The twin factors of decision/effect and emotion/affect are thus the rule in נחם: they are indissolubly interwoven.
HERRENs ånger är alltså enligt detta verb inte främst en intellektuell ompositionering utan i detta fall snarare en emotionell respons på Moses bönfallande. Verbet används oftast (24x) för att tala om att Gud ångrar uttalad domshandling, men Gud ångrar också egna handlingar som var tänkta som goda men som blivit onda (1 Mos 6; jfr 1 Sam 15), och anmärkningsvärt är att samma verb dessutom används då Gamla testamentet vittnar om den Gud som aldrig ångrar sig (t.ex. 1 Sam 15). Så här i slutet av avsnittet möter vi alltså ytterligare en intressant spänning som texten inte på något sätt söker lösa.
Flera spänningsfält har till synes uppenbarat sig för den nogranne läsaren, dels den uppenbara spänningen mellan den Gud som inte kan ångra sig men som ändå gör det, men också en spänning mellan den Gud som framträder som domare, fri att handla som han vill och den Gud som påverkas så till den grad att han behöver Moses medgivande för sitt handlande. Texten argumenterar inte för att någon av dessa fyra beskrivningar skall ha företräde, så det är så här vi måste lämna texten och vidare söka oss till Bibeln som helhet för att tentativt kunna erhålla en förståelse för dessas samband. Syftet med denna artikel är dock inte att vara heltäckande, så avslutningsvis kommer jag istället att utifrån den text som studerats dra några slutsatser som kan vara viktiga att reflektera över inför mötet med den mer övergripande bibliska kontexten samt teologihistorien.Den Gud som möter i texten är alltså en Gud som är fully in charge yet open to human intervention (Gowan). Det är en Gud som påverkas av människors bön och som är emotionellt engagerad i sin skapelse. Vi förstår av berättelsen att många av de begrepp som appliceras (t.ex. verbet נחם) inte på något sätt försöker definiera Gud utan istället används i en berättelse för att på bästa sätt försöka beskriva vad det är som händer, och här verkar det som om Gud kan förändras ur vissa avseenden men är ”oföränderlig” ur andra. När när vi då inser att det som Mose använder som grund för sin argumentation är Guds eget väsen – när han utgår från de Guds löften som givits fäderna utifrån Guds begynnande frälsningsplan appellerar han till det han har insett är det ”oföränderliga” i Guds väsen, nämligen viljan att frälsa – så skulle en tentativ slutsats vara att Guds väsen i sig är "oföränderligt" emedan hans förhållande till och agerande med sin skapelse är föränderligt, d.v.s. beroende av det skapades gensvar och agerande. Detta innebär att när vi talar om att Gud ångrar sig så ångrar han sig som Gud och inte som människa, d.v.s. ångern måste även den förstås och definieras utifrån vem Gud är och inte främst antropomorft.
...fortsättning följer...
Dagen rapporterar (
Jag trodde den betydelsen var mer förlagd till antik grekiska och inte tillämpbar på koinegrekiska, men det är som sagt svårt att uttala sig utan att ha läst avhandlingen.
Jörgen Lundberg skriver idag en 
Varje banbrytande vetenskaplig upptäckt eller framgång tenderar att blåsas upp av media. När populärvetenskapen sätter sina klor i akademiska resonemang som levereras på lättförståeliga sätt till allmänheten uppstår alltid ett gäng tolkningar som är högst förvånande. Så att diskussion uppstår när Craig Venter lyckas med att på konstgjord väg designa och sätta ihop en helt syntetisk kromosom som sedan satts in i (och börjat "styra") en cell är inte förvånande. Det som är förvånande är att denna framgång börjar användas som bevisföring i helt andra resonemang. Det finns nämligen vissa som hävdar att denna framgång skulle vara bevis för att livet inte kan ha uppstått utan en intelligent designer, och vissa som vill hävda motsatsen, att Gud inte behövs för att förklara livets uppkomst. Och det är här jag inte hänger med. Vad har Craig Venters framgång med livets uppkomst att göra? Kan någon förklara sambandet för mig?
Att det fanns en hel del främlingar som bodde i landet står klart (se t.ex. Jos 9; 2 Krön 2:17), och folket uppmanas alltså att ta väl hand om dessa. De skall mötas med kärlek och omtanke, och motiveringen till detta (grunden för agerandet) ligger i att Israeliterna själva varit främlingar i Egypten. Intressant, eller hur? När vi läser Gamla testamentet ser vi att detta är ett tema som återkommer, Guds folk blir på nytt främlingar i och med fångenskapen i Babylon, de blir ett folk i exil, och därför skall de naturligtvis, under de tider då de har ett eget land, behandla främlingar så som de själva ville bli behandlade. 
Så här i bröllopstider aktualiseras förhållandet kyrka/stat än en gång. Kronprinsessan Viktoria har valt(?) att viga sig i kyrkan, men i vanlig ordning är detta mer på grund av tradition (fint, mysigt, högtidligt) än att man vill vigas inför Gud. Och som ni alla vet är kyrka och stat skilda åt, vilket borde innebära att det är kyrkans egen självförståelse och teologiska övertygelse som borde komma i första hand, det borde vara den som ligger till grund när man möter de som skall vigas, men så verkar inte vara fallet här. Här verkar det istället vara tvärtom, här verkar det som att det är kungafamiljen som bestämmer hur man vill ha det och så får kyrkan tacksamt acceptera denna ordning. Jag tänker naturligtvis på den av media uppblåsta kontroversen kring brudparets ingång i kyrkan. Det kan ju tyckas vara en bagatell, men det kan här får tjäna som exempel på krocken mellan stat och kyrka och förvirringen som uppstår när kyrkan inte längre är knuten till staten. 
Jag tycker det är ett kul initiativ, och av screenshotsen att döma verkar det vara ganska snyggt, men jag undrar hur spelet kommer att landa. Kommer spelet verkligen att tjäna sitt syfte? Henrik Engström, en av personerna som testat spelet tillsammans med sin sjuårige son, berättar för 
Hur läser vi då Bibeln? Det som står klart är att vi aldrig kan koppla bort vårt förnuft. Vi ställer hela tiden frågor till texten som det ibland kan vara viktigt att få svar på, men våra frågor (eller svar) begränsar inte på något sätt Gud att verka. Vi blir i vår relation med Gud hjälpta av att förstå bibelordet tillsammans, samtalet och den gemensamma brottningen bibelläsare emellan (som Guds folk) är avgörande. Vi har ett ansvar att hjälpa varandra på den ”hoppfulla vandringen”, och därför blir också den enskilda bibelläsningen avgörande för att tron och Gudsrelationen skall bli införlivad i ens eget liv. Rent praktiskt handlar det mer om att leva Guds ord än att läsa Guds ord, men för att leva det måste vi läsa det och för att leva det måste vi brottas med det. Anden väcker längtan och Anden ”lägger ut” ordet, men vi alla olika funktioner. Men att några t.ex. är särskilt utrustade som lärare som kan lägga ut texterna på olika sätt innebär inte att det är de som skall brottas med ordet och resten ta emot deras utläggningar, nej snarare måste varje del av Guds folk själv brottas, söka en djupare förståelse och relation med den levande Guden och hans ord.
Som vi märker så hänger alla påståenden ihop, och det ena kan inte läsas på bekostnad av det andra, snarare ger de olika perspektiv, och det sista påståendet är att Bibeln är relationell. Här vill jag betona någonting som jag tror är avgörande, nämligen att Bibeln inte är en faktabok för förnuftiga människor. Bibeln talar inte främst om Gud för att vi ska förstå honom med vårt förnuft. Bibeln är Guds ord till sitt folk som folket gensvarar på. Den inbjuder till en relation där Guds folk med allt det är får ställa sig under ordet, söka förstå Guds tilltal tillsammans, med alla de specifika gåvor som finns. Bibeln blir alltså ytterst sann i det att den leder till att människor börjar leva i relation med Gud. Bibeln som Guds ord blir alltså inte i denna mening ”sant” när den leder till ökad kunskap om Israels historia utan när den (ofta utifrån denna kunskap) leder till gemenskap med andra bibelläsare och gemenskap med den Gud som Bibeln både vittnar om och söker, men också med den Gud vars ord Bibeln faktiskt är. Klagopsalmer är ett bra exempel på detta. En psalm kan ursprungligen ha formulerats som ett rop till Gud i en specifik situation, som ett resultat av att man söker Gud utifrån vad man vet att Gud är (d.v.s. hur han har handlat förr). I slutet av psalmen (eller i t.ex. en omgivande berättelse) kommer så vittnesbördet om att Gud grep in i situationen och vände den till något gott. Denna människans bön till Gud vänds alltså till att med tiden bli ett ord från Gud till människor i alla tider. Att Bibeln är relationell innebär också att den inte blir ett individuellt projekt. Tolkningen av Guds ord kan bara ske tillsammans med andra, annars riskerar den att bli reduktionistisk.
Det tredje påståendet betonar att Bibeln inte är en mänsklig produkt. Bibeln kan inte förstås inomvärldsligt, man kan inte bedöma dess sanningsanspråk med hjälp av vetenskapliga metoder och man kan inte förstå och läsa Bibeln som Guds ord utan låta den Ande som inspirerat skriften också inspirera det Guds folk som i sin tid läser den. När Guds Ande får leda läsningen av Guds ord blir ordet levande, verksamt och får en förvandlande kraft. Sanningen ligger i vad den gör med Guds folk, sanningen blir i första hand införlivad, den ligger i första hand i tolkningen av vad som hände, inte i vad som faktiskt hände. Att Bibeln är sann är alltså inte främst på grund av att det den beskriver som historia är faktiska händelser (vilket de i hög utsträckning kan anses vara) utan för att de förstår dessa händelser utifrån ett av Anden inspirerat perspektiv. Bibeln vittnar alltså sant om Gud, men den säger inte allt som är sant om Gud. Detta innebär att varje läsare, i mötet med texten, kan möta Gud på ett nytt sätt, ett sätt som endast blir möjligt utifrån den egna samtiden. På det sättet är ordet levande, den talar in i varje situation. Guds ord är alltså sant främst när det fungerar som Guds ord (dock menar jag inte att detta resonemang säger allt, men att det kan vara ett bra utgångsläge. Jag tror att Guds ord är sant även om ingen ser det som Guds ord. Jag menar också att det är Gud, inte vi, som avgör när det fungerar som Guds ord).
Bibeln ger som Guds ord ett nytt perspektiv på tillvaron, ett nytt sätt att förstå och tolka omvärlden, tolka sina liv och leva som gemenskap, nämligen gudsrikesperspektivet. Utifrån detta sätt att förstå världen blir Guds handlande tydligt, Guds frälsande gärningar kan börja skönjas och ett hopp om det som ska komma väcks. Detta beror på att gudsrikesperspektivet är framåtriktat, den pekar mot en dag då allting skall bli helt, upprättat, nyskapat. Gudsrikesperspektivet är ett konkret sätt att leva Guds ord, ett liv som blickar tillbaka på Guds folks enorma ackumulerade vittnesbörd genom historien, som utifrån den avgörande händelsen på och efter korset tolkar samtiden och som utifrån allt detta lever livet i en hoppfull, spänd förväntan på morgondagen.
Guds ord har alltså både sett olika ut och talat olika till olika situationer. Guds ord har också medvetet anpassats till sådana nya situationer. Böcker har skrivits om (t.ex. Ps 14, 53), berättelser har berättats på nya sätt (jfr t.ex. 1–2 Kung med 1–2 Krön eller evangelierna med varandra), och så småningom, när Bibeln fått sin slutliga form, har Bibeln klätts i nya språkdräkter för att kunna tala till ständigt nya tider. Att Bibeln genom detta är översättningsbar säger någonting om dess kontextprägling. Bibeln blir alltså inte en rad sanningar att förhålla sig till utan snarare tolkad historia (mer om det nedan) som kan översättas. I översättningsarbetet dyker dock en rad andra frågor upp, frågor angående manuskript, texttraditioner o.s.v. och som måste behandlas för att man överhuvudtaget ska veta vad som är Bibeln och inte. Jag går dock inte in djupare på det här.
Jag vill i sex inlägg försöka formulera min Bibelsyn. Men innan jag gör det vill jag göra några saker tydliga. För det första försöker jag inte vara heltäckande, och för det andra är mina formuleringar inte färdigbearbetade. Detta innebär alltså att mina inlägg mer ska ses som diskussionsunderlag. Och här har du som läsare en viktig uppgift att komma med ditt perspektiv. Har du kompletteringar? Saker du inte förstår? Saker du invänder mot? Låt mig ta del av det!
Men yttrandefriheten skall skydda dessa åsikter, och denna attack borde vara lika oacceptabel som muslimernas attack mot Lars Vilks. Vilka var då de två parterna i det senaste exemplet? Jo de som delade ut pannkakor var medlemmar i Livets Ord. Och de blev attackerade av personer ur ett HBT-tåg. Blev din inställning till situationen annorlunda när du vet detta? Tänk om det bland Livets Ords pannkaksutdelare fanns en man som stod upp på samma sätt som den man i vit skjorta jag beskrev ovan, hur skulle man reagerat på detta? Risken finns att han uppfattats som provokatör, eller? På bloggen som beskriver händelsescenariot med mannen i den vita skjortan så vill bloggaren identifiera det svenska folket med mannen: "Mannen i vitt representerar dig och mig och alla andra i Sverige som inte håller med den skränande pöbeln.", men tänk om det är det svenska folket som är pöbeln!
Så har också Svenska Alliansmissionen (SAM) enligt Dagen (
Utifrån detta lämnades så ordet fritt, och Korskyrkan i Stockholm var först ut. Vad som initialt verkade vara en positiv inställning till förslaget kom allteftersom tankarna tydliggjordes visa sig vara en kraftfull invändning. Man argumenterade för att man skulle vänta med att avsäga sig vigselrätten, och man såg helst att staten skulle ta ifrån EFK vigselrätten så att det blev en tydlig protestaktion mot samkönade äktenskap. Därför föreslog man att EFK skulle behålla vigselrätten tills dess att det fanns ett större ekumeniskt underlag för att avsäga sig. Något som lyftes fram som ett viktigt skäl att behålla vigselrätten var den evangeliserande aspekten. Man menade att pastorer i vigselsamtal möter många människor som inte är bekännande kristna, och detta skulle då vara en god möjlighet att få vittna och presentera evangelium, en möjlighet man inte ville gå miste om.
I och för sig ett ganska harmlöst uttalande, men det blir ändå ett omistligt tecken på våra prioriteringar. Och detta är någonting som jag tycker återkommer, någonting som vävts in i vårt sätt att tänka så till den grad att ingen ens reflekterar över det som någonting konstigt. "Det är klart att vi inte hinner be, vi ska ju prata viktiga saker som har med vår framtid att göra". Det låter ju vettigt? Men jag vill ifrågasätta ett sådant sätt att tänka. Visst, nu är det ju så att "Gud är med oss även när vi samtalar", men är inte det att göra det lite lätt för sig?
Visst låter det lite hårt att Ussa dog bara så där på fläcken, han försökte ju trots allt bara hjälpa till? Jag kan hålla med om det, men i berättelsen är det en avgörande poäng. I berättelsen så blir Ussa den som hindrar Gud. Här ser vi alltså att samma sak som i 1 Sam återupprepar sig, fast lite annorlunda. Än en gång har Israel (den här gången genom David) försökt hämta Gud för att få del av hans välsignelse. Och än en gång verkar Gud inte vara med på planerna. Det här gången dör inte 30000 i ett slag, den här gången dör bara den som försöker stoppa Gud från att stanna processionen. För det är så många förstår denna händelse. Att oxarna snavade och arken stannade var Guds sätt att hejda processionen. Det borde Ussa insett (han som trots allt vikts åt att ta hand om arken). Genom sitt handlande hejdade han Guds handlande. Men Gud kunde inte heller denna gång betvingas att handla på ett visst sätt genom militär kraft, och här fortsätter berättelsen omvänt den första delen i 1 Sam. Istället för att slå Oved-Edom som nu hade arken med sjukdom (1 Sam 5-6) fick Oved-Edom uppleva välsignelse. Arken blev kvar där i tre månader och sedan kunde David hämta upp arken igen. Det står så här i v.12: "Då gick David dit och lät föra upp Guds ark i festtåg från Oved-Edoms hus till Davids stad. När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer." Det är en markant skillnad mellan denna procession och den förra. Den första var politisk och militär, denna var i ödmjukelse och tillbedjan.
