra Biblar har mest stöd. Vi kanske kommer få anledning att återkomma till detta längre fram.  ברא "(han) skapade"Här stöter vi för första gången på verbet ברא (bara'), ett verb som betyder skapa. Gud är här subjektet för skapandet, och objektet är himlen och jorden. Inget material nämns ur vilket Gud skapar, något som kan verka lite underligt, och här kommer en tanke om skapande ex nihilo, d.v.s. "ur intet" in. Detta blir också intressant om man ser på de fyra möjliga tolkningarna av denna vers ovan. De första två öppnar för att det kan ha funnits något material före vers 1 som Gud skapat ur, men de två senare antyder ingenting sådant. Snarare tvärtom. Utifrån denna vers kan vi dock inte dra några mer långtgående slutsatser annat än att det är Gud som skapar och att inget material nämns ur vilket han skapar (för er som vill dyka lite djupare i verbet kan jag hänvisa till denna ganska tekniska artikel: "Förekomst av ברא i GT"). אלהים "Gud" Ni som läst hebreiska ser att ordet för Gud har pluraländelsen ים. I denna vers ska det dock inte tolkas som att det syftar på flera gudar eftersom verbet ברא står i 3 person maskulin singularis. Här bör istället אלהים läsas som ett namn: "Gud". Den Gud som beskrivs i versen är alltså en handlande Gud, en skapande Gud, en Gud som får himlen och jorden att bli till. את השמים ואת הארץ "himlen och jorden" Här beskrivs allt som skapas med hjälp av två ord. Himlen och jorden. Med tekniska termer kan man tala om att det här är fråga om antingen hendiadys eller merism. Hendiadys innebär att man beskriver något komplext med hjälp av två ord som sammanbinds av en konjunktion ("och"). Merism innebär att en helhet beskrivs genom två kontrasterande parter. Oavsett vilken benämning man gör blir utfallet detsamma. Formuleringen talar om att Gud är skapare av hela universum. Att שמים verkar stå i dualis skall inte göras för mycket av. Det är helt enkelt så ordet ser ut i sin lexikalform. Slutsats: Vad har vi då kommit fram till efter denna djupdykning i Bibelns första vers? Den tentativa översättning som kanske kommer att revideras längre fram är enligt följande: I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden. alternativt: I begynnelsen skapade Gud universum. 1 Mos 1:1 är alltså en vers som säger oss ganska mycket. Handlingens och skaparkraftens Gud möter läsaren, och det är en Gud som sägs ligga bakom hela universum. Versen väcker en nyfikenhet att läsa vidare. Vem är denne Gud? Vad är det för jord han skapat? |
| Ytterligare djupdykning: (för den vetgirige) Westermann, Claus. (1984). Genesis 1-11 a Commentary, (A Continental Commentary). Minneapolis: Augsburg Publishing House. Hamilton, Victor P. (1990). The book of Genesis chapters 1–17, (The New International Commentary on the Old Testament). Grand Rapids: Eerdmans. Wenham, Gordon J. (1987). Genesis 1–15, (Word Biblical Commentary). Waco: Word Books. Brown, Francis m.fl. (2005). The Brown-Driver-Briggs Hebrew and English Lexicon (9 uppl.). Peabody: Hendrickson Publishers. Williams, Ronald J. (2007). William’s Hebrew Syntax. Toronto: University of Toronto Press. |
Vad har ni för tankar och reflektioner om detta inlägg? Var det en jobbig text att läsa? Intressant? För svår? För lätt? Nu har ni chansen att påverka hur läsningen ska se ut framöver!
Fortsättning nästa fredag!
2010-04-29
Hur gick opponeringen?
Idag kan vi läsa lite varstans i media att vuxna skilsmässobarn inte mår sämre än andra vuxna. Konstaterandet är hämtat från en avhandling som lades fram i morse kl 9:00, men som vanligt drar media stora växlar på politisk korrekt (?) forskning. Vi kan bland annat läsa följande:
"Den vanligaste uppfattningen är att barn far illa av skilsmässan. I det korta perspektivet kan det säkert vara så. Men jag ville ta reda på hur skilsmässan påverkar barnens psykiska hälsa på sikt, säger doktoranden Teresia Ängarne-Lindberg. Efter sju års forskningsarbete har hon nu svaret: Unga vuxna som har erfarenhet av skilsmässa i barndomen har lika bra hälsa som andra, både psykiskt och fysiskt."
Det anmärkningsvärda är att många artiklar tenderar att få detta till att betyda att "skilsmässa inte orsakar permanent skada". Men så kan avhandlingen rimligen inte tolkas. Det finns nämligen delar av avhandlingen som motsäger ett sådant påstående, bl.a. följande:
"De (skilsmässobarnen, min anm) bryter upp oftare från egna förhållanden än andra, men övervägande delen svarade att de är hoppfulla och tror att det är möjligt att hålla ihop hela livet, säger Teresia Ängarne-Lindberg.
(...)
Att skilsmässobarn är överrepresenterade hos barn- och ungdomspsykiatrin är känt sedan tidigare. Men långtidsstudien visar att skilsmässobarnen inte utmärker sig som unga vuxna."
För mig verkar det som att studien visar att det är möjligt att ta sig igenom det smärtsamma som en skilsmässa innebär om man får rätt stöd och hjälp. Upplevelserna är jobbigast i början, men kan avta med tiden om det finns ett stabilt socialt nätverk kring barnet. Det som dock framgår i studien är att detta inte räcker om man visar sig vara i en skir ålder. En grupp unga kvinnor, som vid tiden för skilsmässan var 7-12 år visade sig nämligen må sämre mentalt.
Det som är viktigt när man läser artiklarna är att inte dra några slutsatser ännu, avhandlingen har trots allt inte gått igenom (i alla fall vet vi inte hur opponeringen gick). Dessutom är det problematiskt att tala om forskning i singularis. Avhandlingar måste ställas i dialog med annan forskning, och de "ad-hoc"-teorier som uppkommit för att förklara avvikelser måste utvärderas.
För mig väcker avhandlingen många frågor, med det jag hoppas är att den inte används som argument i någon slags diskussion kring huruvida skilsmässa är bra eller inte. Det uttalar den sig inte om. På sin höjd kan den anses indikera att skilsmässa har negativa konsekvenser då den hävdar att skilsmässobarn har svårt i sina egna relationer. Det borde väl räknas som en negativ konsekvens? Eller innebär vårt samhälles "slit-och-släng, jag-byter-när-det-passar-mig"-mentalitet att det snarare ses som en positiv konsekvens, att man "vågar" bryta upp?
Läs avhandlingen: 1 2
Läs mer: Dagen 1 2, Forskning 1, DN: 1, SR: 1, SVT: 1.
"Den vanligaste uppfattningen är att barn far illa av skilsmässan. I det korta perspektivet kan det säkert vara så. Men jag ville ta reda på hur skilsmässan påverkar barnens psykiska hälsa på sikt, säger doktoranden Teresia Ängarne-Lindberg. Efter sju års forskningsarbete har hon nu svaret: Unga vuxna som har erfarenhet av skilsmässa i barndomen har lika bra hälsa som andra, både psykiskt och fysiskt."
Det anmärkningsvärda är att många artiklar tenderar att få detta till att betyda att "skilsmässa inte orsakar permanent skada". Men så kan avhandlingen rimligen inte tolkas. Det finns nämligen delar av avhandlingen som motsäger ett sådant påstående, bl.a. följande:
"De (skilsmässobarnen, min anm) bryter upp oftare från egna förhållanden än andra, men övervägande delen svarade att de är hoppfulla och tror att det är möjligt att hålla ihop hela livet, säger Teresia Ängarne-Lindberg.
(...)
Att skilsmässobarn är överrepresenterade hos barn- och ungdomspsykiatrin är känt sedan tidigare. Men långtidsstudien visar att skilsmässobarnen inte utmärker sig som unga vuxna."
För mig verkar det som att studien visar att det är möjligt att ta sig igenom det smärtsamma som en skilsmässa innebär om man får rätt stöd och hjälp. Upplevelserna är jobbigast i början, men kan avta med tiden om det finns ett stabilt socialt nätverk kring barnet. Det som dock framgår i studien är att detta inte räcker om man visar sig vara i en skir ålder. En grupp unga kvinnor, som vid tiden för skilsmässan var 7-12 år visade sig nämligen må sämre mentalt.
Det som är viktigt när man läser artiklarna är att inte dra några slutsatser ännu, avhandlingen har trots allt inte gått igenom (i alla fall vet vi inte hur opponeringen gick). Dessutom är det problematiskt att tala om forskning i singularis. Avhandlingar måste ställas i dialog med annan forskning, och de "ad-hoc"-teorier som uppkommit för att förklara avvikelser måste utvärderas.
För mig väcker avhandlingen många frågor, med det jag hoppas är att den inte används som argument i någon slags diskussion kring huruvida skilsmässa är bra eller inte. Det uttalar den sig inte om. På sin höjd kan den anses indikera att skilsmässa har negativa konsekvenser då den hävdar att skilsmässobarn har svårt i sina egna relationer. Det borde väl räknas som en negativ konsekvens? Eller innebär vårt samhälles "slit-och-släng, jag-byter-när-det-passar-mig"-mentalitet att det snarare ses som en positiv konsekvens, att man "vågar" bryta upp?
Läs avhandlingen: 1 2
Läs mer: Dagen 1 2, Forskning 1, DN: 1, SR: 1, SVT: 1.
2010-04-28
Två dagar kvar!
Om två dagar, på fredag, börjar vi läsa Bibeln tillsammans här på bloggen. Och jag har lite tankar om hur det skulle kunna gå till. Jag föreställer mig att vi börjar läsningen av varje vers ända nere i grundtexten. Vi tittar på ev. textkritiska anmärkningar (d.v.s. om det finns tveksamheter kring vad som egentligen kan ha stått i grundtexten), och sedan gör jag en litteral översättning som vi jämför med några relevanta svenska och engelska översättningar.
Att vi jobbar så pass språkligt tror kan bli spännande, det ger oss bl.a. en möjlighet att se saker i texten som vi missar då den översätts. Vi möter alltså texten på dess originalspråk, ett språk som är mycket fascinerande. Jag har i mina studier fått möjlighet att läsa mycket hebreiska, sammanlagt 52,5hp, varav 37,5hp på avancerad nivå, och jag hoppas att vår gemensamma läsning här på bloggen också ska väcka ditt intresse!
Att vi börjar med versen är ett intressant arbetssätt. Det kommer alltså inte att ges någon introduktion som annars är brukligt i bibelkommentarer, utan vi försöker läsa så induktivt som möjligt. Det innebär inte att vi inte kommer att behöva kompletterande kunskap, snarare att vi försöker att så långt det går låta texten forma vår förståelse (istället för att låta vår förförståelse forma vår textläsning).
Min tanke med detta initiativ är dels att vi ska få ett spännande samtal kring Bibelns budskap, men framför allt att du ska få en passion för Guds ord och dess rikedom som gör att du själv börjar läsa Bibeln alltmer. Och då inte bara som ett informativt objekt utan som ett livsförvandlande Gudsord.
Värt att nämna är att du inte ska behöva någon förkunskap för att hänga med i läsningen!
Att vi jobbar så pass språkligt tror kan bli spännande, det ger oss bl.a. en möjlighet att se saker i texten som vi missar då den översätts. Vi möter alltså texten på dess originalspråk, ett språk som är mycket fascinerande. Jag har i mina studier fått möjlighet att läsa mycket hebreiska, sammanlagt 52,5hp, varav 37,5hp på avancerad nivå, och jag hoppas att vår gemensamma läsning här på bloggen också ska väcka ditt intresse!Att vi börjar med versen är ett intressant arbetssätt. Det kommer alltså inte att ges någon introduktion som annars är brukligt i bibelkommentarer, utan vi försöker läsa så induktivt som möjligt. Det innebär inte att vi inte kommer att behöva kompletterande kunskap, snarare att vi försöker att så långt det går låta texten forma vår förståelse (istället för att låta vår förförståelse forma vår textläsning).
Min tanke med detta initiativ är dels att vi ska få ett spännande samtal kring Bibelns budskap, men framför allt att du ska få en passion för Guds ord och dess rikedom som gör att du själv börjar läsa Bibeln alltmer. Och då inte bara som ett informativt objekt utan som ett livsförvandlande Gudsord.
Värt att nämna är att du inte ska behöva någon förkunskap för att hänga med i läsningen!
Lateralt tänkande
Framför dig står tre lådor. En är märkt "äpplen", en "apelsiner" och en "äpplen och apelsiner". Alla dessa tre lådor är felmärkta. Din uppgift är att be mig ta upp en frukt ur en av lådorna. Du väljer vilken låda. Utifrån denna frukt skall du sedan märka lådorna rätt.
Hur gör du?
Bra förtydligande
Jag tar tidigare skrivit en kort notis om den konflikt mellan ett antal EFK-församlingar i Stockholm och företrädare för SALT som Dagen målat upp. Jag uttryckte mig ovisst om huruvida så verkligen var fallet, och anade att Dagenjournalistiken hade uppenbara brister. Detta visade sig stämma nu när Pekka Mellergård och Roland Spjuth formulerade sina tankar kring detta. Jag är tacksam för deras inlägg i diskussionen då det förklarar en hel del. Den bild om framkommer i deras artikel (läs den här) stämmer väl överens med den bild jag haft av både SALT (har läst ett antal kurser kopplade till SALT) och New Wine (som jag stött på under mina studier på ÖTH). Jag tror att de båda uppläggen kan komplettera och utmana(?) varandra, och jag hoppas att diskussionen fortsätter att föras på en öppen och respektfull nivå.
2010-04-27
Hur använder du din teknik?
Två herrar med god teknik. Två herrar som känner sina instrument. Men två helt olika resultat. Det ena smakfullt, det andra.. ja.. fånigt? Döm själva. Klippen kan ju också tjäna som illustration på det nötta uttrycket "less is more".
Oreflekterat förvaltarskap?
Pengar, fonder, aktier, lån, sparande, lönekonto, pension. Dessa är ord vi matas med dagligen i tidningar, radio, på TV. Det är ord som är viktiga för vårt samhälle. Som säger något om hur vårt samhälle fungerar. Det är ord som är viktiga för vår framtid. Som säger oss något om hur vi vill att vår framtid ska vara. I alla fall låter det så. I tidningar kan läsa om hur vi kan fixa bättre pension, skaffa de rätta fonderna, hålla koll på privatekonomin, undvika de dolda fällorna i deklarationsdjungeln, välja rätt pensionsfonder och mycket mer. Men vi ska inte bara tänka på vår egen framtida ekonomiska trygghet, våra barn är lika mycket i fokus. Vi uppmanas att påbörja fondsparande å deras vägnar så snart som möjligt för att på det sättet ge dem bra start i livet, goda förutsättningar inför framtiden.
Vi i väst har gott om pengar. Med pengar kommer makt. Med makt kommer ansvar. Därför behöver vi tänka på hur vi använder våra pengar. Med det menar jag inte vad vi spenderar dem på. Med det menar jag hur vi förhåller oss till dem. Vi lever i en konsumtionskultur där vi hela tiden uppmanas att uppgradera, att utöka, att förnya. Pengar är en grundpelare i våra liv. Vi jobbar för att få in pengar. Pengar ger livskvalitet. Pengar skapar trygghet. Men är det inte en falsk livskvalitet? En falsk trygghet? Vad händer när pengarna inte räcker till? Just ja - vi lånar.
Att förhålla sig till pengar, till lyx, till konsumtion, till materialism, till individualism m.m. är svårt. Och jag tror att vi ofta missar att reflektera över detta. Som kristen ser jag verkligheten ur ett annat perspektiv, och jag tror att vi som kristna bör leva våra liv på tvärs med den "konsumism" som samhället uppmanar till. Hur ofta reflekterar vi t.ex. över 2 Mos 22:25: "Lånar du pengar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så skall du inte handla mot honom som en ockrare. Ni skall inte lägga på honom någon ränta", eller 5 Mos 23:19: "Du ska inte ta någon ränta av din broder, varken på pengar eller på livsmedel eller på något annat som man kan ta ränta på", eller Hes 18:5–9: "Den som är rättfärdig och handlar rätt och rättfärdigt (...) han kränker ingen, han återlämnar den skuldsattes pant. Han plundrar ingen, han ger den hungrige bröd och klär den nakne. Han lånar inte ut pengar mot ränta, han ockrar inte. Han undviker det som är orätt, han fäller rättvisa domar mellan människor. han håller mina bud och följer mina stadgar och lever efter dem. En sådan man är rättfärdig. Han skall leva, säger Herren Gud.", eller Luk 6:34: "Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka."
Alla dessa texter är exempel på en annan inställning till pengar. Generositet, frikostighet. Men jag stöter sällan på dessa typer av frågor i kyrkan. Vi pratar sällan pengar överhuvudtaget. I alla fall inte på djupet. Vi kan prata församlings(förenings)ekonomi, men inte privatekonomi. Och det förvånande är att vi ser på det som två skilda saker. Aftonbladet skriver att pengar är en vanlig orsak till bråk i relationer. Är det därför vi inte pratar om det i församlingen? Är vi rädda? Vad skulle hända om mina bröder och systrar la sig i mina inköp, hur jag sköter min ekonomi? Hur skulle jag reagera? Med tacksamhet? Med motattack?
Jag tror att den konsumtionskultur vi lever i har tagit ett grepp om vårt sätt att tänka. Och "konsumismen" har större räckvidd än bara vår ekonomi, den påverkar också våra relationer. "Konsumismen" skapar en typ av människa som ställer sig frågorna "passar detta mig?", "vad får jag ut av detta?", "känns detta bra?", och frågorna relaterar inte till nytta, de är känslostyrda. Se bara på våra klädinköp. Hur ofta handlar vi kläder för att vi verkligen behöver? För att allt vi har är trasigt eller urvuxet? Frågan "varför ska jag hålla fast vi något som inte känns bra?" kan nästan ses som ett mantra som kan appliceras på en mängd situationer. Och som en majoritet av oss rättar oss efter. Vi följer trenden, vi söker kickar, och vi ger upp när det tar emot för mycket.
Det är när vi ser på pengar på detta sätt som vi inser att det kristna livet måste gå på tvärs. Ett liv som går på tvärs genom att fråga efter Guds vilja, inte om det passar mig, som frågar hur vi kan bli mer lika Jesus, inte vad vi får ut av det. Ett liv där vi inser att vi aldrig kan hitta trygghet i pengar. Att vi aldrig kan få sann livskvalitet av ständiga uppgraderingar. I grunden handlar detta om förvaltarskap. Bibeln lär att vi är förvaltare av den jord vi bor på. Det är ett ansvar. Ett ansvar vi bör reflektera över. Vi är inte kallade till att samla skatter på jorden. Vi är kallade till att leva utgivande liv. Hur påverkar det vår syn på pensionssparande? Hur påverkar det vår syn på ränta? På fonder? Hur tänker du?
Vi i väst har gott om pengar. Med pengar kommer makt. Med makt kommer ansvar. Därför behöver vi tänka på hur vi använder våra pengar. Med det menar jag inte vad vi spenderar dem på. Med det menar jag hur vi förhåller oss till dem. Vi lever i en konsumtionskultur där vi hela tiden uppmanas att uppgradera, att utöka, att förnya. Pengar är en grundpelare i våra liv. Vi jobbar för att få in pengar. Pengar ger livskvalitet. Pengar skapar trygghet. Men är det inte en falsk livskvalitet? En falsk trygghet? Vad händer när pengarna inte räcker till? Just ja - vi lånar.
Att förhålla sig till pengar, till lyx, till konsumtion, till materialism, till individualism m.m. är svårt. Och jag tror att vi ofta missar att reflektera över detta. Som kristen ser jag verkligheten ur ett annat perspektiv, och jag tror att vi som kristna bör leva våra liv på tvärs med den "konsumism" som samhället uppmanar till. Hur ofta reflekterar vi t.ex. över 2 Mos 22:25: "Lånar du pengar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så skall du inte handla mot honom som en ockrare. Ni skall inte lägga på honom någon ränta", eller 5 Mos 23:19: "Du ska inte ta någon ränta av din broder, varken på pengar eller på livsmedel eller på något annat som man kan ta ränta på", eller Hes 18:5–9: "Den som är rättfärdig och handlar rätt och rättfärdigt (...) han kränker ingen, han återlämnar den skuldsattes pant. Han plundrar ingen, han ger den hungrige bröd och klär den nakne. Han lånar inte ut pengar mot ränta, han ockrar inte. Han undviker det som är orätt, han fäller rättvisa domar mellan människor. han håller mina bud och följer mina stadgar och lever efter dem. En sådan man är rättfärdig. Han skall leva, säger Herren Gud.", eller Luk 6:34: "Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka."
Alla dessa texter är exempel på en annan inställning till pengar. Generositet, frikostighet. Men jag stöter sällan på dessa typer av frågor i kyrkan. Vi pratar sällan pengar överhuvudtaget. I alla fall inte på djupet. Vi kan prata församlings(förenings)ekonomi, men inte privatekonomi. Och det förvånande är att vi ser på det som två skilda saker. Aftonbladet skriver att pengar är en vanlig orsak till bråk i relationer. Är det därför vi inte pratar om det i församlingen? Är vi rädda? Vad skulle hända om mina bröder och systrar la sig i mina inköp, hur jag sköter min ekonomi? Hur skulle jag reagera? Med tacksamhet? Med motattack?
Jag tror att den konsumtionskultur vi lever i har tagit ett grepp om vårt sätt att tänka. Och "konsumismen" har större räckvidd än bara vår ekonomi, den påverkar också våra relationer. "Konsumismen" skapar en typ av människa som ställer sig frågorna "passar detta mig?", "vad får jag ut av detta?", "känns detta bra?", och frågorna relaterar inte till nytta, de är känslostyrda. Se bara på våra klädinköp. Hur ofta handlar vi kläder för att vi verkligen behöver? För att allt vi har är trasigt eller urvuxet? Frågan "varför ska jag hålla fast vi något som inte känns bra?" kan nästan ses som ett mantra som kan appliceras på en mängd situationer. Och som en majoritet av oss rättar oss efter. Vi följer trenden, vi söker kickar, och vi ger upp när det tar emot för mycket.Det är när vi ser på pengar på detta sätt som vi inser att det kristna livet måste gå på tvärs. Ett liv som går på tvärs genom att fråga efter Guds vilja, inte om det passar mig, som frågar hur vi kan bli mer lika Jesus, inte vad vi får ut av det. Ett liv där vi inser att vi aldrig kan hitta trygghet i pengar. Att vi aldrig kan få sann livskvalitet av ständiga uppgraderingar. I grunden handlar detta om förvaltarskap. Bibeln lär att vi är förvaltare av den jord vi bor på. Det är ett ansvar. Ett ansvar vi bör reflektera över. Vi är inte kallade till att samla skatter på jorden. Vi är kallade till att leva utgivande liv. Hur påverkar det vår syn på pensionssparande? Hur påverkar det vår syn på ränta? På fonder? Hur tänker du?
2010-04-26
Det närmar sig!
Nu är det 4 dagar kvar tills dess att vi börjar läsa Bibeln tillsammans här på bloggen. Se till att du inte missar Bibelns första vers. Jag kan lova att det blir intressant!
Ytterligare ett fynd
Nu verkar det som att ytterligare en Noachs ark hittats. Denna gång av en grupp kinesiska och turkiska upptäcksresande. De har enligt Dagen tagit med sig provbitar av en träkonstruktion med bås som de tror att Noach höll djuren i. Dagen skriver att med hjälp av "kol-14"-datering så har bitarnas ålder fastställts till 4800 år, vilket skulle stämma med arkens förmodade ålder. Även DN och SvD skriver om nyheten.
Det jag förundras över är att man säger sig veta att det är arken med 99,9% säkerhet. För mig blir det en indikation på att man gått för långt, att man inte arbetar vetenskapligt. Enligt artiklarna utesluter man möjligheten att det skulle kunna ha varit ett hus på grund av att inget liknande tidigare påträffats, men ska man vara vetenskaplig så borde man väl också utesluta en ark på den höjden eftersom inte heller det har påträffats tidigare? Eller snarare inte utesluta någonting innan mer fakta samlats in? Det verkar som att de upptäcksresande är lite väl färgade av sin förförståelse, även om det inte per automatik innebär att de har fel. Vi får helt enkelt vänta och se om det ligger något i det de hävdar.
Det jag förundras över är att man säger sig veta att det är arken med 99,9% säkerhet. För mig blir det en indikation på att man gått för långt, att man inte arbetar vetenskapligt. Enligt artiklarna utesluter man möjligheten att det skulle kunna ha varit ett hus på grund av att inget liknande tidigare påträffats, men ska man vara vetenskaplig så borde man väl också utesluta en ark på den höjden eftersom inte heller det har påträffats tidigare? Eller snarare inte utesluta någonting innan mer fakta samlats in? Det verkar som att de upptäcksresande är lite väl färgade av sin förförståelse, även om det inte per automatik innebär att de har fel. Vi får helt enkelt vänta och se om det ligger något i det de hävdar.
Biktens problem och blaskiga generaliseringar
När jag läser artiklar om det tragiska som drabbat katolska kyrkan kan jag inte undgå att fundera över biktens roll i det hela. Särskilt uppenbart blir det när vi kommer till det som skett i Sverige. Flera artiklar nämner hur Anders Aborelius är beredd att ta sitt fulla ansvar och avgå om det visar sig att han handlat fel, och av många kommentarer att döma verkar det finnas en oförståelse inför detta. Det man inte förstår är varför han inte avgår direkt. Varför invänta en utredning?
Utan att vara särskilt djupt insatt i allt detta verkar det för mig som att bikten har spelat en avgörande roll för Aborelius. Att som präst få reda på saker i förtroende som man sedan inte kan yppa kan väl knappast förtjäna den blaskiga rubriken "mörkläggning"? I denna övergreppshärva så tenderar tidningarna att generalisera och presentera allt på samma sätt. Här kan det nästan verka som att Aborelius handlande är lika groteskt som de präster som begått övergreppen. Men jag ställer mig frågan om hur många präster som faktiskt vet sådana här saker utan att kunna göra någonting åt dem. Hur många präster som är bundna av tystnadsrätt. Och det är väl här som Aborelius skäl att invänta utredningen kan anses goda. Har hans agerande utifrån den tystnadsrätt han har varit felaktigt eller det enda möjliga? Det är en stor fråga, hur relateras anmälningsplikten till tystnadsrätten i detta fall, och därför förstår jag att Aborelius inte väljer att avgå med omedelbar verkan.
Det här med bikt och tystnadsrätt har uppenbara baksidor. Utifrån ett kristet perspektiv är det naturligtvis bra att få samtala med en medkristen som inte kommer att tala högt och lågt om det som anförtros, men det borde ha rimliga proportioner. Bibeln talar vad jag vet aldrig om tystnadsrätt (Ords 25:9–10?)? Snarare lyfts ärlighet och öppenhet fram. Samtidigt som skvaller beskrivs som orätt. Är inte en stor del av de själavårdande samtal som förs ett tecken på att allt inte står rätt till i de dagliga mellanmänskliga relationerna? Att allt inte står rätt till i församlingarnas gemenskap? Vad skulle hända om vi i högre utsträckning vågade konfrontera varandra i kärlek istället för att tala om våra problem med en tredje part? Tänk om församlingen istället för präktighet förmedlade en öppen, förlåtande atmosfär som möjliggjorde verklig upprättelse? Som innebar att människor faktiskt vågade dela sina tillkortakommanden med (någon/några av) sina bröder och systrar? Som ung och oerfaren inser jag att mitt resonemang säkert har avgörande svagheter, så reagera gärna på detta! Jag anser att tystnadsrätten kan bli ett avgörande hinder för Guds läkande kraft, för konfliktlösning, för konfrontation o.s.v. samtidigt som den likväl är en stor hjälp på samma områden.
Tänk om den så ofta felanvända texten i Matt 18:15–20 fungerade på riktigt? Vad skulle kunna hända då? Eller Rom 12:9–21, eller Gal 6:1–10?
Gal 6:1–10:
Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.
(Artiklarna hittar du här: Dagen 1 2 DN 1 2 3 4 SvD 1 Svt 1 2 3 4)
Utan att vara särskilt djupt insatt i allt detta verkar det för mig som att bikten har spelat en avgörande roll för Aborelius. Att som präst få reda på saker i förtroende som man sedan inte kan yppa kan väl knappast förtjäna den blaskiga rubriken "mörkläggning"? I denna övergreppshärva så tenderar tidningarna att generalisera och presentera allt på samma sätt. Här kan det nästan verka som att Aborelius handlande är lika groteskt som de präster som begått övergreppen. Men jag ställer mig frågan om hur många präster som faktiskt vet sådana här saker utan att kunna göra någonting åt dem. Hur många präster som är bundna av tystnadsrätt. Och det är väl här som Aborelius skäl att invänta utredningen kan anses goda. Har hans agerande utifrån den tystnadsrätt han har varit felaktigt eller det enda möjliga? Det är en stor fråga, hur relateras anmälningsplikten till tystnadsrätten i detta fall, och därför förstår jag att Aborelius inte väljer att avgå med omedelbar verkan.
Det här med bikt och tystnadsrätt har uppenbara baksidor. Utifrån ett kristet perspektiv är det naturligtvis bra att få samtala med en medkristen som inte kommer att tala högt och lågt om det som anförtros, men det borde ha rimliga proportioner. Bibeln talar vad jag vet aldrig om tystnadsrätt (Ords 25:9–10?)? Snarare lyfts ärlighet och öppenhet fram. Samtidigt som skvaller beskrivs som orätt. Är inte en stor del av de själavårdande samtal som förs ett tecken på att allt inte står rätt till i de dagliga mellanmänskliga relationerna? Att allt inte står rätt till i församlingarnas gemenskap? Vad skulle hända om vi i högre utsträckning vågade konfrontera varandra i kärlek istället för att tala om våra problem med en tredje part? Tänk om församlingen istället för präktighet förmedlade en öppen, förlåtande atmosfär som möjliggjorde verklig upprättelse? Som innebar att människor faktiskt vågade dela sina tillkortakommanden med (någon/några av) sina bröder och systrar? Som ung och oerfaren inser jag att mitt resonemang säkert har avgörande svagheter, så reagera gärna på detta! Jag anser att tystnadsrätten kan bli ett avgörande hinder för Guds läkande kraft, för konfliktlösning, för konfrontation o.s.v. samtidigt som den likväl är en stor hjälp på samma områden.Tänk om den så ofta felanvända texten i Matt 18:15–20 fungerade på riktigt? Vad skulle kunna hända då? Eller Rom 12:9–21, eller Gal 6:1–10?
Gal 6:1–10:
Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.
(Artiklarna hittar du här: Dagen 1 2 DN 1 2 3 4 SvD 1 Svt 1 2 3 4)
2010-04-24
Oj, vi glömde Gud!
Just nu sitter jag och brottas med morgondagens predikan. Jag kommer att utgå från den spännande texten 1 Sam 4–7:1 där förbundsarken rövas bort av filistéerna när Israel försökt använda den apotropeiskt. Jag menar att denna text kan lära oss någonting om hur vi prioriterar. Om hur vi handskas med vår tid och våra drömmar.Låter kopplingen knepig? Kom då och fira gudstjänst med oss i Betel (Vintrosa) i morgon kl 10.30! Då ska även ungdomarna leda lovsång, det gäng jag har berättat lite om här och här på bloggen.
Bra initiativ
2010-04-23
Vad är en konflikt?
I tidningen Dagen finns idag ett högst märkligt reportage om hur några EFK-församlingar i Stockholm valt att lämna ledarutbildningen SALT och istället starta en New Wine-utbildning. Jag vet inget mer om detta än vad som står i artikeln, men jag blir något fundersam när jag läser. SALT-företrädare verkar säga att det inte finns någon konflikt, men Stefan Swärd, pastor i en av de församlingar som valt att lämna, verkar mena att utträdet beror på ett otydligt ställningstagande i äktenskapsfrågan från SALT-håll. Allt detta lyfts fram av Dagen på ett mycket förvirrande sätt. Man säger i artikeln att äktenskapsfrågan inte är den centrala, men ändå får just den frågan mest utrymme. Många andra anledningar finns, säger man, men inga sådana presenteras. Det nämns bara i förbifarten att de församlingar som lämnat inte delade SALT-upplägget.
Mitt i allt detta ställer jag mig frågan om vad som är en konflikt egentligen? Är vi rädda att kalla oenighet för konflikt? Blir det för stort då? Blir det då någonting som man måste ta tag i? Utifrån artikeln verkar oenighet råda, oenighet i hur man ser på kristet samliv, och det skulle jag i alla fall (i motsats till det som hävdas i artikeln) kunna kalla för en konflikt som måste tas tag i. Men vad vet jag. Jag har som sagt bara läst artiklarna (du hittar dem här och här, läs även ett intressant blogginlägg av Mikael Karendal här).
Mitt i allt detta ställer jag mig frågan om vad som är en konflikt egentligen? Är vi rädda att kalla oenighet för konflikt? Blir det för stort då? Blir det då någonting som man måste ta tag i? Utifrån artikeln verkar oenighet råda, oenighet i hur man ser på kristet samliv, och det skulle jag i alla fall (i motsats till det som hävdas i artikeln) kunna kalla för en konflikt som måste tas tag i. Men vad vet jag. Jag har som sagt bara läst artiklarna (du hittar dem här och här, läs även ett intressant blogginlägg av Mikael Karendal här).
Vet vi vad vi tror på?
Vet vi vad vi tror på? Och om vi nu vet det, tror vi på det? Måhända kryptiska frågor, men frågor som vittnar om tankar som slagit mig de senaste åren.
Den första frågan har med bibelläsning att göra. Vad grundar vi vår tro på? Vi säger oss vara kristna, men hur stor koll har vi på den bok som finns i centrum för vår tro? Hur viktig är den för oss? Hur ofta läser vi den? I artiklar i Dagen skrivs ibland om undersökningar som visar på bibelkunskap och bibelläsning bland kristna, och ofta så är resultaten skrämmande låga. Hur ser det ut för din del?
Den andra frågan är också den intressant. Vi säger oss tro på en mängd saker som vi vet står i Bibeln, att Gud helar, att Gud svarar på bön, att Gud kan göra under, att Jesus är enda vägen, men tror vi på det? Vad jag menar är, vad får det för konsekvenser, praktiska konsekvenser i vårt vardagsliv? Jag pratar inte om huruvida vi går till kyrkan eller inte, jag pratar om huruvida det vi tror på är en verklighet i våra liv. Huruvida det vi tror på ger oss visshet om det vi inte kan se. Huruvida vår tro (läs "vår gemenskap med Gud") ger vårt liv en inriktning som det inte skulle haft utan denna tro. Hur ser det ut för din del här?
Jag tänkte att det skulle vara intressant att ta sig an den första frågan här på bloggen. Varför inte läsa Bibeln tillsammans! Det är min övertygelse att Bibeln skall läsas i gemenskap med andra kristna, i alla fall förstås tillsammans med andra kristna, så varför inte läsa ett stycke bibeltext tillsammans varje fredag? Jag skriver ett inlägg där jag reflekterar över texten, och så är det fritt fram att kommentera och bidra med dina tankar. Bidra med vad Gud säger till dig genom texten.
Hur gör vi då? Jo jag tänkte vi skulle börja läsa från början, d.v.s. från 1 Mos 1:1. Och vi läser en vers i taget. På det sättet tror jag att alla som vill kan hänga med i tempot. En vers i veckan. Du som läser Bibeln väldigt sällan: ta det som utmaning att börja läsa! Du som läser Bibeln väldigt ofta: ta det som utmaning att verkligen låta Bibelordet sjunka in!
Vad tror ni om detta?
Den första frågan har med bibelläsning att göra. Vad grundar vi vår tro på? Vi säger oss vara kristna, men hur stor koll har vi på den bok som finns i centrum för vår tro? Hur viktig är den för oss? Hur ofta läser vi den? I artiklar i Dagen skrivs ibland om undersökningar som visar på bibelkunskap och bibelläsning bland kristna, och ofta så är resultaten skrämmande låga. Hur ser det ut för din del?
Den andra frågan är också den intressant. Vi säger oss tro på en mängd saker som vi vet står i Bibeln, att Gud helar, att Gud svarar på bön, att Gud kan göra under, att Jesus är enda vägen, men tror vi på det? Vad jag menar är, vad får det för konsekvenser, praktiska konsekvenser i vårt vardagsliv? Jag pratar inte om huruvida vi går till kyrkan eller inte, jag pratar om huruvida det vi tror på är en verklighet i våra liv. Huruvida det vi tror på ger oss visshet om det vi inte kan se. Huruvida vår tro (läs "vår gemenskap med Gud") ger vårt liv en inriktning som det inte skulle haft utan denna tro. Hur ser det ut för din del här?
Jag tänkte att det skulle vara intressant att ta sig an den första frågan här på bloggen. Varför inte läsa Bibeln tillsammans! Det är min övertygelse att Bibeln skall läsas i gemenskap med andra kristna, i alla fall förstås tillsammans med andra kristna, så varför inte läsa ett stycke bibeltext tillsammans varje fredag? Jag skriver ett inlägg där jag reflekterar över texten, och så är det fritt fram att kommentera och bidra med dina tankar. Bidra med vad Gud säger till dig genom texten. Hur gör vi då? Jo jag tänkte vi skulle börja läsa från början, d.v.s. från 1 Mos 1:1. Och vi läser en vers i taget. På det sättet tror jag att alla som vill kan hänga med i tempot. En vers i veckan. Du som läser Bibeln väldigt sällan: ta det som utmaning att börja läsa! Du som läser Bibeln väldigt ofta: ta det som utmaning att verkligen låta Bibelordet sjunka in!
Vad tror ni om detta?
2010-04-22
Om att sålla, sammanfattning
Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.
Då har jag tipsat färdigt. Hoppas det varit givande. Tipsen gäller naturligtvis inte bara för undervisning på internet utan kan, som någon påpekat, appliceras på förkunnelse över lag. För er som inte orkat läsa de långa inläggen kommer här en kort sammanfattning av tipsen:
1. Hur pratas det om kristenheten?
Menar sig en enskild person ha funnit sanningen? Erkänns andra traditioner?
2. Hur pratas det om andra kristna?
Argumenterar man genom att smutskasta/personangripa oliktänkande?
3. Hur bemöts kritik?
Finns det utrymme och acceptans för ifrågasättande?
4. Hur anger man sina källor?
Är undervisningen välgrundad eller bygger den på hörsägner?
5. Vad är syftet?
Varför skriver man det man gör? För att bygga upp eller för att splittra?
Vill du lägga till några tips? Ta bort några?
Då har jag tipsat färdigt. Hoppas det varit givande. Tipsen gäller naturligtvis inte bara för undervisning på internet utan kan, som någon påpekat, appliceras på förkunnelse över lag. För er som inte orkat läsa de långa inläggen kommer här en kort sammanfattning av tipsen:
1. Hur pratas det om kristenheten?
Menar sig en enskild person ha funnit sanningen? Erkänns andra traditioner?
2. Hur pratas det om andra kristna?
Argumenterar man genom att smutskasta/personangripa oliktänkande?
3. Hur bemöts kritik?
Finns det utrymme och acceptans för ifrågasättande?
4. Hur anger man sina källor?
Är undervisningen välgrundad eller bygger den på hörsägner?
5. Vad är syftet?
Varför skriver man det man gör? För att bygga upp eller för att splittra?
Vill du lägga till några tips? Ta bort några?
2010-04-21
Om att sålla, del 5
Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.
Tips 5:
Vad är syftet?
Detta är kanske det tips som är svårast att konkretisera. Men frågan bör ställas även om svaret inte blir tydligt. Vad verkar syftet vara med undervisningen? Är syftet att bygga upp Kristi kropp, att bevara och verka för enhet, eller sår man splittring? Delas kristna in i "äkta troende", d.v.s. de som förstått (ofta rationellt, logiskt) och "otroende", d.v.s. ofta sådana som "förblindats" av falska ledare?
Vi som kristna har ett huvuduppdrag, vi har som församling ett huvuduppdrag, att visa på ett liv som är värt att leva, inte att skrämma eller döma folk. Vi är kallade till att i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek (Ef 4:15-16). Vi måste sträva efter att mogna som kristna och leva värdigt vår kallelse, d.v.s. att leva i nära gemenskap med varandra och Gud så att vi står emot villoläror.
Men hur kan man avgöra vad som är syftet med en text? Ofta kanske man inte kan se det på en gång, men i dialog med skribenten kan det bli tydligt om läran eller människan står i fokus. Säg att texten verkar vara ganska dömande, vad är då syftet? Är syftet att stänga ute eller att uppmana till omvändelse? Har skribenten i så fall mandat att göra denna uppmaning? Är syftet att informera eller att påverka?
Låt mig ta ett banalt exempel. Skvallerpressen har bevakat kungafamiljens alla företag relativt intensivt på senare tid, och nu gräver man i Madeleines kärleksproblem. Vad är syftet med det? Att informera allmänheten? Eller att få fler läsare? Och vad var syftet med att jag tog just detta exempel? För att det var ett klockrent exempel? Eller för att kunna länka till artiklar som många läser och därigenom själv få fler läsare?
Ett bättre exempel kan ju vara Jona 3:4 "Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: "Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras."" Här ser vi en tydlig domsförkunnelse. Men fortsätter vi att läsa berättelsen ser vi att domen aldrig verkställs. Syftet var inte att informera folket om att staden skulle förstöras, syftet var att få folket att vakna upp och omvända sig. När så skedde hade domsförkunnelsens syfte uppfyllts och själva innehållet blev overksamt.
Detta kanske var ett luddigt tips, så fråga och reagera gärna!
Tips 5:
Vad är syftet?
Detta är kanske det tips som är svårast att konkretisera. Men frågan bör ställas även om svaret inte blir tydligt. Vad verkar syftet vara med undervisningen? Är syftet att bygga upp Kristi kropp, att bevara och verka för enhet, eller sår man splittring? Delas kristna in i "äkta troende", d.v.s. de som förstått (ofta rationellt, logiskt) och "otroende", d.v.s. ofta sådana som "förblindats" av falska ledare?
Vi som kristna har ett huvuduppdrag, vi har som församling ett huvuduppdrag, att visa på ett liv som är värt att leva, inte att skrämma eller döma folk. Vi är kallade till att i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek (Ef 4:15-16). Vi måste sträva efter att mogna som kristna och leva värdigt vår kallelse, d.v.s. att leva i nära gemenskap med varandra och Gud så att vi står emot villoläror.
Men hur kan man avgöra vad som är syftet med en text? Ofta kanske man inte kan se det på en gång, men i dialog med skribenten kan det bli tydligt om läran eller människan står i fokus. Säg att texten verkar vara ganska dömande, vad är då syftet? Är syftet att stänga ute eller att uppmana till omvändelse? Har skribenten i så fall mandat att göra denna uppmaning? Är syftet att informera eller att påverka?
Låt mig ta ett banalt exempel. Skvallerpressen har bevakat kungafamiljens alla företag relativt intensivt på senare tid, och nu gräver man i Madeleines kärleksproblem. Vad är syftet med det? Att informera allmänheten? Eller att få fler läsare? Och vad var syftet med att jag tog just detta exempel? För att det var ett klockrent exempel? Eller för att kunna länka till artiklar som många läser och därigenom själv få fler läsare?
Ett bättre exempel kan ju vara Jona 3:4 "Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: "Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras."" Här ser vi en tydlig domsförkunnelse. Men fortsätter vi att läsa berättelsen ser vi att domen aldrig verkställs. Syftet var inte att informera folket om att staden skulle förstöras, syftet var att få folket att vakna upp och omvända sig. När så skedde hade domsförkunnelsens syfte uppfyllts och själva innehållet blev overksamt.
Detta kanske var ett luddigt tips, så fråga och reagera gärna!
2010-04-20
Vem äger definitionsrätten?
Nu är det sista avsnittet av "Åh Herregud" till ända. Ett avsnitt som var spretigare än de flesta andra, kanske mycket på grund av att det var ett avsnitt som var fyllt av diverse intressanta tankegångar. För att kunna göra rättvisa åt det Gardell säger väljer jag att följa programmets upplägg istället för att göra en övergripande kommentar.
Programmet börjar med att Gardell sitter på en tågstation och väntar. Som illustration för hur först judarna och sedan de kristna väntat på Guds rike, på Messias, på Jesu återkomst. Väntar vi förgäves? Gardell menar i alla fall att den väntan varat väldigt länge. Gudsriket kom aldrig, säger Gardell, men stämmer det verkligen? Vittnar inte både Bibeln och kyrkohistorien om hur Guds rike faktiskt utbredde sig på jorden? Inte fullt ut, men det är "å färde". Det är ju det som är tanken med församlingen, att föregripa Guds rike här och nu, att leva det nya livet tillsammans med Jesus i nära gemenskap. Guds rike är här. Vi väntar inte på det. Och ändå väntar vi. Eller kanske rättare sagt, vi hoppas. Hoppas på Guds rikes fulla inbrytande i denna världen, på Jesu återkomst.
Efter denna inledning, en inledning som vi återkommer till i slutet av programmet, kommer Gardell in på den religiösa upplevelsen. Och här kommer något som vi inte riktigt sett i serien tidigare, nämligen en dialog med naturvetenskapen. Gardell berättar om hur vissa forskare menar att man hittat områden i hjärnan som kan förmås att trigga religiösa impulser/upplevelser. Personer som utsatts för sådana experiment har tolkat dessa upplevelser olika, utifrån sin religiösa bakgrund, och professor Dan Larhammar berättar om hur människor troligen är religiösa på olika sätt och att religiösa upplevelser säkert framkallas på olika sätt. Ofta är en utlösande faktor stress (fysisk eller psykisk) och därför kan man förstå varför t.ex. eremiter som utsatt sig för en fasta som påfrestat hjärnan också har varit med om märkliga upplevelser.
Är då detta ett sätt att förklara Gud? Eller att förstå Gud? Knappast. Snarare är det ett oerhört intressant område att forska vidare på för att förstå hur vår hjärna fungerar. Men att anföra det som ett argument mot Gud faller ganska snart. Att hävda att det faktum att vi kan skapa religiösa upplevelser på experimentell väg skulle bevisa att Gud inte finns vore som att säga att bara för att vi artificiellt kan framkalla smaken av en citron så finns inte några riktiga citroner. Eller hur? Den inomvärldsliga förklaringen och kartläggningen av ett fenomen, av upplevelser o.s.v. är intressant och viktig, men kan knappast kopplas till en diskussion kring upplevelsernas relevans eller äkthet. Det ligger utanför experimentens räckvidd.
Vem uppfann Gud? Gardell ställer sig frågan och kommer fram till att om Gud uppfunnits så måste det vara som hjulet, d.v.s. på flera ställen samtidigt. Men utan att gå djupare in i ett eventuellt svar så jobbar Gardell med hypotesen och ställer en följdfråga som är högst intressant. Vad ska vi med Gud till, eller rättare sagt, "Hur använder du Gud?". När frågan ställs låter det som att förhållandet är det omvända. Om Gud går att "använda" så är det väl inte längre han som är Gud? Då är det väl du som är Gud? Men Gardell sätter här fingret på något viktigt. Gud har i vårt samhället i mångt och mycket blivit en konsumtionsvara. Vi väljer att förhålla oss till Gud i den grad det passar oss. Vi vänder oss till Gud som oftast vid en kris, och då förväntar vi oss ett omedelbart ingripande. Såsom om det vore vi som bestämde över Guds handlande. Som om Gud vore en kaffeapparat som utan att invända gav oss det vi beställde. Som om vi definierade Gud och därmed låste i honom i denna definition.
Just detta sätt att se på Gud gör Gardell upp med. Han säger att Gud aldrig lovat att det ska vara lätt. Gud är inget vaccin. Livet är inte svininfluensa. Men i uppgörelsen med detta sätt att förhålla sig till Gud går Gardell längre. Han går för långt. Resonemanget leder honom till slutsatsen att Gud inte ingriper alls. Förr verkar han ha ingripit på tydliga sätt, men nu är han alltmer passiv. Gardell menar att Gud inte ska eller kan rädda människor från cancer eller ur en tsunami. För då får vi problem med varför han inte räddar alla. Här håller jag inte med. Den Gud Bibeln vittnar om och den Gud som jag känner är en aktiv Gud. En Gud som lägger sig i, en Gud som helar, upprättar, befriar. Från sjukdom, från katastrofer. Men det finns också en ond makt, en makt som förstör, som förgör. Och här pågår en kamp. En kamp som inte är över. Jag kan tacka Gud för att han räddat Nisse ur tsunamin. Det kan inte Gardell. Jag tror på en Gud som griper in i en trasig och förstörd värld, men en Gud som vi måste välja hur vi förhåller oss till (se en intressant diskussion om detta här, ca 49 min in).
Efter att återigen ha brottats med tanken om att Bibeln verkar tala om en kommande dom som ska skilja agnar från vetet konstaterar Gardell att resultatet av ett sådant tankesätt är en förskräcklig Gudsbild. Människan är inte någon växt som kan rensas ut. Alla ska vara välkomna. Här skulle jag kunna skriva mycket, men grundläggande handlar det ju om att världen är förlorad utan Gud. Men att Gud grep in och förändrade detta. Genom tro kan vi så ta del av det nya riket, det nya livet, eller välja bort det.
Programmet avslutas med att tåget kommer. Ska tittaren här tolka det som att Gardell ansluter sig till hoppet om Guds rikes fulla utbredande? Om Jesu återkomst? Jag vet inte. Och det är kanske det som är styrkan med Gardells program. Öppenheten. Här skrivs ingen på näsan. Han skämtar friskt till höger och vänster, men i slutändan gör han ändå det med respekt.
Programmet börjar med att Gardell sitter på en tågstation och väntar. Som illustration för hur först judarna och sedan de kristna väntat på Guds rike, på Messias, på Jesu återkomst. Väntar vi förgäves? Gardell menar i alla fall att den väntan varat väldigt länge. Gudsriket kom aldrig, säger Gardell, men stämmer det verkligen? Vittnar inte både Bibeln och kyrkohistorien om hur Guds rike faktiskt utbredde sig på jorden? Inte fullt ut, men det är "å färde". Det är ju det som är tanken med församlingen, att föregripa Guds rike här och nu, att leva det nya livet tillsammans med Jesus i nära gemenskap. Guds rike är här. Vi väntar inte på det. Och ändå väntar vi. Eller kanske rättare sagt, vi hoppas. Hoppas på Guds rikes fulla inbrytande i denna världen, på Jesu återkomst.
Efter denna inledning, en inledning som vi återkommer till i slutet av programmet, kommer Gardell in på den religiösa upplevelsen. Och här kommer något som vi inte riktigt sett i serien tidigare, nämligen en dialog med naturvetenskapen. Gardell berättar om hur vissa forskare menar att man hittat områden i hjärnan som kan förmås att trigga religiösa impulser/upplevelser. Personer som utsatts för sådana experiment har tolkat dessa upplevelser olika, utifrån sin religiösa bakgrund, och professor Dan Larhammar berättar om hur människor troligen är religiösa på olika sätt och att religiösa upplevelser säkert framkallas på olika sätt. Ofta är en utlösande faktor stress (fysisk eller psykisk) och därför kan man förstå varför t.ex. eremiter som utsatt sig för en fasta som påfrestat hjärnan också har varit med om märkliga upplevelser.Är då detta ett sätt att förklara Gud? Eller att förstå Gud? Knappast. Snarare är det ett oerhört intressant område att forska vidare på för att förstå hur vår hjärna fungerar. Men att anföra det som ett argument mot Gud faller ganska snart. Att hävda att det faktum att vi kan skapa religiösa upplevelser på experimentell väg skulle bevisa att Gud inte finns vore som att säga att bara för att vi artificiellt kan framkalla smaken av en citron så finns inte några riktiga citroner. Eller hur? Den inomvärldsliga förklaringen och kartläggningen av ett fenomen, av upplevelser o.s.v. är intressant och viktig, men kan knappast kopplas till en diskussion kring upplevelsernas relevans eller äkthet. Det ligger utanför experimentens räckvidd.
Vem uppfann Gud? Gardell ställer sig frågan och kommer fram till att om Gud uppfunnits så måste det vara som hjulet, d.v.s. på flera ställen samtidigt. Men utan att gå djupare in i ett eventuellt svar så jobbar Gardell med hypotesen och ställer en följdfråga som är högst intressant. Vad ska vi med Gud till, eller rättare sagt, "Hur använder du Gud?". När frågan ställs låter det som att förhållandet är det omvända. Om Gud går att "använda" så är det väl inte längre han som är Gud? Då är det väl du som är Gud? Men Gardell sätter här fingret på något viktigt. Gud har i vårt samhället i mångt och mycket blivit en konsumtionsvara. Vi väljer att förhålla oss till Gud i den grad det passar oss. Vi vänder oss till Gud som oftast vid en kris, och då förväntar vi oss ett omedelbart ingripande. Såsom om det vore vi som bestämde över Guds handlande. Som om Gud vore en kaffeapparat som utan att invända gav oss det vi beställde. Som om vi definierade Gud och därmed låste i honom i denna definition.
Just detta sätt att se på Gud gör Gardell upp med. Han säger att Gud aldrig lovat att det ska vara lätt. Gud är inget vaccin. Livet är inte svininfluensa. Men i uppgörelsen med detta sätt att förhålla sig till Gud går Gardell längre. Han går för långt. Resonemanget leder honom till slutsatsen att Gud inte ingriper alls. Förr verkar han ha ingripit på tydliga sätt, men nu är han alltmer passiv. Gardell menar att Gud inte ska eller kan rädda människor från cancer eller ur en tsunami. För då får vi problem med varför han inte räddar alla. Här håller jag inte med. Den Gud Bibeln vittnar om och den Gud som jag känner är en aktiv Gud. En Gud som lägger sig i, en Gud som helar, upprättar, befriar. Från sjukdom, från katastrofer. Men det finns också en ond makt, en makt som förstör, som förgör. Och här pågår en kamp. En kamp som inte är över. Jag kan tacka Gud för att han räddat Nisse ur tsunamin. Det kan inte Gardell. Jag tror på en Gud som griper in i en trasig och förstörd värld, men en Gud som vi måste välja hur vi förhåller oss till (se en intressant diskussion om detta här, ca 49 min in).
Efter att återigen ha brottats med tanken om att Bibeln verkar tala om en kommande dom som ska skilja agnar från vetet konstaterar Gardell att resultatet av ett sådant tankesätt är en förskräcklig Gudsbild. Människan är inte någon växt som kan rensas ut. Alla ska vara välkomna. Här skulle jag kunna skriva mycket, men grundläggande handlar det ju om att världen är förlorad utan Gud. Men att Gud grep in och förändrade detta. Genom tro kan vi så ta del av det nya riket, det nya livet, eller välja bort det.Programmet avslutas med att tåget kommer. Ska tittaren här tolka det som att Gardell ansluter sig till hoppet om Guds rikes fulla utbredande? Om Jesu återkomst? Jag vet inte. Och det är kanske det som är styrkan med Gardells program. Öppenheten. Här skrivs ingen på näsan. Han skämtar friskt till höger och vänster, men i slutändan gör han ändå det med respekt.
Om att sålla, del 4
Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.
Tips 4:
Hur anger man sina källor?
Vem är det som skriver och vad grundar han/hon sina tankar på? Frågan är alltid viktig att ställa, men kanske särskilt på internet. När skribenter uttalar sig om vad andra sagt, eller bemöter argument med fakta så måste läsaren kunna gå tillbaka till primärmaterialet för att se att det är rätt citerat, rätt uppfattat o.s.v. När jag säger källor så innebär det dock inte i första hand att man har länkat till andra internetsidor (typ Wikipedia) utan snarare att hänvisa till faktisk information. Till primärmaterial. Ibland kan det vara internetsidor, men oftast inte. Om vi tar exemplet med Westcott & Hort som vi gick igenom i anslutning till tips 2 så skulle källor i det fallet vara Westcott & Horts egna böcker eller liknande. Källor är inte att hänvisa till rykten, allmänna strömningar eller dylikt. Om en hemsida påstår en massa saker utan att ange var det är hämtat så kan det vara anledning att se upp. Ett tips är då att fråga om källor, får du inget svar så bör du betrakta informationen som tveksam.
Tips 4:
Hur anger man sina källor?
Vem är det som skriver och vad grundar han/hon sina tankar på? Frågan är alltid viktig att ställa, men kanske särskilt på internet. När skribenter uttalar sig om vad andra sagt, eller bemöter argument med fakta så måste läsaren kunna gå tillbaka till primärmaterialet för att se att det är rätt citerat, rätt uppfattat o.s.v. När jag säger källor så innebär det dock inte i första hand att man har länkat till andra internetsidor (typ Wikipedia) utan snarare att hänvisa till faktisk information. Till primärmaterial. Ibland kan det vara internetsidor, men oftast inte. Om vi tar exemplet med Westcott & Hort som vi gick igenom i anslutning till tips 2 så skulle källor i det fallet vara Westcott & Horts egna böcker eller liknande. Källor är inte att hänvisa till rykten, allmänna strömningar eller dylikt. Om en hemsida påstår en massa saker utan att ange var det är hämtat så kan det vara anledning att se upp. Ett tips är då att fråga om källor, får du inget svar så bör du betrakta informationen som tveksam.
2010-04-19
Tidens härskare
Tidsmaskinen är en häftig tanke. Tänk att få resa tillbaka i tiden, tänk att få resa framåt i tiden. Tänk att få kontrollera tiden. Kontrollera tiden, få makt över tiden. Visst vore det häftigt? Eller? Nog är det väl det vi försöker med hela tiden, vi i väst? Vi kartlägger vår historia, vår dåtid, in i minsta detalj för att få reda på vad som verkligen hände. Och vi försöker styra vår framtid genom att boka in den. Vi försöker spara tid för att kunna använda den senare. Vi försöker få mer tid, ibland försöker vi göra oss av med tid. Tid är viktigt för oss. Vi vill inte att den ska gå obemärkt förbi. Tänk bara skräcken av att vakna upp och se en rynka i ansiktet. Tänk om man skulle bli gammal? Låtom oss planera vår tid istället så att vi behåller kontrollen!
Men är inte alla människans försök att kontrollera tiden, särskilt den som ännu inte nått oss, fåfängt? Meningslöst? Är det inte så att framtiden ligger utom räckhåll, att vi inte kan styra över den hur mycket vi än vill? "Jag har bokat in ett möte i morgon". Vad betyder det? Innebär bokningen att mötet kommer äga rum? Knappast. Är det inte så att den enda tid vi förfogar över är nu? Den sanningen vill vi ofta inte kännas vid. Men det är en sanning som vi ibland tvingas att möta. Tänk att aska kan ha mer makt än människor! Tänk att aska kan få bestämma om mötet ska äga rum eller inte. Tänk att aska kan kullkasta människans planer! Människans försök att kontrollera sin omgivning står sig slätt. Människan kan inte styra över framtiden. Det är framtiden som styr människan. Det är framtiden som styr oss. Hoppet. Ett hopp som inte ligger under vår kontroll. Vad hoppas du på? Hoppas du på att det du slitit för i nuet ska ge utdelning i framtiden? Ekonomisk utdelning i form av pension? Du kan bara hoppas. Hoppas och planera. Inte kontrollera.
Jag är kristen. Mitt hopp står till Honom som skall komma. Mitt liv här och nu formas av hoppet att en dag få se det jag nu fått smaka. Ett hopp om en framtid som gör livet värt att leva. Just nu. "Gör er inga bekymmer" (Matt 6:31), ingen kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd (v.28). Ändå söker vi hela tiden kontroll. Vi vill göra oss till gudar. Vi vill kunna säga till Gud att han inte längre har makten. Men att han får vara med. På ett hörn. Kanske.
Borde vi inte istället lägga vår tid i Guds hand? Borde vi inte i all fall försöka? Vågar vi släppa våra framtidsplaner? Eller tror vi fortfarande att vår kalender har makt över vår framtid?
När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält." Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon." Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa.
Men är inte alla människans försök att kontrollera tiden, särskilt den som ännu inte nått oss, fåfängt? Meningslöst? Är det inte så att framtiden ligger utom räckhåll, att vi inte kan styra över den hur mycket vi än vill? "Jag har bokat in ett möte i morgon". Vad betyder det? Innebär bokningen att mötet kommer äga rum? Knappast. Är det inte så att den enda tid vi förfogar över är nu? Den sanningen vill vi ofta inte kännas vid. Men det är en sanning som vi ibland tvingas att möta. Tänk att aska kan ha mer makt än människor! Tänk att aska kan få bestämma om mötet ska äga rum eller inte. Tänk att aska kan kullkasta människans planer! Människans försök att kontrollera sin omgivning står sig slätt. Människan kan inte styra över framtiden. Det är framtiden som styr människan. Det är framtiden som styr oss. Hoppet. Ett hopp som inte ligger under vår kontroll. Vad hoppas du på? Hoppas du på att det du slitit för i nuet ska ge utdelning i framtiden? Ekonomisk utdelning i form av pension? Du kan bara hoppas. Hoppas och planera. Inte kontrollera.Jag är kristen. Mitt hopp står till Honom som skall komma. Mitt liv här och nu formas av hoppet att en dag få se det jag nu fått smaka. Ett hopp om en framtid som gör livet värt att leva. Just nu. "Gör er inga bekymmer" (Matt 6:31), ingen kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd (v.28). Ändå söker vi hela tiden kontroll. Vi vill göra oss till gudar. Vi vill kunna säga till Gud att han inte längre har makten. Men att han får vara med. På ett hörn. Kanske.
Borde vi inte istället lägga vår tid i Guds hand? Borde vi inte i all fall försöka? Vågar vi släppa våra framtidsplaner? Eller tror vi fortfarande att vår kalender har makt över vår framtid?
När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält." Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon." Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa.
Om att sålla, del 3
Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.
Tips 3:
Hur bemöts kritik?
I en diskussion där man har olika åsikt kan man ofta snabbt märka om det är lönt att fortsätta samtalet eller inte, men på en hemsida/blogg som är full av undervisning, en hemsida/blogg som kanske också har någon form av gästbok eller Q&A/kommentarsmöjlighet kan det vara intressant att leta efter avvikande åsikter. Om man nu gör det, hittar man då kritik av de egna idéerna på hemsidan, eller är alla frågor som ställs bara ett bekräftande av det som redan sagts? Och om det finns kritik, hur bemöts den? Blir kritikern stämplad som falsk profet eller liknande, blir kritikern angripen eller bemöts kritikern med kärlek?
Det är alltid svårt att ta kritik, det är vi alla olika bra på, men sättet som vi möter de som inte tycker som vi säger faktiskt ganska mycket om oss. En diskussion i sak bör alltid förbli en diskussion i sak. Underbyggda argument bör alltid bemötas med underbyggda argument. Internet är ju trots allt de anonymas (eller kanske de pseudonymas) värld.
Tips 3:
Hur bemöts kritik?
I en diskussion där man har olika åsikt kan man ofta snabbt märka om det är lönt att fortsätta samtalet eller inte, men på en hemsida/blogg som är full av undervisning, en hemsida/blogg som kanske också har någon form av gästbok eller Q&A/kommentarsmöjlighet kan det vara intressant att leta efter avvikande åsikter. Om man nu gör det, hittar man då kritik av de egna idéerna på hemsidan, eller är alla frågor som ställs bara ett bekräftande av det som redan sagts? Och om det finns kritik, hur bemöts den? Blir kritikern stämplad som falsk profet eller liknande, blir kritikern angripen eller bemöts kritikern med kärlek?
Det är alltid svårt att ta kritik, det är vi alla olika bra på, men sättet som vi möter de som inte tycker som vi säger faktiskt ganska mycket om oss. En diskussion i sak bör alltid förbli en diskussion i sak. Underbyggda argument bör alltid bemötas med underbyggda argument. Internet är ju trots allt de anonymas (eller kanske de pseudonymas) värld.
Torpkonferensen
Idag har vi träffats för att planera lite kring årets barnkonferens på torp. Ska bli spännande att få dra igång ännu en konferens, och jag kan avslöja att på musikfronten blir den en del nya låtar, men den nu inkörda "Kalaslåten" blir kvar även i år. Så du som har barn mellan 4 och 8 år ska absolut passa på att komma! Ni vill väl inte missa vad "Clary" och "Beda" och de andra ska hitta på..?
Om att sålla, del 2
Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. Första inlägget hittar du här.
Tips 2:
Hur pratas det om andra kristna?
När man i undervisning eller annat pratar om andra som säger sig bekänna Jesus som Herre, hur gör man det? Är det med kärlek och fördragsamhet eller finns en fördömande attityd? Vi som kristna ska ju inte döma varandra, det är Guds sak, vi som kristna ska istället hjälpa varandra och andra att leva nära Jesus, och detta ska enligt Paulus ske i kärlek (Ef 4:1–6). Så när andra som bekänner Jesus smutskastas med hjälp av bibelord eller en egen lära/teologi så bör vi vara lite försiktiga. Ofta kan man stöta på detta i lite dolda former, så ett tips är att se vad som angrips i undervisningen, angriper man en persons lära eller personen själv? Låt mig ta ett exempel för att visa på hur det kan se ut. Det är ett längre citat som är hämtat från en ännu längre diskussion kring Bibelns grundtext. Skribenten menar att man bör vara försiktig med (om inte helt förkasta) bl.a. Bibel 2000 eftersom den bygger på en grundtext som "fördunklar bibliska sanningar":
Fram till slutet av 1800-talet var det rätt så mycket frid och fröjd med Bibeln och de översättningar som man hade i olika länder. Men det var vid denna tid som den s.k. bibelkritiken började få allt mer att säga till om på de teologiska institutionerna runt om i världen. År 1881 gav de två engelsmännen Brooke Foss Westcott och Fenton John Anthony Hort ut en helt ny version av en grekisk grundtext till Nya Testamentet. Denna version kallas för The New Testament in the Original Greek. Detta är alltså en grundtext till NT som sammanställts utifrån Westcotts och Horts tycke och smak. Vad som är viktigt att känna till om dessa herrar och deras grundtext är flera saker: dels är den baserad på ett väldigt litet antal grekiska originalmanuskript, och dels anses dessa manuskript av många Bibelforskare vara mycket bristfälliga och missvisande. Dom innehåller en mängd rena felaktigheter. Varför just dessa manuskript föll Westcott och Hort i smaken berodde på att de tillhörde den bibelkritiska gruppen av teologer, och då passade det med bristfälliga manuskript. Det är dokumenterat att både Westcott och Hort t.ex. inte trodde på Jesu gudom. Båda förnekade att Jesu död på korset hade någon särskild betydelse för mänskligheten. Dom förnekade att Bibeln skulle vara ofelbar och det är också dokumenterat att i vart fall Hort var en övertygad evolutionist. Deras karaktär fick så klart inverkan på hurdan teologin i deras grundtext blev. Ord byttes ut, lades till eller togs bort, helt efter deras egna teologiska övertygelse. Att båda var medlemmar i ett s.k. ande-sällskap, vad vi idag skulle kalla ett spiritistiskt sällskap, kanske också kan förklara en del.
Vad är det som sker i denna text? Argumentationen löper ungefär så här:
1. Grundtexten är efter Westcott & Horts tycke och smak
2. Grundtexten bygger på ett fåtal bristfälliga, missvisande manuskript
3. Westcott & Hort var bibelkritiker
4. Westcott & Hort trodde inte på Jesu gudom
5. Westcott & Hort förnekade Jesu döds betydelse
6. Westcott & Hort förnekade Bibelns ofelbarhet
7. Hort trodde på evolution
8. Westcott & Horts karaktärer var tvivelaktiga
9. Westcott & Horts arbete var subjektivt
10. Westcott & Hort var medlemmar i ett spiritistiskt sällskap
Intressant, eller hur? Det man gör är alltså att man främst angriper personerna, inte deras teorier (förutom punkt 2). Utifrån att man tycker sig ha konstaterat att Westcott & Hort nog inte var sanna troende så tycker man sig ha rätt att förkasta deras arbete. Och detta gör man utan att nämna några källor, man nämner inte något om vilka manuskript som använts, man nämner inte hur de resonerat i sak, det man gör är istället att man målar upp en bild av två kristendomsfientliga new-agegubbar som tar fram en text efter eget tycke och smak som har inneburit att vi fått Biblar som fördunklar Guds sanning.
Det här har inget med fakta att göra, här driver man en tes och slår fast sina åsikter med hjälp av smutskastning av andra. Här saknar vi den strävan efter enhet som Paulus talar om, här saknar vi fördragsamheten i kärlek, eller hur? Det kan dock tyckas vara ett extremt exempel, men tyvärr är denna typ av argumentation ganska vanlig.
Reagera gärna! Och håll utkik efter nästa tips!
Tips 2:
Hur pratas det om andra kristna?
När man i undervisning eller annat pratar om andra som säger sig bekänna Jesus som Herre, hur gör man det? Är det med kärlek och fördragsamhet eller finns en fördömande attityd? Vi som kristna ska ju inte döma varandra, det är Guds sak, vi som kristna ska istället hjälpa varandra och andra att leva nära Jesus, och detta ska enligt Paulus ske i kärlek (Ef 4:1–6). Så när andra som bekänner Jesus smutskastas med hjälp av bibelord eller en egen lära/teologi så bör vi vara lite försiktiga. Ofta kan man stöta på detta i lite dolda former, så ett tips är att se vad som angrips i undervisningen, angriper man en persons lära eller personen själv? Låt mig ta ett exempel för att visa på hur det kan se ut. Det är ett längre citat som är hämtat från en ännu längre diskussion kring Bibelns grundtext. Skribenten menar att man bör vara försiktig med (om inte helt förkasta) bl.a. Bibel 2000 eftersom den bygger på en grundtext som "fördunklar bibliska sanningar":
Fram till slutet av 1800-talet var det rätt så mycket frid och fröjd med Bibeln och de översättningar som man hade i olika länder. Men det var vid denna tid som den s.k. bibelkritiken började få allt mer att säga till om på de teologiska institutionerna runt om i världen. År 1881 gav de två engelsmännen Brooke Foss Westcott och Fenton John Anthony Hort ut en helt ny version av en grekisk grundtext till Nya Testamentet. Denna version kallas för The New Testament in the Original Greek. Detta är alltså en grundtext till NT som sammanställts utifrån Westcotts och Horts tycke och smak. Vad som är viktigt att känna till om dessa herrar och deras grundtext är flera saker: dels är den baserad på ett väldigt litet antal grekiska originalmanuskript, och dels anses dessa manuskript av många Bibelforskare vara mycket bristfälliga och missvisande. Dom innehåller en mängd rena felaktigheter. Varför just dessa manuskript föll Westcott och Hort i smaken berodde på att de tillhörde den bibelkritiska gruppen av teologer, och då passade det med bristfälliga manuskript. Det är dokumenterat att både Westcott och Hort t.ex. inte trodde på Jesu gudom. Båda förnekade att Jesu död på korset hade någon särskild betydelse för mänskligheten. Dom förnekade att Bibeln skulle vara ofelbar och det är också dokumenterat att i vart fall Hort var en övertygad evolutionist. Deras karaktär fick så klart inverkan på hurdan teologin i deras grundtext blev. Ord byttes ut, lades till eller togs bort, helt efter deras egna teologiska övertygelse. Att båda var medlemmar i ett s.k. ande-sällskap, vad vi idag skulle kalla ett spiritistiskt sällskap, kanske också kan förklara en del.
Vad är det som sker i denna text? Argumentationen löper ungefär så här:
1. Grundtexten är efter Westcott & Horts tycke och smak
2. Grundtexten bygger på ett fåtal bristfälliga, missvisande manuskript
3. Westcott & Hort var bibelkritiker
4. Westcott & Hort trodde inte på Jesu gudom
5. Westcott & Hort förnekade Jesu döds betydelse
6. Westcott & Hort förnekade Bibelns ofelbarhet
7. Hort trodde på evolution
8. Westcott & Horts karaktärer var tvivelaktiga
9. Westcott & Horts arbete var subjektivt
10. Westcott & Hort var medlemmar i ett spiritistiskt sällskap
Intressant, eller hur? Det man gör är alltså att man främst angriper personerna, inte deras teorier (förutom punkt 2). Utifrån att man tycker sig ha konstaterat att Westcott & Hort nog inte var sanna troende så tycker man sig ha rätt att förkasta deras arbete. Och detta gör man utan att nämna några källor, man nämner inte något om vilka manuskript som använts, man nämner inte hur de resonerat i sak, det man gör är istället att man målar upp en bild av två kristendomsfientliga new-agegubbar som tar fram en text efter eget tycke och smak som har inneburit att vi fått Biblar som fördunklar Guds sanning. Det här har inget med fakta att göra, här driver man en tes och slår fast sina åsikter med hjälp av smutskastning av andra. Här saknar vi den strävan efter enhet som Paulus talar om, här saknar vi fördragsamheten i kärlek, eller hur? Det kan dock tyckas vara ett extremt exempel, men tyvärr är denna typ av argumentation ganska vanlig.
Reagera gärna! Och håll utkik efter nästa tips!
2010-04-18
Om att sålla, del 1
Denna blogg är ju ganska nyligen startad, men det betyder inte att jag dessförinnan har varit helt inaktiv på internet. Under perioder har jag varit intensivt debatterande på diverse ("teologiska") forum, och där kunde man ibland stöta på argumentation som inte riktigt var uppbygglig. Dels kunde det vara rent otrevliga inlägg och personangrepp, de var dock ganska lätta att identifiera och fjärma sig från, men så fanns det argumentation som vid första anblick verkade trevlig och vettig, logisk och respektfull, men där konsekvenserna av resonemanget blev desto värre. Detta kan ofta vara svårt att identifiera vid första anblick, så därför tänkte jag försöka formulera några "sållningstips", tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter olika sorters undervisning på internet. Naturligtvis sker den viktigaste prövningen av undervisning med hjälp av Bibeln och tillsammans med dina medkristna, men du kan ha några saker i bakhuvudet, saker som tenderar att återkomma. Jag har fem tips som jag delar upp i fem inlägg så det inte blir för långt att läsa!
Tips 1:
Hur pratas det om kristenheten?
Ibland kan man stöta på uttalanen i stil med att "problemet med stora delar av kristenheten är att man inte insett att...". Det kanske inte låter så konstigt, men det som har hänt är att skribenten hävdar att han själv upptäckt någonting som den kristna kyrkan i stort har missat. Han sätter sina egna tankar över alla/de flesta andra kristnas och menar (i extrema fall) att kyrkan, som den ser ut idag, inte längre är kristen. Det är alltså ens egen syn som är den sant kristna, och de som inte har denna syn riskerar att hamna "utanför". Här förstår ni säkert att man bör låta sig varnas. Särskilt om vi läser vad Paulus säger i Ef 3:16–19:
Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.
Tillsammans med alla heliga! Hur gärna vi än skulle vilja det motsatta kvarstår det faktum att ingen enskild människa kan förstå ens en bråkdel av Guds tankar, Guds godhet, Guds vilja. Det är bara tillsammans med andra kristna som vi kan börja förstå vad det är att leva som kristen, vad det är att följa Jesus. Vi har alla fått olika gåvor, vi har alla fått uppleva Jesus på olika sätt, och dessa sätt kompletterar varandra. Gud ger inte sin fulla vishet till någon enskild person utan till sin församling, och det är först där som vi kan leva i sanning.
Så om någon försöker ställa sig utanför församlingen eller förkasta stora delar av kristenheten så kan vi ana att det är någon vars undervisning vi bör förhålla oss försiktiga till. Detta gäller naturligtvis över samfundsgränser, man ska alltså vara lika försiktig med sidor som svartmålar din lokala församling eller andra protestantiska kyrkor som med sidor som svartmålar katolska eller ortodoxa kyrkan. Det går inte att generalisera och döma miljoner människor som strävar efter att följa Jesus. Snarare ska vi lära av varandra eftersom ingen av oss är fullkomlig.
Tillsammans med alla heliga syftar alltså inte på "tillsammans med alla heliga som håller med om min teologi" utan "tillsammans med alla som bekänner Jesus som Herre". Läs bara Ef 4:1–6:
Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.
Håll utkik efter nästa tips! Och reagera gärna på detta tips!
Tips 1:
Hur pratas det om kristenheten?
Ibland kan man stöta på uttalanen i stil med att "problemet med stora delar av kristenheten är att man inte insett att...". Det kanske inte låter så konstigt, men det som har hänt är att skribenten hävdar att han själv upptäckt någonting som den kristna kyrkan i stort har missat. Han sätter sina egna tankar över alla/de flesta andra kristnas och menar (i extrema fall) att kyrkan, som den ser ut idag, inte längre är kristen. Det är alltså ens egen syn som är den sant kristna, och de som inte har denna syn riskerar att hamna "utanför". Här förstår ni säkert att man bör låta sig varnas. Särskilt om vi läser vad Paulus säger i Ef 3:16–19:
Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.
Tillsammans med alla heliga! Hur gärna vi än skulle vilja det motsatta kvarstår det faktum att ingen enskild människa kan förstå ens en bråkdel av Guds tankar, Guds godhet, Guds vilja. Det är bara tillsammans med andra kristna som vi kan börja förstå vad det är att leva som kristen, vad det är att följa Jesus. Vi har alla fått olika gåvor, vi har alla fått uppleva Jesus på olika sätt, och dessa sätt kompletterar varandra. Gud ger inte sin fulla vishet till någon enskild person utan till sin församling, och det är först där som vi kan leva i sanning.
Så om någon försöker ställa sig utanför församlingen eller förkasta stora delar av kristenheten så kan vi ana att det är någon vars undervisning vi bör förhålla oss försiktiga till. Detta gäller naturligtvis över samfundsgränser, man ska alltså vara lika försiktig med sidor som svartmålar din lokala församling eller andra protestantiska kyrkor som med sidor som svartmålar katolska eller ortodoxa kyrkan. Det går inte att generalisera och döma miljoner människor som strävar efter att följa Jesus. Snarare ska vi lära av varandra eftersom ingen av oss är fullkomlig.
Tillsammans med alla heliga syftar alltså inte på "tillsammans med alla heliga som håller med om min teologi" utan "tillsammans med alla som bekänner Jesus som Herre". Läs bara Ef 4:1–6:
Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.
Håll utkik efter nästa tips! Och reagera gärna på detta tips!
2010-04-17
Repetition
Idag har jag repat för första gången på länge. Ska hoppa in som pianist i ett band framöver så vi ägnade dagen åt att gå igenom repertoaren. Bra att få lite nytt att ta tag i så man inte ligger av sig! Det går ju så fort det där, att tappa teknik och timing. Men förhoppningsvis kan man ju öva upp det igen (och förbättra). Just det verkar dock vara svårare för sådana som t.ex. Whitney Houston som varit i absoluta världsklass. Har läst lite om hennes försök till comeback som inte verkar bli av så som hon tänkt sig. Hon kanske inte skulle försökt komma tillbaka så tidigt? Men oavsett hur det går för henne nu så kan ju ingen ta ifrån henne vad hon varit. Ett klipp får tjäna som påminnare. Gick dock inte att bädda in, så ni får titta här:
Star Spangled Banner Whitney Houston
Star Spangled Banner Whitney Houston
2010-04-16
1000 besökare
En milstolpe är nådd. En kul sådan. Idag har jag haft 1000 (unika) besökare på bloggen, kul! Tänkte passa på att slänga iväg en fråga om vad ni tycker om bloggen så långt, vad ska jag göra bättre?
Befriande gemenskap
Nu har jag så äntligen hunnit ikapp. Igår såg jag det avsnitt av "Åh Herregud" som jag missat, ett ganska intressant avsnitt där Gardell försöker ge sig i kast med att förklara Guds kärlek. Och han gör det polemiskt. Han har skarpa formuleringar som lyder ungefär "Jesus säger att i Gudsriket ska de orena bjudas in, det kan ingen pastor eller biskop ändra på", eller "varje gräns för Guds kärlek är vår egen gräns, vår egen oförmåga till kärlek", och vi förstår att han går till angrepp på en kristenhet han inte tror på. Gardell gör en poäng av att Jesu ord till rövaren som omvänder sig inte innehåller någon form av syndaförlåtelse utan bara acceptans (ord som han dock inte tror kommer från Jesus själv). Dessa ord tillsammans med Jesu förklaring att tullindrivare och äktenskapsbrytare skall komma in i himmelriket före fariséer blir för Gardell ett tecken på att det inte behövs någon omvändelse. Alla duger som de är. Alla är älskade som de är. Alla kommer in i himmelriket som de är.
I detta är Gardell naturligtvis fel ute. Min fråga blir vad han gör med den mängd texter som motsäger detta resonemang? Avfärdas de också som ohistoriska, senare tillägg? Eller tas de på allvar? Jag tänker t.ex. på Jesu ord till äktenskapsbryterskan: "gå och synda inte mer" (Joh 8:11), eller till den lame mannen "dina synder är dig förlåtna" (Mark 2:5). Vad är det för vits att Jesus förlåter synder som inte behöver förlåtas? Men här kommer ju Gardells oförståelse inför Jesu död upp igen, något som jag redan berört. Och däri ligger ju lösningen också på detta problem. Vad innebär det t.ex. för Gardell att arbeta på sin frälsning? Vad är frälsning? Här kommer vi in på det spår som Gardell lyfter på ett bra sätt, nämligen det sociala ansvaret.
Gardell blir i det närmaste befrielseteolog i sitt resonemang kring det kristna livet, och jag tycker att han i många avseenden har rätt. Han går till angrepp mot utförandet av riter som tömts på innehåll, och naturligtvis är det så att det, som den citerade Amos säger (Am 5:21–27), bland Guds folk ska råda rätt och rättfärdighet och inte tomma ord! Den kristna livet är holistiskt, inte en intellektuell bekännelse, och här har vi som svensk kristenhet mycket att lära av kristna i Afrika, i Asien, i Latinamerika. I den tredje och sista artikeln om "Teologi från Syd" lyfts detta perspektiv. Att det är det kristna livet som står i centrum, inte den kristna bekännelsen. Vi kristna har ett socialt ansvar för varandra, vi är en gemenskap utöver söndag förmiddag (jag har tidigare skrivit om liknande tankegångar på bloggen)! Här ger Gardell en skarp utmaning till oss alla med frågan "vem skulle du inte vilja äta middag med?" och fortsätter med att säga att det kanske är just den som Jesus vill att du ska äta middag med. Värt att omsätta i praktik!
I detta är Gardell naturligtvis fel ute. Min fråga blir vad han gör med den mängd texter som motsäger detta resonemang? Avfärdas de också som ohistoriska, senare tillägg? Eller tas de på allvar? Jag tänker t.ex. på Jesu ord till äktenskapsbryterskan: "gå och synda inte mer" (Joh 8:11), eller till den lame mannen "dina synder är dig förlåtna" (Mark 2:5). Vad är det för vits att Jesus förlåter synder som inte behöver förlåtas? Men här kommer ju Gardells oförståelse inför Jesu död upp igen, något som jag redan berört. Och däri ligger ju lösningen också på detta problem. Vad innebär det t.ex. för Gardell att arbeta på sin frälsning? Vad är frälsning? Här kommer vi in på det spår som Gardell lyfter på ett bra sätt, nämligen det sociala ansvaret.
Gardell blir i det närmaste befrielseteolog i sitt resonemang kring det kristna livet, och jag tycker att han i många avseenden har rätt. Han går till angrepp mot utförandet av riter som tömts på innehåll, och naturligtvis är det så att det, som den citerade Amos säger (Am 5:21–27), bland Guds folk ska råda rätt och rättfärdighet och inte tomma ord! Den kristna livet är holistiskt, inte en intellektuell bekännelse, och här har vi som svensk kristenhet mycket att lära av kristna i Afrika, i Asien, i Latinamerika. I den tredje och sista artikeln om "Teologi från Syd" lyfts detta perspektiv. Att det är det kristna livet som står i centrum, inte den kristna bekännelsen. Vi kristna har ett socialt ansvar för varandra, vi är en gemenskap utöver söndag förmiddag (jag har tidigare skrivit om liknande tankegångar på bloggen)! Här ger Gardell en skarp utmaning till oss alla med frågan "vem skulle du inte vilja äta middag med?" och fortsätter med att säga att det kanske är just den som Jesus vill att du ska äta middag med. Värt att omsätta i praktik!
2010-04-15
Sanning eller stämning?
Jag slås ofta av kraften i ordet neutralitet, eller orden opartiskhet, fördomsfri. Det är ord som vi håller högt i Sverige. Ord som vi fäster på oss själva och nekar andra. Ord som ger dess innehavare rätten att uttala sig generaliserande och lite beskt om de som nekats orden. I TV-debatter som SVT:s "Debatt" blir detta tydligt, särskilt i frågor där det politiskt korrekta (neutrala, opartiska och fördomsfria) kolliderat med det mer perifera. Och det mest slående är när programledaren uppenbarligen har svårt för att hålla sig opartisk eftersom hon vet att det ena debatterande lägret har lagt beslag på ordet, och hon vill inte mista rätten till det genom att inte ta ställning. Men så är ju debattprogram sällan mer än ett debatterande för debattens skull. Man debatterar inte för att man vill förstå sin motpol utan för att själv höras och vinna de som inte ännu tagit ställning. Därför blir debatter högst ointressanta och inte sällan smutskastande. Särskilt komiskt blir det när en politiskt korrekt (neutral, opartisk och fördomsfri) analytiker möter föremålet för analysen och det visar sig att analysen faller platt. Att då se hur analytikern kämpar genom att lägga ord i munnen på det livs levande beviset på motsatsen är ganska intressant och säger någonting om vad som är tillåtet för den opartiske, den fördomsfrie.
Vi vill så gärna höra till den opartiska, fördomsfria, neutrala gruppen. Den ger oss trygghet, en försäkran om att vi inte står ensamma. Därför avskyr vi också de som inte är politiskt korrekta, vi blir arga och irriterade över personer som verkar tycka precis vad som helst. Har de inte fattat? Så kan man väl inte säga? Så kan du väl inte tycka? Skämtar du? En rättfram och stadigt förankrad åsikt som går på tvärs med det politiskt korrekta blir ofta först bemött med ilska, och sedan med utfrysning. Och det är inte åsikten som fryses ut, det är personen. För personen verkar visst inte gå att lita på. Nu kan det i och för sig vara så att personen redan är omtyckt på andra områden, och då får man väl helt enkelt hålla sig borta från ämnet. Ett ganska roligt och illustrerande klipp är när Paulo Roberto säger vad han tycker om feminism (se här).
Fredrik Lindström skriver om detta (svenska?) fenomen i Aftonbladet utifrån ett citat: "Att vara svensk innebär att sträva efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella värderingar.". Han menar att vi försöker kompensera för denna förlorade gemenskap med en åsiktsgemenskap där alla tror att de tycker som alla andra. Och där många ser det som viktigt att tycka som alla andra. Därför blir vi alla fördomsfria, och opartiska. Men det som slår mig är att vi alla tyvärr blir oreflekterat fördomsfria. Vi vet egentligen inte vad det är. Men det är väl något med att alla ska accepteras, förutom de som är stämplade som fördomsfulla. Eller? Vilka är det i så fall? Vilka sätter den stämpeln? Vem bestämmer vad som är politiskt korrekt? De frågorna behöver (ska?) man inte brottas med, de blir irrelevanta för gemene man. Tänk bara vad man skulle kunna komma fram till.
Hur blir det då i kristna sammanhang där vi säger att gemenskap är någonting vi håller högt? Någonting grundläggande? Har vi helt plötsligt slutat att vara svenskar och blivit medborgare i Guds rike? Nja.. Jag tycker mig se att vi även här ofta håller stämningen högre än sanningen. Det är viktigare att vi har en god och trevlig gemenskap än att vi konfronterar Anders med att han kanske har stulit kollektpengar. "Det var ju ändå inte så mycket pengar". Det är bättre att vi själva har det bra än att vi släpper in Johnny som helt uppenbart har problem med humörsvängningar. Det är skönare att vi firar gudstjänst själva än tillsammans med den lokala svenska kyrkan som verkar ha en helt annan dopsyn. Har vi också fallit in i det politiskt korrekta? Fast på vårt eget sätt? Man kanske skulle tala om det frikyrkligt korrekta? Att vi tenderar att omedvetet frysa ut de som inte passar in eftersom det kräver mer av oss att umgås med de som inte är som vi? Föredrar vi stämningen före sanningen? Föredrar vi att behålla det vi har istället för att nå ut? Är vi en samtyckarklubb eller en spretigt oenig men enad kyrka? Vad är det som blir centralt och livsviktigt när vi möts?
Att tillhöra den opartiskt fördomsfria gruppen ger trygghet. För den blir en grupp att hänvisa till när man stöter på patrull. Vi behöver inte själva stå för någonting, för andra har redan formulerat det bättre. Vi behöver inte själva levandegöra vår hållning, för det finns tydliga företrädare att luta sig tillbaka mot och ett allmängods av kunskap som man när som helst kan plocka ur. Men här får vi som kristna problem. För tron är i allra högsta grad vår egen. Det är jag som är kristen. Det är jag som tror. Inte någon annan. Jag är en viktigt del i Guds församling för ingen är som jag. Jag har någonting unikt att tillföra den gemenskap jag tillhör, jag kan inte lämna ifrån mig mitt ansvar till den stora massan av människor. Jag måste själv ta ställning och ta steget. Här utmanas vi svenska kristna på allvar. Tror vi på det vi tror på? Vågar vi släppa jakten på den perfekta modellen, på den perfekta åsiktsformuleringen, på det perfekta debattinlägget och ge oss ut i det okända. Litar vi på att det bär?
Vi vill så gärna höra till den opartiska, fördomsfria, neutrala gruppen. Den ger oss trygghet, en försäkran om att vi inte står ensamma. Därför avskyr vi också de som inte är politiskt korrekta, vi blir arga och irriterade över personer som verkar tycka precis vad som helst. Har de inte fattat? Så kan man väl inte säga? Så kan du väl inte tycka? Skämtar du? En rättfram och stadigt förankrad åsikt som går på tvärs med det politiskt korrekta blir ofta först bemött med ilska, och sedan med utfrysning. Och det är inte åsikten som fryses ut, det är personen. För personen verkar visst inte gå att lita på. Nu kan det i och för sig vara så att personen redan är omtyckt på andra områden, och då får man väl helt enkelt hålla sig borta från ämnet. Ett ganska roligt och illustrerande klipp är när Paulo Roberto säger vad han tycker om feminism (se här).Fredrik Lindström skriver om detta (svenska?) fenomen i Aftonbladet utifrån ett citat: "Att vara svensk innebär att sträva efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella värderingar.". Han menar att vi försöker kompensera för denna förlorade gemenskap med en åsiktsgemenskap där alla tror att de tycker som alla andra. Och där många ser det som viktigt att tycka som alla andra. Därför blir vi alla fördomsfria, och opartiska. Men det som slår mig är att vi alla tyvärr blir oreflekterat fördomsfria. Vi vet egentligen inte vad det är. Men det är väl något med att alla ska accepteras, förutom de som är stämplade som fördomsfulla. Eller? Vilka är det i så fall? Vilka sätter den stämpeln? Vem bestämmer vad som är politiskt korrekt? De frågorna behöver (ska?) man inte brottas med, de blir irrelevanta för gemene man. Tänk bara vad man skulle kunna komma fram till.
Hur blir det då i kristna sammanhang där vi säger att gemenskap är någonting vi håller högt? Någonting grundläggande? Har vi helt plötsligt slutat att vara svenskar och blivit medborgare i Guds rike? Nja.. Jag tycker mig se att vi även här ofta håller stämningen högre än sanningen. Det är viktigare att vi har en god och trevlig gemenskap än att vi konfronterar Anders med att han kanske har stulit kollektpengar. "Det var ju ändå inte så mycket pengar". Det är bättre att vi själva har det bra än att vi släpper in Johnny som helt uppenbart har problem med humörsvängningar. Det är skönare att vi firar gudstjänst själva än tillsammans med den lokala svenska kyrkan som verkar ha en helt annan dopsyn. Har vi också fallit in i det politiskt korrekta? Fast på vårt eget sätt? Man kanske skulle tala om det frikyrkligt korrekta? Att vi tenderar att omedvetet frysa ut de som inte passar in eftersom det kräver mer av oss att umgås med de som inte är som vi? Föredrar vi stämningen före sanningen? Föredrar vi att behålla det vi har istället för att nå ut? Är vi en samtyckarklubb eller en spretigt oenig men enad kyrka? Vad är det som blir centralt och livsviktigt när vi möts?
Att tillhöra den opartiskt fördomsfria gruppen ger trygghet. För den blir en grupp att hänvisa till när man stöter på patrull. Vi behöver inte själva stå för någonting, för andra har redan formulerat det bättre. Vi behöver inte själva levandegöra vår hållning, för det finns tydliga företrädare att luta sig tillbaka mot och ett allmängods av kunskap som man när som helst kan plocka ur. Men här får vi som kristna problem. För tron är i allra högsta grad vår egen. Det är jag som är kristen. Det är jag som tror. Inte någon annan. Jag är en viktigt del i Guds församling för ingen är som jag. Jag har någonting unikt att tillföra den gemenskap jag tillhör, jag kan inte lämna ifrån mig mitt ansvar till den stora massan av människor. Jag måste själv ta ställning och ta steget. Här utmanas vi svenska kristna på allvar. Tror vi på det vi tror på? Vågar vi släppa jakten på den perfekta modellen, på den perfekta åsiktsformuleringen, på det perfekta debattinlägget och ge oss ut i det okända. Litar vi på att det bär?
2010-04-14
Lysande exempel
Ett praktexempel på dålig gospel är veckans avsnitt av "körslaget". Avsnittet kan tjäna som lysande illustrering av mina inlägg om psaltaren här och här, en illustrering av hur tillbedjan faller när den tappar kontakt med verkligheten. Gospel är från början ingen konsertmusik. Det är sånger som fötts ur livets många skeden, sånger som uttrycker en äkthet och en ärlighet i både text och musik. Här ryms allt ifrån extatisk glädje till djup klagan, och det är nog det som tilltalat många gospelfantaster. Men körsången har inte uppkommit för att det är kul att vara fler, att det är kul att sjunga stämmor. Nej det här med att sjunga i kör blir i gospeln mer ett uttryck för att alla deltar, så även "publiken". Går du in i en svart kyrka så kommer du märka att de som sitter och skulle benämnas som "publik" i svenska sammanhang inte alls beter sig som "publik". Det är lika mycket de som framför musiken som de som står på scen. Här kan du se de fina tanterna med de fina hattarna stå och spela tamburin i gångarna och de små pojkarna sitta med trumpinnar och banka på golvet. För gospeln är en gemensam tillbedjan. Inte ett framförande.Därför blir det totalt fel när gospeln inte bara lyfts ur sitt sammanhang (tillbedjan) utan också blir tävlingsform. Här förstår jag Gabriel Forss helt och fullt, men jag kanske skulle gå steget längre. Gospel fungerar inte om man inte tror på vad man sjunger. Och texterna hymlar inte.
Vem är mottagare?
En spännande artikelserie har tagit sin början i Dagen. Här lyfter man upp frågan om hur vi i väst förhåller oss till kristna i länder som traditionellt setts som "mottagarländer", men som nu inte längre kan betraktas som sådana. Frågan om varför vi inte influeras mer av deras briljanta teologer är akut, och det ska bli intressant att följa det som skrivs. Ska kommentera artiklarna lite senare, men i dagsläget kan jag bara rekommendera dem. Du hittar del 1 av 3 här, del 2 av 3 här och del 3 av 3 här.
Intressant läsning i ämnet är också:
Missionens historia (C E Sahlberg)
Jesus för Världen (Bediako, Escobar, Ramachandra)
Intressant läsning i ämnet är också:
Missionens historia (C E Sahlberg)
Jesus för Världen (Bediako, Escobar, Ramachandra)
2010-04-13
Fika
Några har undrat över fikat med Öyvind som kommit till skott genom denna blogg. Och jag kan nu avslöja att det är inbokat och kommer att bli av om en vecka från idag. Så jag kanske återkommer i ämnet vigselrätt efter det! Läs gärna mina inlägg i frågan här, i anslutning till några av inläggen finns intressanta diskussioner som är värda att fångas upp!
Hata mig inte!
Jag skriver anteckningar under tiden jag tittar på dagens avsnitt av "Åh herregud". Det gör jag alltid, för att försöka förstå och komma ihåg vad som sägs. Denna gång kommer jag fram till att det som hävdas är att vi alla har ett val. Och för att göra valet relevant ställer Gardell frågan om vad vid skulle göra när allt gått om intet. Skulle vi hata eller skulle vi älska? Skulle vi söka hämnd eller inre frid, försoning och förlåtelse? Skulle vi välja ödmjukhet eller vägra att tåla oförrätter?
Inblandad i detta tema finns något som konkretiseras först alldeles i slutet, nämligen Gudsbilden. Gardell utmanar Gud att bestämma sig. Vill han vara allas Gud eller bara någras? Ska han vara en gallrande Gud? Gardell ser inte hur Gud skulle kunna vara både och.
Det som verkar ligga till grund för Gardells resonerande i detta program är problemet med all den grymhet som finns återberättad i Gamla testamentet, en grymhet som i många fall är på Guds "order" (dock inte i Ps 137 som citerades i början). Gardell funderar över hur kan man få ihop den grymheten med Jesu budskap om fred, och man märker att han själv inte har lyckats. För honom går det inte ihop. Lösningen blir därför att läsa Bibeltexterna som mänskliga påfund, d.v.s läsa dem inomvärldsligt. Han tar bort profetiska element, och läsningen blir tydlig när han i programmet beskriver Israels historia och framför allt hur יהוה (JHWH) "blir Jerusalems stadsgud, en Gud som besegras av guden Marduk då folket förs bort i fångenskap". Gardell kan göra sådana beskrivningar eftersom han menar att texterna som talar om detta har tillkommit just för att bearbeta det faktum att den egna guden var svagare. Folket tar enligt Gardell självt på sig skulden och på det sättet överlever יהוה.
Att läsa texterna så ger Gardell möjlighet att välja bort de svårare partierna, och det är också denna läsning som gör att Gardell kan utmana oss att välja mellan en ond Gud och en god Gud. En lösning, men inte en lösning som gör Bibeltexterna rättvisa. Gardell har uppenbara problem med Guds korsdöd, det såg vi i det förra programmet jag kommenterade (här), för resultatet av den blir att Gud bara räddar vissa. Han säger att dessa är några futtiga tusen och här hänger jag inte riktigt med. Men det kan kvitta, för jag ser vad han far efter då han stunden senare talar om att det på jorden finns en rik mångfald av personligheter och att Gud inte skulle skapat dessa om han inte skulle godkänna dem. Men det är här som den avgörande pusselbiten saknas. Den pusselbit som Gardell inte tror på. Den pusselbit som löser mycket av problematiken med grymheterna i GT och kontrasten i Jesu kärleksbudskap (som förövrigt också avspeglas i GT). Det pusselbiten är synden. Det faktum att människan valt bort Gud och därmed inte längre lever så som det var tänkt. Människan är älskad av Gud, men hon har tappat kontakten med Gud. Och Gud återställer denna kontakt genom Jesus, men bara genom Jesus. Gud har genom Jesus besegrat det onda, besegrat hat och blodtörst. Det betyder inte att kristna per automatik inte hatar, men med tiden kommer de att alltmer formas efter Jesus, om de håller sig nära honom. Det är inte Gud som gallrar, det är människan själv som väljer. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus, vår Herre (Rom 6:23)
Inblandad i detta tema finns något som konkretiseras först alldeles i slutet, nämligen Gudsbilden. Gardell utmanar Gud att bestämma sig. Vill han vara allas Gud eller bara någras? Ska han vara en gallrande Gud? Gardell ser inte hur Gud skulle kunna vara både och.
Det som verkar ligga till grund för Gardells resonerande i detta program är problemet med all den grymhet som finns återberättad i Gamla testamentet, en grymhet som i många fall är på Guds "order" (dock inte i Ps 137 som citerades i början). Gardell funderar över hur kan man få ihop den grymheten med Jesu budskap om fred, och man märker att han själv inte har lyckats. För honom går det inte ihop. Lösningen blir därför att läsa Bibeltexterna som mänskliga påfund, d.v.s läsa dem inomvärldsligt. Han tar bort profetiska element, och läsningen blir tydlig när han i programmet beskriver Israels historia och framför allt hur יהוה (JHWH) "blir Jerusalems stadsgud, en Gud som besegras av guden Marduk då folket förs bort i fångenskap". Gardell kan göra sådana beskrivningar eftersom han menar att texterna som talar om detta har tillkommit just för att bearbeta det faktum att den egna guden var svagare. Folket tar enligt Gardell självt på sig skulden och på det sättet överlever יהוה. Att läsa texterna så ger Gardell möjlighet att välja bort de svårare partierna, och det är också denna läsning som gör att Gardell kan utmana oss att välja mellan en ond Gud och en god Gud. En lösning, men inte en lösning som gör Bibeltexterna rättvisa. Gardell har uppenbara problem med Guds korsdöd, det såg vi i det förra programmet jag kommenterade (här), för resultatet av den blir att Gud bara räddar vissa. Han säger att dessa är några futtiga tusen och här hänger jag inte riktigt med. Men det kan kvitta, för jag ser vad han far efter då han stunden senare talar om att det på jorden finns en rik mångfald av personligheter och att Gud inte skulle skapat dessa om han inte skulle godkänna dem. Men det är här som den avgörande pusselbiten saknas. Den pusselbit som Gardell inte tror på. Den pusselbit som löser mycket av problematiken med grymheterna i GT och kontrasten i Jesu kärleksbudskap (som förövrigt också avspeglas i GT). Det pusselbiten är synden. Det faktum att människan valt bort Gud och därmed inte längre lever så som det var tänkt. Människan är älskad av Gud, men hon har tappat kontakten med Gud. Och Gud återställer denna kontakt genom Jesus, men bara genom Jesus. Gud har genom Jesus besegrat det onda, besegrat hat och blodtörst. Det betyder inte att kristna per automatik inte hatar, men med tiden kommer de att alltmer formas efter Jesus, om de håller sig nära honom. Det är inte Gud som gallrar, det är människan själv som väljer. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus, vår Herre (Rom 6:23)
Tillbaka!
Nu är jag frisk och åter i Örebro. Ska titta på dagens "Åh Herregud" och ta igen lite blogging strax, så återkom gärna!
2010-04-08
Resa och sjukdom
En heldags bilresa följt av en dags sjukdom (hittills) har gjort att jag ännu inte kunnat kommentera senaste avsnittet av "Åh Herregud". Ska försöka se programmet så snart jag kan och skriva några rader. Men för tillfället ska jag försöka vila mig frisk!
Debatten fortsätter
I ett nytt debattinlägg formulerar Öyvind Tholvsen och Björn Cedersjö svar till de frågor som Göran Sahlberg ställt tidigare. Ni som följt min blogg vet att jag skrivit en rad inlägg i frågan, och med det i åtanke måste jag säga att debattinlägget inte tillför något nytt. Man skriver att tanken är att man vill fördjupa, inte ersätta samhällets ordning, och trots att man svarar på Sahlbergs frågor så tycker jag mig se att frågorna kvarstår. Framför allt frågan om vad det är som gör att vigseln i kyrkan inte kan anses fullgod?
2010-04-07
Ha mig som föredöme!
Titelns ordalydelse är hämtad från 1 Kor 11:1 och det är Paulus som talar. Meningen fortsätter "liksom jag har Kristus till föredöme", och uttalanden i stil med dessa är relativt ovanliga i våra församlingar idag. Hur många vågar säga som Paulus "ha mig som föredöme"? Varför gör vi det inte oftare? Vad är det som gör att vi inte vågar? Jag tror att det ligger en missuppfattning i grunden.
Ända sedan Abraham blev utvald av Gud (1 Mos 12) och Israel blev ett folk som skulle vara "framför" andra folk (2 Mos 19) så har detta med "förebild" och "föredöme"-tanken funnits med hos Guds folk. Så också i den kristna kyrkan. Men frågan är vad man menar med att vara en förebild? Handlar det om att visa upp ett perfekt liv? Att inte göra några misstag? Och att om man gör dem försöka dölja dem så att inte de som ha en som förebild blir besvikna? Om du frågar en kristen i Sverige idag om han/hon kan ta dig som föredöme, hur tror du att han/hon skulle reagera? Kanske tänker han/hon "värst vad du var märkvärdig, tror du att du är bättre än mig?, jag skulle aldrig kunna säga så, jag är ju inte perfekt direkt!". Men det är precis det som är missuppfattningen. Det är inte det som det innebär att vara ett föredöme.
Kristna har ofta med all rätt fått en präktighetsstämpel på sig, och det tror jag är för att man har strävat efter att vara ett föredöme i det sätt man lever, men att det har grundat sig i att man vill visa upp ett fint yttre, en perfekt fasad. Kopplingen mellan fasaden och det verkliga livet, brottningen, misslyckandena, besvikelser har tappats bort och det kristna livet blir ett sken som till slut krackelerar. Särskilt påtagligt blir detta när stora ledare som under en längre tid har målat denna fasad plötsligt visar sig vara vanliga misslyckade människor. Fasaden faller. Vi har katolska präster som exempel på detta (läs bl.a. Dagen här, här, här, här, eller DN här, här), men också predikanter som Benny Hinn (läs här, här), och Ted Haggard m.fl. Alla dessa är personer som har kämpat för att hålla uppe en fasad av god kristenhet eftersom de har varit förebilder för så många kristna. Det som har börjat i en ärlig längtan har till slut kraschat, och man kan fundera över varför?
Jag tror att den grundläggande missuppfattningen är att en förebild måste vara perfekt, eller i alla fall väldigt bra. Men förebilden ligger inte i att vi som människor ska visa oss starka, utan snarare tvärtom, att vi ska visa oss svaga. Förebilden borde ligga i äktheten, att inte hymla med och dölja sina misslyckanden utan att vara ärlig med dem. Paulus om någon hade mycket han skulle vilja dölja, massmord på kristna, förföljelser, saker som alla visste om, och ändå uppmanar han till att ta honom som föredöme. Det borde för oss bli ett oerhört kraftfullt korrektiv mot alla försök till självupphöjelse, och en stark uppmaning till att leva äkta och genomskinliga liv. Att visa att vi är svaga, bräckliga människor. Vi är inte präktiga, men vi tror på en Gud som är stark och som vill använda oss. En fin fasad döljer inte bara människan bakom utan kan också utgöra ett hinder för människor att se Gud.
Föredömet ligger alltså i äktheten, inte i fasaden. Det vet vi nog egentligen, men det svåra är att ta steget och göra något åt det. För det måste börja hos en själv. Och att visa sig svag i ett samhälle där utveckling, karriär m.m. premieras är inte lätt. Men ett fantastiskt vittnesbörd. Ett vittnesbörd slår an en ton av att det kristna livet är ett verkligt liv. Inte en verklighetsflykt. Eller vad säger ni?
Ända sedan Abraham blev utvald av Gud (1 Mos 12) och Israel blev ett folk som skulle vara "framför" andra folk (2 Mos 19) så har detta med "förebild" och "föredöme"-tanken funnits med hos Guds folk. Så också i den kristna kyrkan. Men frågan är vad man menar med att vara en förebild? Handlar det om att visa upp ett perfekt liv? Att inte göra några misstag? Och att om man gör dem försöka dölja dem så att inte de som ha en som förebild blir besvikna? Om du frågar en kristen i Sverige idag om han/hon kan ta dig som föredöme, hur tror du att han/hon skulle reagera? Kanske tänker han/hon "värst vad du var märkvärdig, tror du att du är bättre än mig?, jag skulle aldrig kunna säga så, jag är ju inte perfekt direkt!". Men det är precis det som är missuppfattningen. Det är inte det som det innebär att vara ett föredöme.
Kristna har ofta med all rätt fått en präktighetsstämpel på sig, och det tror jag är för att man har strävat efter att vara ett föredöme i det sätt man lever, men att det har grundat sig i att man vill visa upp ett fint yttre, en perfekt fasad. Kopplingen mellan fasaden och det verkliga livet, brottningen, misslyckandena, besvikelser har tappats bort och det kristna livet blir ett sken som till slut krackelerar. Särskilt påtagligt blir detta när stora ledare som under en längre tid har målat denna fasad plötsligt visar sig vara vanliga misslyckade människor. Fasaden faller. Vi har katolska präster som exempel på detta (läs bl.a. Dagen här, här, här, här, eller DN här, här), men också predikanter som Benny Hinn (läs här, här), och Ted Haggard m.fl. Alla dessa är personer som har kämpat för att hålla uppe en fasad av god kristenhet eftersom de har varit förebilder för så många kristna. Det som har börjat i en ärlig längtan har till slut kraschat, och man kan fundera över varför?
Jag tror att den grundläggande missuppfattningen är att en förebild måste vara perfekt, eller i alla fall väldigt bra. Men förebilden ligger inte i att vi som människor ska visa oss starka, utan snarare tvärtom, att vi ska visa oss svaga. Förebilden borde ligga i äktheten, att inte hymla med och dölja sina misslyckanden utan att vara ärlig med dem. Paulus om någon hade mycket han skulle vilja dölja, massmord på kristna, förföljelser, saker som alla visste om, och ändå uppmanar han till att ta honom som föredöme. Det borde för oss bli ett oerhört kraftfullt korrektiv mot alla försök till självupphöjelse, och en stark uppmaning till att leva äkta och genomskinliga liv. Att visa att vi är svaga, bräckliga människor. Vi är inte präktiga, men vi tror på en Gud som är stark och som vill använda oss. En fin fasad döljer inte bara människan bakom utan kan också utgöra ett hinder för människor att se Gud.
Föredömet ligger alltså i äktheten, inte i fasaden. Det vet vi nog egentligen, men det svåra är att ta steget och göra något åt det. För det måste börja hos en själv. Och att visa sig svag i ett samhälle där utveckling, karriär m.m. premieras är inte lätt. Men ett fantastiskt vittnesbörd. Ett vittnesbörd slår an en ton av att det kristna livet är ett verkligt liv. Inte en verklighetsflykt. Eller vad säger ni?
2010-04-05
Om att vara en priviligerad elit
I ett videoklipp på youtube presenterar humanisterna(?) problemet med religion. Ett ganska informativt klipp trots dess korthet, och det innehåller den av Christer Sturmark intressanta formuleringen "vi tillhör en lite priviligerad elit som kan förhålla oss till religion bara som en vacker berättelse eller som poesi". Hmm. Menar man verkligen det? Att vi i Sverige (inte jag då, men de icke-troende) är en elit? Vad får det i så fall för konsekvenser i mötet med oliktänkande, jag menar om man redan ställt sig själv över andra?
I klippet så möter vi definitionen av sekulär som neutral, neutral i förhållande till vad? Vad innebär det att vara neutral? Kan någon vara det? Ofta så hör man röster om att man ska förhålla sig objektivt och opartiskt i sakfrågor, men går det verkligen? Är vi inte alltid hopplöst tyngda av förförståelse? Handlar det inte snarare om att redogöra sitt perspektiv och därmed söka nysta i hur det i sin tur påverkar de slutsatser man drar kring fakta? I aftonbladet finns ett intressant debattinlägg om Jesus och historicitet, och det intressanta är inte i första hand inlägget som sådant utan kommentarerna till det. För här verkar man ha svårt att ta till sig de fakta som läggs fram, och det får tjäna som exempel på ett av internets största haverier. Att all information likställs. Här blir argument som "jag har sett en dokumentär om Bibeln på TV" lika giltiga som hänvisningar till banbrytande bibelforskning. Hur ska man då kunna föra vettiga samtal?
Jag blir förvånad när jag ser humanisternas klipp. Förvånad över att en propagerande ateism som strider för bevarandet av neutralitet och sekularitet i det svenska samhället inte ser att man själv blivit lika missionerande som den så avskyvärda kristenhet som vägrar låta sig förpassas till en privat sfär.
Men jag måste hålla med om en sak. Den svenska kristenheten är inte representativ om man tittar världen över. Anledningen till detta är inte för att den världsvida kyrkan är den demoniska kraft som Sturmark beskriver, en förtryckande makt som lurar människor in i falsk trygghet och varje dag berövar kvinnor och barn livet. Nej, den världsvida kyrkan är snarare en kyrka som håller sin bekännelse högt. Den sätter människor fria, upprättar, helar, det är en kyrka som växer starkt på grund av att man ser Guds rike komma med kraft. Det är inte en kyrka som har tappat bort Jesus, som den danska kyrkan verkar ha gjort (är man en kyrka då?), utan en kyrka som vet vem man tror på. Det är inte en kyrka där språket tappat kontakten med verkligheten, snarare är det en kyrka som talar starkt in i sitt sammanhang.
Men jag kanske har missuppfattat. Vad innebär det egentligen att vara neutral? Går det att stiga ur sin världsåskådningsbubbla och titta på den utifrån? Får man då en mer korrekt bild av den än om man tittar på den inifrån? Vem bestämmer vilken som är den mest korrekta? Majoriteten? Den homogena massan "skattebetalarna"?
I klippet så möter vi definitionen av sekulär som neutral, neutral i förhållande till vad? Vad innebär det att vara neutral? Kan någon vara det? Ofta så hör man röster om att man ska förhålla sig objektivt och opartiskt i sakfrågor, men går det verkligen? Är vi inte alltid hopplöst tyngda av förförståelse? Handlar det inte snarare om att redogöra sitt perspektiv och därmed söka nysta i hur det i sin tur påverkar de slutsatser man drar kring fakta? I aftonbladet finns ett intressant debattinlägg om Jesus och historicitet, och det intressanta är inte i första hand inlägget som sådant utan kommentarerna till det. För här verkar man ha svårt att ta till sig de fakta som läggs fram, och det får tjäna som exempel på ett av internets största haverier. Att all information likställs. Här blir argument som "jag har sett en dokumentär om Bibeln på TV" lika giltiga som hänvisningar till banbrytande bibelforskning. Hur ska man då kunna föra vettiga samtal?
Jag blir förvånad när jag ser humanisternas klipp. Förvånad över att en propagerande ateism som strider för bevarandet av neutralitet och sekularitet i det svenska samhället inte ser att man själv blivit lika missionerande som den så avskyvärda kristenhet som vägrar låta sig förpassas till en privat sfär.
Men jag måste hålla med om en sak. Den svenska kristenheten är inte representativ om man tittar världen över. Anledningen till detta är inte för att den världsvida kyrkan är den demoniska kraft som Sturmark beskriver, en förtryckande makt som lurar människor in i falsk trygghet och varje dag berövar kvinnor och barn livet. Nej, den världsvida kyrkan är snarare en kyrka som håller sin bekännelse högt. Den sätter människor fria, upprättar, helar, det är en kyrka som växer starkt på grund av att man ser Guds rike komma med kraft. Det är inte en kyrka som har tappat bort Jesus, som den danska kyrkan verkar ha gjort (är man en kyrka då?), utan en kyrka som vet vem man tror på. Det är inte en kyrka där språket tappat kontakten med verkligheten, snarare är det en kyrka som talar starkt in i sitt sammanhang.
Men jag kanske har missuppfattat. Vad innebär det egentligen att vara neutral? Går det att stiga ur sin världsåskådningsbubbla och titta på den utifrån? Får man då en mer korrekt bild av den än om man tittar på den inifrån? Vem bestämmer vilken som är den mest korrekta? Majoriteten? Den homogena massan "skattebetalarna"?
2010-04-04
2010-04-03
Lösningen!
Så kommer då lösningen på den lilla nöten som ni fick fundera över här. För att klara av uppgiften måste de fyra killarna gå enligt följande:1. Först går Sture och Nisse.
2. Nisse springer tillbaka med ficklampan.
3. Sven och Håkan går över.
4. Sture springer tillbaka med ficklampan.
5. Sture och Nisse går över.
Det blir alltså följande:
2 + 1 + 10 + 2 + 2
Summa: 17 minuter
2010-04-02
Korsvandring
Idag är det dags för ekumenisk korsvandring. Församlingarna i Vintrosa/Latorp/Tysslinge kommer att gemensamt gå genom bygden med ett kors som en manifestation för de som ser och som en påminnelse om vad Jesus gjort för oss som går. Man stannar upp ett antal gånger längs vägen för att levandegöra Jesu vandring till Golgata, och så avslutas vandringen i Tysslinge kyrka med en långfredagsgudstjänst. Vill du ansluta dig till den vandrande skaran är du välkommen! Vi börjar kl 12 i Vintrosa centrum och kl 15.00 börjar gudstjänsten. En liten karta kan visa en ungefärlig vandringsrutt:
2010-04-01
Psaltaren del 2
...detta inlägg är en fortsättning på min introduktion till klagopsalmgenren...
Nu är det hög tid att fortsätta på mina funderingar kring psaltaren, och särskilt den stora förekomsten av klagopsalmer relaterat till vårt gudstjänstliv och sättet vi sjunger lovsång på idag. I mitt förra inlägg konstaterade jag att klagan var den vanligaste genren i psaltaren, och därför behövs kanske en liten utläggning om hur denna klagan ser ut. Jag bor i Närke, och vi anses ha en väldigt gnällig dialekt. Uttryck som "dä går aldri'", och "går dä så går dä ändå inge' bra" är vanliga när man ska driva med dialekten, och denna gnällighet skulle kunna vara uttryck för klagan. När vi tänker klagan så kanske vi ofta tänker i termer av gnällighet, kanske självömkan. Fokus ligger på den som klagar och man ser kanske inte riktigt en utväg. Men den betydelsen av klagan hittar du inte i Psaltaren. Snarare är den typ av klagan som finns i psalmerna ett brutalt ärligt rop på Gud. Ett rop som är fött i en alldeles specifik kontext.
Skulle man försöka analysera vilka delar som vanligtvis finns i klagopsalmer skulle man troligen komma fram till någonting som liknar Claus Westermanns analys, nämligen följande:
1) Adressering (och inledande begäran/bön)
2) Klagan ("hur länge"/"varför", beskrivning av situationen, t.ex. 13:2)
3) De(n) klagande vänder sig till Gud (i förtröstan)
4) Begäran/bön
5) (Löfte om) tillbedjan ("då ska jag", t.ex. 51:16)
Det som denna uppställda analys visar är att klagopsalmen inte slutar i klagan, snarare är klagan språngbrädan in i fortsättningen, den är grunden för det som skall komma, och de flesta klagopsalmerna har någonting som man skulle kunna kalla för en "vändning". Titta till exempel på Ps 28:
Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste. Släpa inte bort mig med gudlösa och ogärningsmän. De säger sig vilja väl men har ont i sinnet. Löna dem för vad de gjort, för deras onda dåd! Löna dem för deras handlingar, låt deras gärningar drabba dem! De ger inte akt på Herrens verk, på allt vad han har gjort. Han skall riva ner dem, inte bygga upp dem.
Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt.
Ser ni att tonen är något annorlunda i stycke två jämfört med stycke ett? Här har det hänt något. Sådana här tydliga exempel på vändningar (andra tydliga exempel finns i t.ex. Ps 22, jämför första versen - "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" med sista versen - "De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.") har föranlett forskare att spekulera kring om den drastiska vändningen berott på att en präst gensvarat på bönen med ett ord från Herren. Ett exempel på en sådan situation finns i 1 Sam 1:9-18. Så kan det säkert ha varit i många fall, men det intressanta är att psalmistens inställning till sin svåra situation verkar förändras i takt med att hans fokus vänds bort från problemet och vänds till Gud, och anledningen till att det kunde bli så var att han startade i den kontext, den konkreta situation han befann sig i. En psaltarklagan handlar alltså i grunden om att tala om för Gud hur man har det, be honom göra någonting åt det och genom att minnas vad Gud har gjort tidigare få ett nytt hopp om att han också kommer att gripa in i den jobbiga situationen.
Det är ganska häftigt, eller hur? Psalmisten börjar med att klaga, och sen sakta men säkert så vänds hans perspektiv. Man skulle kunna göra en prototyp som låter ungefär så här:
"Min Gud, du har övergivit mig, se här är jag ansatt från alla håll av alla fiender, jag är inte mycket att ha, och du verkar inte bry dig. Men förr så handlade du minsann, med mina fäder gjorde du stora under, du befriade dem från Egypten, du delade röda havet, du gav dem ett land och bosatte dig bland dem, du skingrar våra fiender, du härskar över folken, ingen finns som är som du, den högste, den störste, du är trofast från släkte till släkte och jag vill förkunna din rättfärdighet bland folken, all ära tillhör dig och du är källan till min lovsång, ty du har hört min bön, Halleluja!"
Ser ni vad som händer? När psalmisten vänder sig ärligt och äkta till Gud med sina bekymmer så flyttas hans fokus, han fokuserar inte längre på bekymren, Gud påminner honom om vad han har gjort, och det vittnesbördet blir så starkt att han själv dras in i förvissningen om att Gud är trofast och kärleksfull. Problemen som han hade blir försvinnande små, han vet att han är i Guds hand och han har nu rätt fokus, inte på sig själv, utan på Gud. Han vet vem han är, han vet sin identitet.
Det som är intressant med allt detta är att man verkar ha skrivit ner den teologi man levde, till skillnad mot att skapa teologi i låtskrivande. Jag tror dock att vi ofta i våra församlingar idag börjar i fel ände. Vi försöker utifrån söndagsgudstjänsten sjunga in en teologi i församlingen. Vi skapar en "bubbla" dit vi kan gå och släppa alla bekymmer och bara fokusera på Gud, men sanningen är ju att verkligheten väntar utanför bubblan. Jag säger inte att bubblan är fel, men jag försöker lyfta ett annat perspektiv, någonting vi saknar. Ett perspektiv som vi börjar kunna ana om vi utgår från att det är i vardagen som man lever största delen av sitt liv, det är där man träffar människor, möter Gud, det är där man har gemenskap med sina kristna vänner och det är där man har gemenskap med Gud i bön och bibelläsning. Kort sagt så är det där man lägger grunden för det som händer på söndagarna. Gudstjänsterna på söndagarna är sedan till för att vara en plats dit Guds folk samlas för att be, läsa Bibeln, fira nattvard och uppmuntra varandra genom att dela sina livsberättelser. Här tar man ett nytt avstamp mot ännu mer vardag. Så grovt och generellt sagt så skulle man kunna säga att det är i vardagen vi lever största delen av våra kristna liv, och sen kan vi få samlas på söndagarna och vittna om vad Gud gör med oss i vardagen så att vi blir styrkta och uppmuntrade att möta ännu mer vardag! Om detta är en idealbild så blir då frågan om hur den avspeglar sig i söndagens gudstjänst. Hur fångar vi upp människors vardag, människors situation, människors Gudsbild i det som sker i gudsjänsten, i lovsång? Hur hjälper vi människor att ta nya steg tillsammans med Gud? Jag tror att vi ofta missar att möta människor i klagostadiet, vi sjunger sånger om att vi vill "visa i gärningar vem Gud är", att "våra hjärtan ska sättas i brand", men det blir bara sångtexter, för sångerna föds inte ur en personlig längtan. Förstå mig inte fel, sången har alldeles säkert fötts ur en längtan hos den som skrev sången, men vi sjunger ju sällan egenskrivna sånger i våra församlingar, och därför kan texter ibland falla platt till marken eftersom det bara blir fina ord. Ord som inte följer med ut i vardagen.
Nu driver jag en idé ganska hårt här, så ni får reagera och säga emot, det gör jag själv, men jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här tanken som jag tror vi ofta missar! Jag tror att klagopsalmernas vittnesbörd måste få spela en viktigare roll. För som jag skrev så täcker psaltaren in väldigt många av livets områden, men när jag funderade över hur det ser ut bland de lovsånger vi använder i våra gudstjänster så är det ganska snävt, det finns stora luckor, och det jag undrar är var klagosångerna finns, d.v.s. sånger i linje med klagopsalmer. Inte självömkanssånger, utan äkta klagan för att man t.ex. upplever att Gud är långt borta, att han inte svarar på bön, att man inte får se helande, att ens barn har dött, att man inte har något jobb, att man är sjuk o.s.v. Allt detta klagade ju psalmisten om, och det gjordes på ett sådan sätt att de bevarades som del av de 150 sånger som sjöngs allra mest i Israels gudstjänster. Men vi verkar ha tappat detta helt, vi har inga sånger där vi tillsammans kan sjunga om livets svårigheter, inga sånger där vi får klaga på Gud och därmed inte heller några sånger där vi får blicka tillbaka på vad han har gjort och genom det bli upplyfta ur vår klagan, eller hur?
Varför är det då viktigt att vi har detta? För det första måste vi ju se att det inte står i motsats till de andra typerna av sånger, utan snarare så svarar det mot det faktum att människor befinner sig på olika ställen längs vandringen med Gud. Och för att förtydliga vad jag menar ska vi ta hjälp av en tysk teolog, Walter Brueggemann. Han är en av dem som jobbat mycket med psaltaren och sett att man skulle kunna dela in psalmerna i tre huvudgrupper som svarar mot tre huvudområden i människans erfarenhet av Gud. De är följande:
1) Orientation – människan är trygg och fast orienterad i tillvaron, Gud verkar nära och man förundras över hans storhet. Många hymner hamnar här, man uppmanar andra att stämma in i lovsång över Guds majestät.
2) Disorientation – människans tillvaro har slagits i spillror, det kan vara av yttre eller inre omständigheter. Man skriver sånger i nöd och ordalagen speglar det man upplever.
3) New orientation – psaltaren slutar inte vid disorientation utan här har psalmisten upplevt att Gud gensvarat på bönen, Gud har vänt personens klagan genom att gripa in och därför tackar och lovsjunger nu psalmisten sin Gud och vill vittna för världen om det som skett.
Som ni ser av bilden så blir min fråga alltså var Brueggemanns andra livserfarenhet finns i våra gudstjänster, i vår lovsång? Du kan prova att placera alla sånger du känner till i de tre kategorierna så kommer du nog likt mig slås av en otrolig övervikt till höger och vänster, men en talande avsaknad av sånger i mitten. Vad händer med våra församlingar när vi missar att fånga upp människors klagan? En lovsångsledares uppgift är att ge församlingen redskap och hjälpa den att tillbe Gud. Då behöver man våga hjälpa människor att klaga, inte bara att prisa Gud och tacka för Jesu död på korset, eller hur? Det sistnämnda är naturligtvis jätteviktigt, det är inte det jag säger, jag menar snarare att lovsången måste få bli mer hel, mer äkta. Utifrån detta så har jag några utmaningar, och det gäller både dig som pastor och dig som lovsångsledare, och fråga mig gärna så försöker jag förklara, jag kommer gärna till din församling och talar om detta! Men utmaningarna blir följande:
1) Du måste leva äkta
Jag tror att du som lovsångsledare, för att kunna leda människor i tillbedjan, själv måste leva det du sjunger. Du måste leva ditt liv som ett föredöme, dela vardagen med andra och bjuda in andra att vandra med dig och Jesus. För att kunna leda andra måste du själv ha gått före, du kan inte leda någon dit du själv inte är. (Gud kan naturligtvis leda genom dig ändå, men du förstår kanske grundtanken). Du som lovsångsledare måste söka dig till Jesus och leva det liv du är kallad till. Och detta tror jag idag mycket handlar om att leva äkta. Att inte dölja dina svagheter, inte måla upp en fin fasad, utan att visa att du är en vanlig människa använd av Gud som också brottas på olika sätt. Att vara ett föredöme är inte att vara perfekt. Här tror jag vi tänker fel ibland. Att vara ett föredöme handlar om att inbjuda människor att dela livet och se brottning, kamp, svaghet, styrka, tro o.s.v.
2) Känn din församling
För att kunna leda människor måste du veta vem du leder. Gud kan naturligtvis ge dig profetiska tilltal, men du kan också göra mycket själv. Du kan leva nära din församling, satsa tid på att lära känna den, lyssna på människors berättelser, lära av deras misstag, lära av deras segrar, fånga upp deras tankar och var de står i livet. På så sätt kan du finnas med som stöd i deras vandring och de finns med som stöd i din vandring. När du känner din församling så kan du också se var den befinner sig. Är det en församling som har en fast orientering, som fröjdar sig över Gud, eller har det hänt något i församlingen som fått den att tappa fotfäste, det kan ju vara att man bett för sjuka och inte fått de svar man velat, att man blivit bränd, konflikter o.s.v., eller är det en församling som har fått se Gud verka och behöver få uttrycka sin tacksamhet? Sådana saker behöver en lovsångsledare, en församlingsledning, en pastor ha koll på för att hitta rätt nycklar som hjälper människor vidare i tillbedjan.
3) Våga vara ärlig och utmana
När du själv lever äkta och när du känner din församling så kan du våga vara ärlig och utmana att ta nya steg. Det gäller både dig själv och församlingen. De utmanar dig och du utmanar dem, det är så det är tänkt att fungera! Ingen av oss kan leva som kristna själva, det är först tillsammans med alla heliga som vi förmår förstå bredden och höjden och längden och djupet, som det står i Ef 3:16ff "Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, Amen."
4) Anpassa sångtexter efter ditt sammanhang
Jag tror att vi behöver våga anpassa lovsånger efter våra sammanhang. Alltför ofta lyssnar vi efter bra låtar, bra texter som passar till ett predikotema och så sätts ett lovsångspass ihop som verkar kanon, låtarna hänger ihop tonartsmässigt, tempomässigt o.s.v., men det faller på att det inte är relevant för församlingen, för församlingen var någon annanstans. Kanske hade det räckt med en omformulering i någon av sångerna för att försmlingen skulle hakat på? Vi behöver på allvar fundera över om det är helt oproblematiskt att ta in sånger som skrivits på annat håll t.ex. en australiensisk kontext och bara översätta och köra. Tänk om kristenheten ser annorlunda ut i australien? Ofta berikar det ju vår lovsång, men ibland kanske det behövs justeringar?
5) Skriv nya sånger utifrån var församlingen är
Den sista steget är naturligtvis att skriva helt nya sånger. Jag tror starkt på lokalt förankrad lovsång. Jag tror att varje församling behöver lovsångsledare som vågar skriva sånger som direkt slår an församlingens unika ton. Som talar direkt in i konkreta sammanhang och som sätter ord på det församlingen tror och det församlingen behöver utmanas i. Som fyller ut de områden i livet där det finns luckor. Det är klart
att det behövs input utifrån, men idag är det nästan det enda vi har, och den inputen går inte att förändra så mycket, sångerna är som de är. Men tänk om en församling som sörjer över en medlems bortgång helt plötsligt kunde sjunga om detta tillsammans, tänk om den församling som brottas med sjukdom kunde få sjunga om detta inför Gud och likt klagopsalmisterna höra Guds röst tala genom att visa på historiens vittnesbörd om hur trofast han varit. Tänk om sången fick bli kontextuellt förankrad och klagande så att denna klagan kunde få bli en språngbräda för Guds ingripande!
Nu är det hög tid att fortsätta på mina funderingar kring psaltaren, och särskilt den stora förekomsten av klagopsalmer relaterat till vårt gudstjänstliv och sättet vi sjunger lovsång på idag. I mitt förra inlägg konstaterade jag att klagan var den vanligaste genren i psaltaren, och därför behövs kanske en liten utläggning om hur denna klagan ser ut. Jag bor i Närke, och vi anses ha en väldigt gnällig dialekt. Uttryck som "dä går aldri'", och "går dä så går dä ändå inge' bra" är vanliga när man ska driva med dialekten, och denna gnällighet skulle kunna vara uttryck för klagan. När vi tänker klagan så kanske vi ofta tänker i termer av gnällighet, kanske självömkan. Fokus ligger på den som klagar och man ser kanske inte riktigt en utväg. Men den betydelsen av klagan hittar du inte i Psaltaren. Snarare är den typ av klagan som finns i psalmerna ett brutalt ärligt rop på Gud. Ett rop som är fött i en alldeles specifik kontext.
Skulle man försöka analysera vilka delar som vanligtvis finns i klagopsalmer skulle man troligen komma fram till någonting som liknar Claus Westermanns analys, nämligen följande:
1) Adressering (och inledande begäran/bön)
2) Klagan ("hur länge"/"varför", beskrivning av situationen, t.ex. 13:2)
3) De(n) klagande vänder sig till Gud (i förtröstan)
4) Begäran/bön
5) (Löfte om) tillbedjan ("då ska jag", t.ex. 51:16)
Det som denna uppställda analys visar är att klagopsalmen inte slutar i klagan, snarare är klagan språngbrädan in i fortsättningen, den är grunden för det som skall komma, och de flesta klagopsalmerna har någonting som man skulle kunna kalla för en "vändning". Titta till exempel på Ps 28:
Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste. Släpa inte bort mig med gudlösa och ogärningsmän. De säger sig vilja väl men har ont i sinnet. Löna dem för vad de gjort, för deras onda dåd! Löna dem för deras handlingar, låt deras gärningar drabba dem! De ger inte akt på Herrens verk, på allt vad han har gjort. Han skall riva ner dem, inte bygga upp dem.
Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt.
Ser ni att tonen är något annorlunda i stycke två jämfört med stycke ett? Här har det hänt något. Sådana här tydliga exempel på vändningar (andra tydliga exempel finns i t.ex. Ps 22, jämför första versen - "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" med sista versen - "De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.") har föranlett forskare att spekulera kring om den drastiska vändningen berott på att en präst gensvarat på bönen med ett ord från Herren. Ett exempel på en sådan situation finns i 1 Sam 1:9-18. Så kan det säkert ha varit i många fall, men det intressanta är att psalmistens inställning till sin svåra situation verkar förändras i takt med att hans fokus vänds bort från problemet och vänds till Gud, och anledningen till att det kunde bli så var att han startade i den kontext, den konkreta situation han befann sig i. En psaltarklagan handlar alltså i grunden om att tala om för Gud hur man har det, be honom göra någonting åt det och genom att minnas vad Gud har gjort tidigare få ett nytt hopp om att han också kommer att gripa in i den jobbiga situationen.
Det är ganska häftigt, eller hur? Psalmisten börjar med att klaga, och sen sakta men säkert så vänds hans perspektiv. Man skulle kunna göra en prototyp som låter ungefär så här:
"Min Gud, du har övergivit mig, se här är jag ansatt från alla håll av alla fiender, jag är inte mycket att ha, och du verkar inte bry dig. Men förr så handlade du minsann, med mina fäder gjorde du stora under, du befriade dem från Egypten, du delade röda havet, du gav dem ett land och bosatte dig bland dem, du skingrar våra fiender, du härskar över folken, ingen finns som är som du, den högste, den störste, du är trofast från släkte till släkte och jag vill förkunna din rättfärdighet bland folken, all ära tillhör dig och du är källan till min lovsång, ty du har hört min bön, Halleluja!"
Ser ni vad som händer? När psalmisten vänder sig ärligt och äkta till Gud med sina bekymmer så flyttas hans fokus, han fokuserar inte längre på bekymren, Gud påminner honom om vad han har gjort, och det vittnesbördet blir så starkt att han själv dras in i förvissningen om att Gud är trofast och kärleksfull. Problemen som han hade blir försvinnande små, han vet att han är i Guds hand och han har nu rätt fokus, inte på sig själv, utan på Gud. Han vet vem han är, han vet sin identitet.
Det som är intressant med allt detta är att man verkar ha skrivit ner den teologi man levde, till skillnad mot att skapa teologi i låtskrivande. Jag tror dock att vi ofta i våra församlingar idag börjar i fel ände. Vi försöker utifrån söndagsgudstjänsten sjunga in en teologi i församlingen. Vi skapar en "bubbla" dit vi kan gå och släppa alla bekymmer och bara fokusera på Gud, men sanningen är ju att verkligheten väntar utanför bubblan. Jag säger inte att bubblan är fel, men jag försöker lyfta ett annat perspektiv, någonting vi saknar. Ett perspektiv som vi börjar kunna ana om vi utgår från att det är i vardagen som man lever största delen av sitt liv, det är där man träffar människor, möter Gud, det är där man har gemenskap med sina kristna vänner och det är där man har gemenskap med Gud i bön och bibelläsning. Kort sagt så är det där man lägger grunden för det som händer på söndagarna. Gudstjänsterna på söndagarna är sedan till för att vara en plats dit Guds folk samlas för att be, läsa Bibeln, fira nattvard och uppmuntra varandra genom att dela sina livsberättelser. Här tar man ett nytt avstamp mot ännu mer vardag. Så grovt och generellt sagt så skulle man kunna säga att det är i vardagen vi lever största delen av våra kristna liv, och sen kan vi få samlas på söndagarna och vittna om vad Gud gör med oss i vardagen så att vi blir styrkta och uppmuntrade att möta ännu mer vardag! Om detta är en idealbild så blir då frågan om hur den avspeglar sig i söndagens gudstjänst. Hur fångar vi upp människors vardag, människors situation, människors Gudsbild i det som sker i gudsjänsten, i lovsång? Hur hjälper vi människor att ta nya steg tillsammans med Gud? Jag tror att vi ofta missar att möta människor i klagostadiet, vi sjunger sånger om att vi vill "visa i gärningar vem Gud är", att "våra hjärtan ska sättas i brand", men det blir bara sångtexter, för sångerna föds inte ur en personlig längtan. Förstå mig inte fel, sången har alldeles säkert fötts ur en längtan hos den som skrev sången, men vi sjunger ju sällan egenskrivna sånger i våra församlingar, och därför kan texter ibland falla platt till marken eftersom det bara blir fina ord. Ord som inte följer med ut i vardagen.
Nu driver jag en idé ganska hårt här, så ni får reagera och säga emot, det gör jag själv, men jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här tanken som jag tror vi ofta missar! Jag tror att klagopsalmernas vittnesbörd måste få spela en viktigare roll. För som jag skrev så täcker psaltaren in väldigt många av livets områden, men när jag funderade över hur det ser ut bland de lovsånger vi använder i våra gudstjänster så är det ganska snävt, det finns stora luckor, och det jag undrar är var klagosångerna finns, d.v.s. sånger i linje med klagopsalmer. Inte självömkanssånger, utan äkta klagan för att man t.ex. upplever att Gud är långt borta, att han inte svarar på bön, att man inte får se helande, att ens barn har dött, att man inte har något jobb, att man är sjuk o.s.v. Allt detta klagade ju psalmisten om, och det gjordes på ett sådan sätt att de bevarades som del av de 150 sånger som sjöngs allra mest i Israels gudstjänster. Men vi verkar ha tappat detta helt, vi har inga sånger där vi tillsammans kan sjunga om livets svårigheter, inga sånger där vi får klaga på Gud och därmed inte heller några sånger där vi får blicka tillbaka på vad han har gjort och genom det bli upplyfta ur vår klagan, eller hur?
Varför är det då viktigt att vi har detta? För det första måste vi ju se att det inte står i motsats till de andra typerna av sånger, utan snarare så svarar det mot det faktum att människor befinner sig på olika ställen längs vandringen med Gud. Och för att förtydliga vad jag menar ska vi ta hjälp av en tysk teolog, Walter Brueggemann. Han är en av dem som jobbat mycket med psaltaren och sett att man skulle kunna dela in psalmerna i tre huvudgrupper som svarar mot tre huvudområden i människans erfarenhet av Gud. De är följande:
1) Orientation – människan är trygg och fast orienterad i tillvaron, Gud verkar nära och man förundras över hans storhet. Många hymner hamnar här, man uppmanar andra att stämma in i lovsång över Guds majestät.
2) Disorientation – människans tillvaro har slagits i spillror, det kan vara av yttre eller inre omständigheter. Man skriver sånger i nöd och ordalagen speglar det man upplever.
3) New orientation – psaltaren slutar inte vid disorientation utan här har psalmisten upplevt att Gud gensvarat på bönen, Gud har vänt personens klagan genom att gripa in och därför tackar och lovsjunger nu psalmisten sin Gud och vill vittna för världen om det som skett.
Som ni ser av bilden så blir min fråga alltså var Brueggemanns andra livserfarenhet finns i våra gudstjänster, i vår lovsång? Du kan prova att placera alla sånger du känner till i de tre kategorierna så kommer du nog likt mig slås av en otrolig övervikt till höger och vänster, men en talande avsaknad av sånger i mitten. Vad händer med våra församlingar när vi missar att fånga upp människors klagan? En lovsångsledares uppgift är att ge församlingen redskap och hjälpa den att tillbe Gud. Då behöver man våga hjälpa människor att klaga, inte bara att prisa Gud och tacka för Jesu död på korset, eller hur? Det sistnämnda är naturligtvis jätteviktigt, det är inte det jag säger, jag menar snarare att lovsången måste få bli mer hel, mer äkta. Utifrån detta så har jag några utmaningar, och det gäller både dig som pastor och dig som lovsångsledare, och fråga mig gärna så försöker jag förklara, jag kommer gärna till din församling och talar om detta! Men utmaningarna blir följande:
1) Du måste leva äkta
Jag tror att du som lovsångsledare, för att kunna leda människor i tillbedjan, själv måste leva det du sjunger. Du måste leva ditt liv som ett föredöme, dela vardagen med andra och bjuda in andra att vandra med dig och Jesus. För att kunna leda andra måste du själv ha gått före, du kan inte leda någon dit du själv inte är. (Gud kan naturligtvis leda genom dig ändå, men du förstår kanske grundtanken). Du som lovsångsledare måste söka dig till Jesus och leva det liv du är kallad till. Och detta tror jag idag mycket handlar om att leva äkta. Att inte dölja dina svagheter, inte måla upp en fin fasad, utan att visa att du är en vanlig människa använd av Gud som också brottas på olika sätt. Att vara ett föredöme är inte att vara perfekt. Här tror jag vi tänker fel ibland. Att vara ett föredöme handlar om att inbjuda människor att dela livet och se brottning, kamp, svaghet, styrka, tro o.s.v.
2) Känn din församling
För att kunna leda människor måste du veta vem du leder. Gud kan naturligtvis ge dig profetiska tilltal, men du kan också göra mycket själv. Du kan leva nära din församling, satsa tid på att lära känna den, lyssna på människors berättelser, lära av deras misstag, lära av deras segrar, fånga upp deras tankar och var de står i livet. På så sätt kan du finnas med som stöd i deras vandring och de finns med som stöd i din vandring. När du känner din församling så kan du också se var den befinner sig. Är det en församling som har en fast orientering, som fröjdar sig över Gud, eller har det hänt något i församlingen som fått den att tappa fotfäste, det kan ju vara att man bett för sjuka och inte fått de svar man velat, att man blivit bränd, konflikter o.s.v., eller är det en församling som har fått se Gud verka och behöver få uttrycka sin tacksamhet? Sådana saker behöver en lovsångsledare, en församlingsledning, en pastor ha koll på för att hitta rätt nycklar som hjälper människor vidare i tillbedjan.
3) Våga vara ärlig och utmana
När du själv lever äkta och när du känner din församling så kan du våga vara ärlig och utmana att ta nya steg. Det gäller både dig själv och församlingen. De utmanar dig och du utmanar dem, det är så det är tänkt att fungera! Ingen av oss kan leva som kristna själva, det är först tillsammans med alla heliga som vi förmår förstå bredden och höjden och längden och djupet, som det står i Ef 3:16ff "Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, Amen."
4) Anpassa sångtexter efter ditt sammanhang
Jag tror att vi behöver våga anpassa lovsånger efter våra sammanhang. Alltför ofta lyssnar vi efter bra låtar, bra texter som passar till ett predikotema och så sätts ett lovsångspass ihop som verkar kanon, låtarna hänger ihop tonartsmässigt, tempomässigt o.s.v., men det faller på att det inte är relevant för församlingen, för församlingen var någon annanstans. Kanske hade det räckt med en omformulering i någon av sångerna för att försmlingen skulle hakat på? Vi behöver på allvar fundera över om det är helt oproblematiskt att ta in sånger som skrivits på annat håll t.ex. en australiensisk kontext och bara översätta och köra. Tänk om kristenheten ser annorlunda ut i australien? Ofta berikar det ju vår lovsång, men ibland kanske det behövs justeringar?
5) Skriv nya sånger utifrån var församlingen är
Den sista steget är naturligtvis att skriva helt nya sånger. Jag tror starkt på lokalt förankrad lovsång. Jag tror att varje församling behöver lovsångsledare som vågar skriva sånger som direkt slår an församlingens unika ton. Som talar direkt in i konkreta sammanhang och som sätter ord på det församlingen tror och det församlingen behöver utmanas i. Som fyller ut de områden i livet där det finns luckor. Det är klart
att det behövs input utifrån, men idag är det nästan det enda vi har, och den inputen går inte att förändra så mycket, sångerna är som de är. Men tänk om en församling som sörjer över en medlems bortgång helt plötsligt kunde sjunga om detta tillsammans, tänk om den församling som brottas med sjukdom kunde få sjunga om detta inför Gud och likt klagopsalmisterna höra Guds röst tala genom att visa på historiens vittnesbörd om hur trofast han varit. Tänk om sången fick bli kontextuellt förankrad och klagande så att denna klagan kunde få bli en språngbräda för Guds ingripande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
