David Willgren

Alltings början - 1 Mos 1:13

2010-09-22T07:32:00.005+02:00

wayehî 'erev wayehî voqer yôm shelîshî

Litteral översättning:
YLV:
NASV:
Folkbibeln:

och det var kväll och det var morgon en tredje dag
And there was evening, and there was morning--the third day.
and there is an evening, and there is a morning -- day third
Och det blev afton och det blev morgon. Det var den tredje dagen

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Tre dagar är nu till ända, och i berättandet återkommer vissa formuleringar varje dag som gör att vi kan börja skönja ett mönster.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויהי ערב ויהי בקר יום שלשי "och det var kväll och det var morgon en tredje dag"
Vi känner igen orden och formuleringen. Den är exakt som den ordalydelse vi stött på i både v.5 och v.8. Ännu en dag har alltså förflutit, och vi kan återvända till det mönster vi noterade i anslutning till v.8 för att se hur det har utvecklat sig:

	Dag 1	Dag 2	Dag 3
1. Gud talar, ויאמר אלהים + verbet i jussiv	X	X	XX
2. Det Gud säger blir verklighet, יהיו כן	X	X	XX
3. Gud granskar det skapade, וירא כי טוב	X		XX
4. Gud kallar/namnger det skapade, ויקרא אלהים	X	X	X
5. Det blir kväll och morgon	X	X	X

Samma vokabulär verkar alltså återkomma, och ännu så länge verkar mönstret upprepa sig. Det anmärkningsvärda är dock att Gud inte granskar det skapade under dag två och att Gud inte namnger det skapade myllret av ordnad växtlighet under dag tre. Dag tre har också som synes två skapande händelser, vi har en dubblering av mönstret denna dag.

Slutsats:
Tre dagar är nu till ända, och i berättandet återkommer vissa formuleringar varje dag som gör att vi kan börja skönja ett mönster. En översättning av denna vers skulle kunna vara:

Och det var kväll och det var morgon, en tredje dag.

Ytterligare djupdykning: (för den vetgirige)
Westermann, Claus. (1984). Genesis 1-11 a Commentary, (A Continental Commentary). Minneapolis: Augsburg Publishing House.
Brueggemann, Walter. (1982). Genesis, (Interpretation). Louisville: John Knox Press.
Wenham, Gordon J. (1987). Genesis 1–15, (Word Biblical Commentary). Waco: Word Books.
Brown, Francis m.fl. (2005). The Brown-Driver-Briggs Hebrew and English Lexicon (9 uppl.).
Peabody: Hendrickson Publishers.
Williams, Ronald J. (2007). William’s Hebrew Syntax. Toronto: University of Toronto Press.

Fortsättning nästa fredag! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Alltings början - 1 Mos 1:12

2010-09-19T11:43:00.006+02:00

watôtse' ha'arets deshe' 'esev mazerîa' zera' lemînehû we'ets 'oseh-perî 'asher zare'ô-vô lemînehû wayare' 'elohîm kî-tôv

Litteral översättning:

NIV:

KJV:

YLT:

Folkbibeln:

B2000:

och jorden lät komma fram gräs växt den sående frön till sitt slag och träd den görande frukt som sitt frö i sig till sitt slag och Gud såg att gott
The land produced vegetation: plants bearing seed according to their kinds and trees bearing fruit with seed in it according to their kinds. And God saw that it was good.
And the earth brought forth grass, [and] herb yielding seed after his kind, and the tree yielding fruit, whose seed [was] in itself, after his kind: and God saw that [it was] good.
And the earth bringeth forth tender grass, herb sowing seed after its kind, and tree making fruit (whose seed is in itself) after its kind; and God seeth that it is good;
Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som efter sina slag bär frukt med frö i sig. Och Gud såg att det var gott.
Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Denna vers är i stort en upprepning av v.11, men med syftet att visa hur Guds skapande blir verklighet. Vi ser hur Guds delegerande befästs, jorden har själv getts förmågan att fövalta och fortplanta den grönska Gud har skapat, och det är en grönska som beskrivs vara fröbärande växter och fruktträd med frön i frukterna. Allt detta myller av liv, ordnat i specifika slag, finner Gud för gott när han granskar det.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ותוצא הארץ דשא"och jorden lät komma fram gräs"
Här möter vi den enda vokabulär som skiljer sig från föregående vers. Istället för דשא ("skjuta fram") har vi här יצא, ett verb som har grundbetydelsen gå ut/komma ut, och t.ex. används för att tala om hur någon går ut ur ett tält. I denna vers står verbet i hifil, d.v.s en kausal form, och får betydelsen av att "låta komma fram", "leda fram", "föra fram", att på något sätt orsaka att något kommer fram. Möjligen kan man här se en aspekt av att någonting skjuter fram ur jorden som redan finns dolt inuti, d.v.s. att grundbetydelsen av verbet är att låta någonting som redan finns inuti komma fram, men huvudpoängen med denna vers är, som vi sett i v.7, att beskriva hur Guds skapande befallning blir verklighet. Och här är den tendens vi såg i v.11 tydlig, det är jorden som frambringar grönska (דשא), jorden har genom Guds skapande ord fått möjligheten att själv reproducera Guds skapelse.

עשב מזריע זרע למינהו "växt den sående frön till sitt slag"
Här upprepas föregående vers, men med tillägget "till sitt slag", någonting som ytterligare förstärker aspekten av ordningsbringande i skapelsen. De fröbärande växterna är också indelade i olika slag.

ועץ עשה פרי אשר זרע בו למינהו "träd den görande frukt som sitt frö i sig till sitt slag"
Här har vi en i princip ordagrann upprepning av föregående vers. Små skillnader är att "till sitt slag" har flyttats fram i satsen (och har en annan variant av det 3s maskulina possesiva suffixet), och vi har inte en konstruktkedja ("fruktträd") utan bara "träd", men det som är intressant är att vi här har det kopulativa ו som vi saknade i vår argumentation kring v.11. Detta gör att den slutsats vi drog i anslutning till förra versen blir aningen starkare. Det verkar alltså som att vi har en tudelning där fröbärande växter (עשב) och fruktträd (עץ) tillsammans beskriver den grönska (דשא) som jorden frambringar.

וירא אלהים כי טוב "och Gud såg att gott"
Denna formulering känner vi igen sedan tidigare. Gud ser, granskar, beskådar det skapade och finner det för gott. Det är så som det var tänkt. Precis som i v.4 och v.10.

Slutsats:
Denna vers är i stort en upprepning av v.11, men med syftet att visa hur Guds skapande blir verklighet. Anmärkningsvärt är dock att ingen namngivning av det skapande har skett, men det kanske kommer i verserna som följer. Vi ser att Guds delegerande befästs i denna vers, jorden har själv getts förmågan att fövalta och fortplanta den grönska Gud har skapat, och det är en grönska som beskrivs vara fröbärande växter och fruktträd med frön i frukterna. Allt detta myller av liv, ordnat i specifika slag, finner Gud för gott när han granskar det. En översättning av versen skulle kunna vara följande (ordföljden är något omkastad för att få en bättre svenska):

Och jorden frambringade grönska: växter som bär frön i enlighet med sitt slag och tträd som bär frukt som har sina frön i sig i enlighet med sitt slag. Och Gud fann att det var gott.

Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Alltings början - 1 Mos 1:11

2010-09-14T10:01:00.012+02:00

wayo'mer 'elohîm tadeshe' ha'arets deshe' 'esev mazerî'a zera' 'ets perî 'oseh perî lemînô 'asher zare'ô-bô 'al-ha'arets vayehî-ken

Litteral översättning:

NIV:

KJV:

YLT:

Folkbibeln:

B2000:

och Gud sade må jorden låta skjuta fram gräs växt den sående frön fruktträd den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig över jorden och det var så
Then God said, "Let the land produce vegetation: seed-bearing plants and trees on the land that bear fruit with seed in it, according to their various kinds." And it was so.
And God said, Let the earth bring forth grass, the herb yielding seed, [and] the fruit tree yielding fruit after his kind, whose seed [is] in itself, upon the earth: and it was so.
And God saith, 'Let the earth yield tender grass, herb sowing seed, fruit-tree (whose seed is in itself) making fruit after its kind, on the earth:' and it is so
Gud sade: "Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden." Och det skedde så.
Gud sade: "Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden." Och det blev så.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
En hel del ny vokabulär introduceras nu, och vi förstår att någonting nytt åter är på väg att ske. Och det gör det också. Grönska skapas, en grönska som beskrivs vara fröbärande växter och fruktträd. Denna grönska delas upp i enlighet med sina slag, och täcker sedan jorden. Det intressanta är dock att det inte är Guds direkta befallning som får detta att hända, Gud tilltalar istället jorden och ger den förmåga att själv bringa fram denna växtlighet. Och växtligheten får också möjlighet att själv reproducera sig. Gud är skaparen av allt detta, men nu ser vi hur livet börjar spira på jorden.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויאמר אלהים "och Gud sade"
Versen inleds med Guds skapande befallning (se v.3, v.6, v.9). Vi kan förvänta oss att någonting nytt är på väg att ske.

תדשא הארץ "må jorden låta skjuta fram"
Guds befallning riktas till jorden, det torra land som namngavs i förra versen, och i och med detta har fokus flyttats bort från vattnet. Befallningen, som är i jussiv, står också i hifil, en kausal verbstam. Där grundbetydelsen av verbet är "skjuta", blir betydelsen här "låta skjuta" eller frambringa (se Folkbibeln ovan). Guds ord är här inte direkt skapande som i tidigare verser, befallningen riktas till jorden som genom Guds ord får liv, och på egen hand skjuter den fram någonting. Vi läser vidare.

דשא עשב מזריע זרע עּּץ פרי עשה פרי למינו אשר זרעו בו "gräs växt den sående frön fruktträd den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig"
Det jorden skjuter fram verkar vara tre saker:

Först har vi דשא – gräset. Den uppmärksamme ser här att verbet דשא ("att skjuta/gro/grönska") och substantivet är besläktade, och den vanliga betydelsen av substantivet är alltså gräs.

Det andra som jorden ska låta skjuta fram är עשב מזריע זרע – växt den sående frön. Verbet har betydelsen att så, och står i particip, vilket ger "den sående", eller "som sår". Det handlar alltså här om fröbärande växter, växter som fortplantar sig genom frön.

Det sista som skapas är så עץ פרי עשה פרי למינו אשר זרעו בו – fruktträd (konstruktuttryck) den görande frukt till sitt slag som sitt frö i sig. Återigen har vi ett particip, "den görande", eller "som gör". Participet används alltså här för att fastslå en slags karaktäristika, för att tala om hur fruktträden (och växterna) fungerar. Fruktträden ska alltså göra, eller bära frukt i enlighet med sitt slag, med sin sort, och det fantastiska med denna del av versen är att Gud ger denna nya del av skapelsen möjlighet att själv reproducera sig. Gud skapar växterna och träden, men de har fått förmågan att själva fortplanta sig. Fruktträden bär frukt i enlighet med sitt slag, vilket verka innebära att det finns olika slags frukt, och att skapandet av fruktträd här inkluderar dem alla, och gemensamt för dessa är att de frön som är fortplantningsverktyg finns inuti frukterna. Vi ser alltså en skillnad mellan עשב och פרי עץ i det att fruktträdens frön finns på insidan.

Så långt verkar det ganska rättframt, men frågan är hur de tre substantiven דשא ("gräs"), עשב ("växt") och עץ ("träd") ska förstås i relation till varandra. Är det tre olika saker som skjuter fram, d.v.s. så som KJV, YLT och Folkbibeln verkar ha översatt, eller är דשא snarare ett samlingsnamn på vegetationen som skapas, och att de två andra substantiven sedan är specificeringar, d.v.s. så som NIV och B2000 verkar ha översatt? Rent språkligt är båda läsningarna möjliga, så vilken är att föredra? Det är svårt att säga någonting definitivt bara utifrån denna vers, men några iakttagelser kan ändå göras.

1. Det är bara växterna och träden som beskrivs närmare, de är de enda som beskrivs kunna fortplanta sig, och mellan dessa målas en skillnad upp. Träden bär sina frön inuti frukterna. Det gör inte de fröbärande växterna.

2. Notapparaten till den hebreiska texten avslöjar att många versioner av denna text (LXX, den Samariska Pentateuken, Vulgata samt den syriska texten) förstår texten i linje med den andra varianten, d.v.s. att דשא är en form av samlingsbegrepp och att עשב och עץ ska hållas ihop. Detta markeras bl.a. genom att עץ förses med ett ו (och) som då har en kopulativ funktion.

3. Användandet av både det ovanliga verbet דשא och substantivet דשא antyder en viss samhörighet dem emellan och skulle kunna tolkas som att det här handlar om en mer generell beskrivning av växtlighet, vegetation, grönska som skapas.

Iakttagelserna i denna vers verkar tala för en tudelning istället för en tredelning, men vi får utvärdera detta längre fram i vår läsning.

על הארץ "över jorden"
Den grönska som jorden ska låta skjuta fram ska breda ut sig över just jorden. Syntaktiskt är det svårt att se hur uttrycket hänger ihop med det versen i övrigt, det är väldigt långt till verbet, så möjligen syftar det på att fruktträden ska bära frukt över hela jorden, men rimligen har det betydelsen att jorden bekläs med en växtlighet som visat sig ha förmåga att reproducera sig.

ויהי כן "och det var så"
Dessa ord bekräftar, i vanlig ordning, att Guds skapande ord blivit verklighet.

Slutsats:
Denna vers introducerar någonting helt nytt i skapelsen. Dels har vi en hel del ny vokabulär som används för att tala om hur Gud täcker jorden – det torra landet – med grönska: förbärande växter och fruktträd, men framför allt ser vi en slags "delegering". Där Gud tidigare skapat genom direkt befallning ges nu istället jorden förmåga att låta grönska skjuta fram. Och den grönska som skjuter fram ges förmåga att själv reproducera sig. Växterna beskrivs vara fröbärande och fruktträden beskrivs också bära frön, men de senare har frön inuti frukterna.

Men bilden av Guds skapande som ett bringande av ordning fortsätter. Genom Guds ord blir grönskan i denna vers en underdelad helhet. Fruktträden beskrivs bära frukt efter sitt slag, och vi ser här en indelning av växtligheten i en ordnad tillvaro, jorden täcks inte av en oorganiserad massa utan av ett myller av ordnat liv.

Utifrån resonemanget ovan skulle en översättning av versen kunna vara följande (ordföljden är något omkastad för att få en bättre svenska):

Och Gud sade: "Må jorden låta grönska skjuta fram: växter som bär frön; fruktträd som bär frukt som har sina frön i sig i enlighet med sitt slag, på jorden. Och det var så.

Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Ordlista uppdaterad

2010-09-14T08:24:00.000+02:00

En hel del nya ord som hör till v.11 finns nu under länken "hebreiska".

Representera mig?

2010-09-11T11:58:00.005+02:00

I valtider funderar man ju allt som oftast på vilket parti man ska ge sin röst, men detta val har innehållit en hel del uttalanden som jag reagerat över, reagerat över utifrån någon slags demokratisk grundidé. För att förklara vad jag menar vill jag i resonemanget nedan ta min utgångspunkt i den lag som ligger till grund för svenskt statsskick, nämligen följande (går att läsa här):

1 kap. Statsskickets grunder
1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Detta är grundläggande för hur vi förstår och tillämpar demokrati i Sverige, och jag måste, innan jag fortsätter mitt resonemang, säga att detta är lösa och spontana tankar som är till för att korrigeras, problematiseras och diskuteras. Det är inte ofta jag diskuterar demokrati, men någonstans ska man väl börja.

Det verkar alltså, enligt grundlagen, såsom om all offentlig makt utgår från folket och vi (folket) väljer människor som ska representera oss i regering och riksdag. Men jag menar att det inte verkar fungera så i praktiken. Ta följande två uttalanden som exempel, uttalanden som ni säkert hört ett antal gånger i debatter och utfrågningar:

"Vi kommer efter valet att ge besked om hur vi kommer göra i denna fråga"
"Men tror ni inte att väljarna vill veta vad ni tänker göra?"

När personer (säg partiledare) uttrycker sig på detta sätt får jag inte bilden av representanter för ögonen utan snarare starka ledare som tror på en idé och banar vägen. De vill inte representera en väljare utan snarare få en väljares stöd för att kunna fortsätta göra det som den själv tror på. Håller ni med? Om det faktiskt vore så att man såg sig som representant för folket vore det väl rimligare att uttrycka sig i stil med följande:

"Jag representerar (...) och eftersom (...) tycker så här i denna fråga kommer jag naturligtvis att fatta beslut som överensstämmer med detta".

och reporterns frågor borde mer låta i stil med

"Men har ni verkligen lyssnat in vad väljarna tycker att ni ska göra i denna fråga"

Förstår ni lite vad jag vill åt? Sverige ska, såvitt jag förstår det när jag läser grundlagen ovan, styras av folket, inte ledas av politiker (om man nu kan måla upp en sådan spänning, tänk den i åtminstone som retorisk). Har ni tänkt i dessa banor förut? Vad tycker ni?

En annan sak jag reagerat på är den demokratiska ordningen. Det fungerar ju så i Sverige att folket styr, och folket bestämmer vilka representanter man vill ska styra landet, men det verkar inte som att politiker respekterar denna ordning. Istället bildar man egna koalitioner där partiernas storlek helt plötsligt spelar mindre roll. I alla fall om man får tro Maud Olofsson (C). I SVT:s utfrågning sa hon nämligen att när de fyra allianspartierna sitter ner och samtalar gör alla det med samma förutsättningar, då har inte Fredrik Reinfeldt (M) mer inflytande än någon annan, utan man är fyra jämställda parter. Jag hoppas att hon inte menade vad hon sa, för det skulle alltså innebära att man vänder folket ryggen. Att man inte respekterar folkets vilja och att man inte ser på sig själv som representant. Eller? Likaså är det med diskussionen kring Sverigedemokraterna. Jag ogillar starkt deras politik och hoppas att de inte kommer in i riksdagen, men om de skulle göra det så måste folkets röst respekteras, eller? Annars har vi ju inte en fungerande demokrati? Vari ligger politikernas mandat att gå på tvärs mot folkets val? Inte i grundlagen som jag ser det. Men så är det väl detta med problemet i att små partier kan få möjlighet att påverka långt utöver deras mandat i den ordning vi nu har.

Jag tycker mig se mycket som inte är som det ska när jag lyssnar på uttalanden i valrörelsen. Men jag har som sagt inte så stor koll, så jag vill gärna höra hur ni tänker? Min analys ligger i att politikerna inte ser sig som representanter för folket utan som ledare med en agenda som folk får ta ställning till, och detta är, enligt min begränsande kunskap om statsskick, märkligt. Eller?

Miljöpartiet har varit ett parti som stuckit ut i denna fråga, men inte heller det partiet verkar kunna hålla kvar vid "språkrörs"-tanken när makten står för dörren.

Läs mer om valet här:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

Tänt var det här! (igen?)

2010-09-09T07:18:00.010+02:00

Det var inte allt för länge sedan en kristen pastor ville bränna böcker (läs här). Då var det Holger Nilsson som skulle bränna Gardells böcker, nu är det en amerikansk pastor (Terry Jones) som vill bränna Koranen. Båda dessa har väckt starka reaktioner, men det är nog Terry som tar hem priset. För han har, med sin 30-medlemmar stora församling i ryggen (?), lyckats få globalt genomslag. På årsdagen av terrorattacken mot World Trade Center vill han ha ett offentligt bokbål där Koranen bränns, och för en teolog förs tankarna osökt till Apg 19:19, samma bibelord som Holger Nilsson gjorde anspråk på, så det kanske är på sin plats att än en gång påpeka det felaktiga att anspela på sådana bibelord. Den som läser texten ser att bokbålet här handlade om att ta avstånd från sådant man omvänt sig från, man brände böcker man inte längre ville bli förknippade med, men i fallet Terry Jones handlar det ju om ren provokation, och frågan är ju vad hans syfte är, eller hur?

Uppenbarligen anser han att islam är från djävulen och vill väl göra upp med dess heliga skrift en gång för alla samtidigt som han proklamerar detta för omvärlden, men att 30 personer blir så uppmärksammande är för mig en gåta. Gör man inte för stor sak av det hela? Är det nödvändigt att Hillary Clinton gör detta till en nationell angelägenhet? Måste man i den muslimska världen reagera så starkt att man inte kan skilja på en nations handlande och 30 individer i denna nation? Det verkar som att nyheten fått helt felaktiga proportioner. Jag tror nog man kan leta upp 30 individer som gör långt värre saker, både mot Koranen och USA, men dessa kommer man aldrig att höra talas om, eller? Därmed försvarar jag på intet sätt Terry, jag tycker det är helt onödigt att göra som han gör, och om hans syfte är att föra fler människor till Jesus så undrar jag om han inte misslyckats kapitalt. Och det är väl trots allt det som det kristna livet handlar om?

Läs mer här: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

"Undervisning är kommunikation"(?)

2010-09-06T18:21:00.009+02:00

Rubriken citerar Jan Björklund (Fp) i en argumentation för ett förslag om burka/niqabförbud för lärare. Jag håller med om att undervisning är kommunikation, men är det fler än jag som ser en inkonsekvens i resonemanget? Och då talar jag inte utifrån någon slags religionsfrihetsaspekt utan just utifrån konstaterandet ovan. Om nu undervisning är kommunikation, varför är man då inte mer kritisk till att allt fler universitetskurser förläggs till internet? Att läsa t.ex. pedagogik på internet borde väl kunna anses högst besynnerligt om man nu tänker sig att man ska kunna se varandra i ansiktet för att goda förutsättningar för undervisning ska finnas? Är det fler som reflekterat över detta? Är det oproblematiskt med internetförlagd undervisning?

Alltings början - 1 Mos 1:10

2010-09-05T16:20:00.004+02:00

wayiqera' 'elohîm layabashah 'erets ûlemiqevih hamayim qara' yamîm wayar' 'elohîm kî-tôv

Litteral översättning:

NIV:

KJV:

YLT:

B2000:

och Gud kallade till det torra landet jord och till vattensamlingen kallade han hav och Gud såg att gott
God called the dry ground "land," and the gathered waters he called "seas." And God saw that it was good.
And God called the dry land Earth; and the gathering together of the waters called he Seas: and God saw that it was good.
And God calleth to the dry land 'Earth,' and to the collection of the waters He hath called 'Seas;' and God seeth that it is good.
Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Precis som i v.5 namnger Gud det skapade. Det torra landet kallas för jord och det blöta vattnet kallas hav. Sedan granskar Gud det skapade och finner att det är gott, att det är i enlighet med hans vilja och syfte.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויקרא אלהים ליבשה ארץ ולמקוה המים קרא ימים "och Gud kallade till det torra landet jord och till vattensamlingen kallade han hav "
Den uppmärksamme ser här att versen liknar v.5. Vi har återigen en kiastisk parallellism som används då Gud namnger någonting. Och denna gång är det inte motsatserna mörker och ljus utan ytterligheterna vatten och torrt land som namnges, som läggs under Guds vilja och får sina respektive platser och funktioner i skapelsen. Det är den tredje gången som Gud namnger någonting och vi har sett hur fokus alltmer förfyttas ju längre in i berättelsen vi kommer. Först får vi en indelning i ljus och mörker, ljuset kallas dag och dit flyttas vårt fokus. Sedan delas vattnet upp av himlen, vi får vatten ovan himlen och vatten under himlen och dit flyttas vårt fokus. Sedan delas vattnet under himlen upp i hav och land, och vi anar att någon av dessa två kommer att ligga i fokus i nästkommande verser.

Ordet som jag översatt med "jord" (ארץ) är samma som i v.2, men det ska troligen inte göras någon närmre koppling dem emellan. Där v.2 omtalade hela jorden talar ארץ i denna vers om en mer specifik plats, d.v.s. torra land.

Konstruktuttrycket som är översatt med "vattensamlingen" består av orden מקוה och מים, och här används alltså inte מקום (som då skulle ge översättningen "vattenplatsen"), det ord som användes i förra versen, och detta har föranlett en viss diskussion. Det är nämligen så att septuaginta (LXX) har ordet συναγωγὴν ("samling") i v.9 där MT har מקום ("plats"), men många menar att συναγωγὴν bättre återspeglar מקוה ("samling"). Skulle man då ändra den hebreiska texten i v.9 skulle man dessutom få en bra koppling mellan v.9 och v.10, samma vokabulär skulle då användas i båda verserna. Problemet är att LXX inte har συναγωγὴν i v.10 utan συστήματα, någonting som borde tala för att behålla MT:s lydelse. Att översätta מקום med συναγωγὴν är inte heller helt otänkbart så man kan tänka sig att det skulle kunna översättas "samlingsplats" (som senare synagogan blev). Användandet av olika vokabulär i v.9 och v.10 verkar också motiverat då v.9 beskriver själva skapelceprocessen och v.10 mer talar om resultatet.

וירא אלהים כי טוב "och Gud såg att gott"
Denna formulering känner vi igen sedan tidigare. Vi anmärkte på att den saknades när Gud hade skapat himlen, men här ser vi att Gud åter ser, eller rättare sagt granskar, beskådar, det skapade och finner det för gott, d.v.s. finner att det skapade är så som det var tänkt att det skulle vara, det är i enlighet med Guds vilja och syfte.

Innebörden i de två sista orden כי טוב är rättfram, meningen är tydlig, men det kan vara intressant att titta på konjunktionen כי. Det är nämligen en konjunktion som har flera olika funktioner, och de tre övergripande grupperingar skulle kunna göras (läs gärna mer i Williams syntax):

1. כי används i en underordnad sats efter verb som se, höra, veta, berätta, komma ihåg och har betydelsen "att". Denna underordnande sats kan naturligtvis vara nominalsats (d.v.s. utan verb). Exempel skulle vara "hon hörde כי (att) han var där".

2. כי används i en kausal sats och översätts med t.ex. "ty".

3. כי introducerar ett direkt citat, och blir därför inte översatt. Det kan nästan förstås som ett kolon. T.ex. som följer: "hon sa כי (:) …"

I vårt fall är det alternativ 1 som gäller. כי används i en underordnad nominalsats. Verbet saknas alltså, men vi kan lägga in det när vi översätter för att få bättre flyt. Istället för "och Gud såg att gott" kan vi översätta "och Gud såg att [det var] gott"

Slutsats:
Denna vers är en ganska väntad vers. Utifrån det mönster vi sett i berättandet förväntade vi oss ett namngivande, och i denna vers får vi reda på att det torra landet var jorden och vattensamlingen var havet(n). Det är i vanlig ordning Gud som ger namnen och det är också Gud som granskar det skapade, som blickar ut över det han gjort och finner det för gott, det är i enlighet med hans vilja. En översättning av versen skulle kunna vara:

Och Gud kallade det torra landet jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud fann att det var gott.

Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Nu har ni chansen!

2010-09-05T14:24:00.008+02:00

Val val val. Ska man rösta? Vad ska man i så fall rösta på? Jag skulle gärna höra vad ni säger till en väljare som ännu inte bestämt sig i frågan. Är det viktigt att rösta? Varför? Är det en skyldighet att rösta?

Dagen har skrivit en del om en alternativ kampanj, eller man kanske ska kalla det för en kampanj som försöker lyfta in andra aspekter i detta med att välja, man försöker lyfta fram att det finns ett viktigare val. Ett val där vi kan låta Gud leda våra liv. Hur påverkar det i så fall vår inställning till (parti)politik?

Jag ställer öppna frågor, så får vi se vad de mynnar ut i. Skriv på! (Om du nu vågar överskrida den svenska oskrivna regeln om att man inte pratar öppet om vad man röstar på - varför gör man inte det?)

Alltings början - 1 Mos 1:9

2010-09-04T16:27:00.007+02:00

wayo'mer 'elohîm yiqavû hamayim mitachat hashamayim 'el-maqôm 'echad wetera'eh hayabachah wayehî-ken

Litteral översättning:

NIV:

KJV:

B2000:

och Gud sade må vattnet från under himlen samlas till plats en och må det torra landet bli synligt och det var så
And God said, "Let the water under the sky be gathered to one place, and let dry ground appear." And it was so.
And God said, Let the waters under the heaven be gathered together unto one place, and let the dry land appear: and it was so.
Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt." Och det blev så.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Genom sitt ord bringar Gud ordning i det vatten som befinner sig under den utdragna ytan, den utdragna yta som vi nu vet är himlen. Gud befaller vattnet att samlas på en plats, d.v.s. inte längre uppfylla hela jorden, och torrt land framträder. Det intressanta är att torra land inte skapas på samma sätt, inte skapas lika "direkt" som t.ex. den utdragna ytan, här verkar det istället som att Guds ordnande i sig är skapande. Genom att ordna vattnet skapar Gud torrt land.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויאמר אלהים "och Gud sade"
Precis som i v.3 och i v.6 börjar denna nya dag med ett Guds ord. Det verkar alltså än så länge som att det mönster vi iakttagit (som jag skrev om i anslutning till v.8) upprepas. Berättarens röst förbereder oss på nytt på ett Gudsord, på en skapande befallning. Är det då återigen någonting nytt som skapas? Vi läser vidare.

יקוו המים מתחת השמים אל מקום אחד "må vattnet från under himlen samlas till plats en"
I denna sats verkar det inte som att någonting nytt skapas. Vattnet som nämns har vi stött på tidigare, vi mötte det redan i v.2.Vattnet i v.2 blev dock delat i två av en utdragen yta på ett sådant sätt att det nu fanns vatten över och under denna yta, och vad ytan var fick vi reda på i v.8, nämligen himlen. Eftersom vi nu vet det används inte längre רקיע utan שמים. Det är himlen som skiljer vatten från vatten, och det som händer i denna sats är att berättelsens fokus flyttas till det som finns under himlen. Och där verkar det bara finnas vatten. Men Guds ord börjar åter sätta något i rörelse, och genom att verbet ställs i den nu bekanta jussivformen befalls vattnet att samlas till en (אחד) plats. אחד beskriver här en kontrast som kanske inte i första hand innebär att vattnet nu bara finns på en specifik plats utan snarare att vattnet nu finns på särskilda platser, d.v.s. att det inte längre täcker hela jorden. Vi ser alltså återigen hur Gud delar för att skapa ordning. Men vad framträder där vattnet nu drar sig tillbaka? Vi läser vidare.

ותראה היבשה "och må det torra landet bli synligt"
Ett ו skiljer denna sats från den förra, och återigen har vi ett verb i jussiv, någonting som får oss att förstå att Guds skapande nu fortsätter. Frågan är bara hur satserna skall förstås i relation till varandra. Två varianter är möjliga:

1. Guds befallande ord riktas enbart till vattnet under himlen, den andra satsen utgör en slags resultatsats och beskriver vad som händer när vattnet drar sig tillbaka. Översättningen skulle bli: "må vattnet under himlen samlas till en plats så att det torra landet må bli synligt"

2. Guds befallande ord i denna vers är tudelat, vi har två verb i jussiv och de två satserna ska mer ses i ett linjärt förhållande till varandra. När Gud befallt vattnet att flytta sig skapar han torrt land där det inte längre finns något vatten. Översättningen skulle bli: "må vattnet under himlen samlas till en plats, och må det torra landet bli synligt".

Vilken variant är då att föredra? Ett antal observationer kanske hjälper oss på vägen. Klart är att det inte föreligger någon direkt skapande befallning som frambringar torra land, i alla fall inte någon som liknar det vi sett tidigare (verbet היה i jussiv). Här har vi istället verbet ראה som vi stött på tidigare ("att se"), men här handlar det inte om att Gud granskar det skapande, utan att någonting blir synligt. Det verkar alltså som om torra land framträder då Gud flyttar på vattnet. Hur hjälper detta oss? Jo, det verkar här som om själva delandet är skapande, det verkar inte vara så att Gud först skapar och sedan ordnar utan att själva ordnandet är en del av skapandet. Versen säger oss att Gud skapar torrt land genom att ordna vattnet som fanns under himlen.

Som ni märker finns det fördelar med båda varianterna, det är svårt att välja mellan dem eftersom de båda belyser viktiga aspekter av vad som nu sker. Där vattnet drar sig undan skapar Gud torrt land, men han gör det genom att just låta vattnet dra sig undan. Jag skulle därför tentativt välja alternativ två, eftersom det mer tydligt poängterar att torrt land faktiskt skapas. Dock verkar vår iakttagelse göra gällande att de två satserna inte förhåller sig linjärt (temporalt, sekventiellt) till varandra, de är snarare sammanbundna händelser som beskriver vad som händer när Gud skapar ordning i vattnet.

ויהי כן "och det var så"
Dessa ord bekräftar att Guds skapande ord blivit verklighet. Nu finns under himlen torrt land, och vattnet har samlats på särskilda platser.

Precis som i v.7 finns här en textkritisk diskussion. Septuaginta har nämligen en ytterligare sats i denna vers. En utvikning som beskriver hur Guds skapande befallning verkställs, precis som vi också såg i v.3. I Septuaginta står alltså (ungefärligt översatt): "och vattnet som var under himlen samlades till sina platser och torra land blev synligt". Frågan som man då ställer sig är huruvida denna sats har försvunnit från den hebreiska texten eller lagts till i LXX, och utan att göra någon större utläggning kan sägas att det vanliga är att man här ser satsen i LXX som ett tillägg utifrån observationen att den är tillrättaläggande i sin karaktär då satsen innebär en anpassning till det mönster man tycker sig kunna se i berättandet (se v. 8). Eftersom det är svårare att förstå varför satsen skulle tagits bort ges alltså den hebreiska lydelsen företräde (Blev det krångligt? Fråga!).

Slutsats:
Guds skapande fortsätter här genom Guds befallande ord, och befallningen riktas till det vatten som finns under himlen. Genom att dela, genom att ordna detta vatten skapas så torrt land, och vattnet får en avgränsad plats, det uppfyller inte längre hela jorden. En översättning av versen skulle kunna vara:

Och Gud sade: "Må vattnet under himlen samlas till en plats, och må det torra landet bli synligt. Och det var så.

Fortsättning följer! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Ordlista uppdaterad

2010-09-04T14:10:00.004+02:00

Nu är ordlistan uppdaterad efter en lång tids uppehåll. Och ni som följt bloggen anar nu kanske vad som kommer?

Frankrikes VM

2010-06-23T08:14:00.001+02:00

Suck.

Torpkonferensen del 1

2010-06-23T08:08:00.003+02:00

Igår drog konferensen igång på riktigt. Vi riggade, soundcheckade och repade under måndagen med de två dramateamen som håller i samlingarna, och igår hölls de första mötena. Det var välbesökt som vanligt och trots några mindre kommunikationsmissar mellan dramateam och musikteam tyckte jag det gick riktigt bra. Förhoppningsvis har vi fått tag på en bandare idag så att vi kan börja spela in några av mötena för att sedan få till en live-skiva till alla er som vill ha med er musiken hem.

Man skriver tydligen om oss i Dagen också. Kul. Där står att barnen trivs på torp. Och det märks verkligen. De är otroligt engagerade på mötena, och det är häftigt att få läsa de böner som formuleras på de böneplank som står uppställda i möteslokalen. Det är en förmån att få vara med och inspirera både barnen och deras föräldrar till en fortsatt vandring med Jesus!

Alltings början - 1 Mos 1:8

2010-06-19T00:57:00.009+02:00

wayiqera' 'elohîm laraqîa' shamayim wayehî 'erev wayehî voqer yôm shenî

Litteral översättning:

YLV:

NASV:

Folkbibeln:

och Gud kallade till den utsträckta ytan himmel
och det var kväll och det var morgon en andra dag
And God calleth to the expanse `Heavens;'
and there is an evening, and there is a morning -- day second.
God called the expanse heaven.
And there was evening and there was morning, a second day.
Gud kallade valvet himmel.
Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Denna vers avslöjar vad den utstäckta ytan var för någonting. Och svaret är förvånande. Det är himlen som nu skapats. Och denna himmel beskrivs alltså ha vatten både nedanför och ovanför sig. I detta får vi ännu ingen klarhet. Men det som framkommer av versen är att den andra skapelsedagen i och med Guds andra namngivning av det skapade är till ända.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויקרא אלהים לרקיע שמים "och Gud kallade till den utsträckta ytan himmel"
Detta är andra gången Gud namnger någonting. Den första gången var i v.5, och här fungerar namngivningen på samma sätt, d.v.s. att Gud lägger det nyskapade under sig och ger det en specifik plats i skapelsen. Genom detta får vi svar på vår fråga om vad den utsträckta ytan egentligen var för någonting. Det var himlen. Himlen är alltså skapad av Gud och skiljer vatten från vatten. Det är fortfarande oklart vad det är för vatten som åsyftas, men kommande verser kanske kommer att ge fler ledtrådar. Särskilt underligt verkar ju vattnet ovanför himlen vara.

ויהי ערב ויהי בקר יום שני "och det var kväll och det var morgon en andra dag"
Vi känner igen orden och formuleringen. Den är exakt som den ordalydelse vi stött på i v.5, den enda skillnaden är att vi här har "en andra dag" istället för "en dag". Två skapelsedagar har alltså förflutit. Under den första dagen skapades ljuset, och under den andra skapades himlen. Båda skapades genom ett Guds yttrande, och sättet som detta skapande beskrivs på är återkommande. Utifrån dessa två verser kan följande komponenter urskiljas (i varierande ordning):

1. Gud talar, ויאמר אלהים + verbet i jussiv
2. Det Gud säger blir verklighet, יהיו כן
3. Gud granskar det skapadeוירא כי טוב ,
4. Gud kallar/namnger det skapade, ויקרא אלהים
5. Det blir kväll och morgon

Det är intressant att samma vokabulär återkommer, och vår fortsatta läsning får utvisa om detta är ett mönster som upprepar sig. Punkt tre är kursiverad eftersom den saknas under den andra dagen, men så är inte fallet i alla texttraditioner. Septuaginta har faktiskt en sådan formulering i v.8, men i detta skede av vår läsning är det svårt att avgöra om den traditionen kan anses mer ursprunglig än den hebreiska text vi utgår från. Två alternativ till förståelse skulle kunna vara att 1) LXX innehåller en tillrättaläggning eller att 2) satsen fallit bort ur den hebreiska texten.

Slutsats:
Den utsträckta ytan visade sig alltså vara himlen. Och därmed är himlen någonting som är skapat av Gud, precis som ljuset. Versen återkopplar till formuleringar vi sett tidigare, i v.5, och med denna vers är den andra dagen i Guds skapande verk till ända. En översättning av versen skulle kunna vara:

Och Gud kallade den utsträckta ytan himmel.
Och det var kväll och det var morgon, en andra dag.

Fortsättning nästa fredag! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Torprep

2010-06-18T22:24:00.002+02:00

Nu, så här helgen innan torpkonferensen drar igång, börjar vi repa inför barnmötena. Det blir drag iår igen, så välkommen till Kalas på Torp!

Välkommen till mitt vardagsrum?

2010-06-13T10:24:00.010+02:00

Har du sett fotbolls-VM? Då vet du vilket ljud jag talar om. Den kallas tydligen Vuvuzela, denna tuta som enligt sydafrikanerna själva förgyller en fotbollsmatch, men som många andra kanske inte riktigt vant sig vid. De kan tydligen framkalla ljud uppåt 127 dB, d.v.s. runt smärttröskeln för vad våra öron klarar av, och det var väl vetskapen om denna kapacitet som gjorde att den sydafrikanske målvakten kunde uttrycka sitt missnöje över den alltför tysta publiken i öppningsmatchen. Jag, som aldrig hört ljudet förut, tyckte väl snarare att det var i högsta laget. Men man lär sig! Man blir i alla fall tvungen. För ljudet kommer fylla vardagsrummet efter klockan fyra i en månads tid. Det var tydligen tal om att FIFA skulle förbjuda tutan inför VM, men den representerade för mycket av sydafrikansk fotbollskultur för att det skulle vara möjligt.

Vill du veta mer om tutan, kolla in denna sida med lite info. Man brukar beskriva ljudet som elefantliknande när man hör en enskild tuta, och som en bisvärm när de fyller en arena. Avgör själv:

En enskild tuta
En mängd tutor

Kunde inte någon ta fram ett ljudfilter som begränsar tut-mattans övertagande av ljudbilden vid fotbollsmatcherna? Vore trevligt tycker jag, men tydligen är det för svårt. Vad tycker du?

Alltings början - 1 Mos 1:7

2010-06-12T20:36:00.006+02:00

waya'as 'elohîm 'et haraqî'a wayavedel bên hamayim 'asher mitachat laraqî'a ûvên hamayim 'asher me'al laraqî'a wayehî ken

Litteral översättning:

YLV:

NIV:

B2000:

och Gud gjorde den utdragna ytan
och han/den skilde mellan vattnet som från under till den utdragna ytan
och mellan vattnet som från över till den utdragna ytan och det var så
And God maketh the expanse,
and it separateth between the waters which [are] under the expanse,
and the waters which [are] above the expanse: and it is so.
So God made the expanse and separated the water under the expanse
from the water above it. And it was so.
Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet
från vattnet ovanför valvet.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Denna är i det närmaste parallell till v.6 och ger en ytterligare förklaring till den utdragna yta som skapats. De två första satserna i v.7 syftar tillbaka till de två satserna i v.6, och alla dessa fyra satser sammanbinds med uttrycket "och det var så", en bekräftelse på att Guds skapandeprocess blivit verklighet. Att Gud genom sitt ord än en gång förmått någonting att bli till. Den utdragna ytan beskrivs vara en spatial, vertikal avdelare, men versen ger ingen närmre beskrivning av vad det är för vatten som den skiljer i två delar.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויעש אלהים את הרקיע "och Gud gjorde den utdragna ytan"
Här återupprepas v.6. Det som skapas genom Guds ord i v.6 beskrivs nu bli till, och här är Gud återigen subjekt i ett handlande. Verbet som används, עשה, är ett vanligt verb med grundbetydelsen "att göra". I verbet uttrycks inte sättet på vilket något görs, och därför motsäger inte versen beskrivningen av skapandeprocessen genom Guds befallning i v.6 utan beskriver snarare resultatet av detta skapande ord.

ויבדל בין המים אשר מתחת לרקיע ובין המים אשר מעל לרקיע "och han/den skilde mellan vattnet som från under till den utdragna ytan och mellan vattnet som från över till den utdragna ytan"
Subjektet till verbet i denna sats är inte helt enkelt att fastställa. Som vi såg i de olika översättningar som ställts upp ovan finns utrymme för två tolkningar. Eftersom verbet står i tredje person maskulin singular kan det antingen syfta på אלהים ("Gud") i föregående sats eller på רקיע ("den utdragna ytan") som står närmast före verbet. I ena fallet är det då Gud som skiljer vatten från vatten, i det andra fallet är det den utdragna ytan som skiljer vatten från vatten. Valet mellan dessa är inte avgörande eftersom v.6 beskrivit "den utdragna ytans" funktion som just en sådan avdelare, men kanske är det utifrån förhållandet mellan de två satserna i v.6 som vi förstår förhållandet mellan satserna i v.7. Samma verb återanvänds nämligen, för att göra kopplingen mellan ord och handling tydlig (בדל), och därför blir översättningen "och den (utdragna ytan) skilde" att föredra. Mot detta skulle kunna anföras att det i v.4 står klart att Gud är subjekt till samma verb, men det är bättre att söka en förståelse av v.7 utifrån v.6 då de hör nära samman. Normalt vore dock att subjektet i sats två förtydligas om det ska skilja sig från det utskrivna subjektet i sats ett (אלהים), men i detta fall är det inte nödvändigt då satsernas nära koppling till föregående vers ger oss en fingervisning. Argumentet utifrån v.4 faller eftersom vi där ser אלהים som utskrivet subjekt både i den första och den andra satsen.

I denna sats blir det också något tydligare hur den utsträckta ytan är tänkt att skilja vatten från vatten. Här återfinner vi det vanligare uttrycket בין... בין ("mellan… och mellan…", se diskussion kring v.6), och satsen talar om en spatial, vertikal uppdelning av vattnet. Vi får alltså vatten över den utsträckta ytan och vatten under densamma. Vi får dock inte reda på vad detta vatten är för någonting, denna förklaring får vi anta kommer senare. Det är alltså fortfarande ganska oklart vad det är som skapas här. Av den litterala översättningen framkommer att en rad prepositioner används (bl.a. "som", "från", "till") för att uttrycka det vi på svenska skulle formulera "mellan vattnet under den utsträckta ytan och vattnet över den utsträckta ytan", men ingen betydelse skall läggas i detta, det är helt enkelt så språket ser ut.

ויהי כן "och det var så"
Här stöter vi på vår första textkritiska anmärkning. Egentligen kommer denna redan i v.6, men eftersom vi följer den hebreiska texten är det bättre att kommentera den här. Det är alltså uttrycket "och det var så", ett uttryck som vi uppmärksammade som saknat i v.6, som har gett upphov till avvikelser i manuskript, och det tydligaste exemplet finner vi i LXX (Septuaginta, en grekisk version av Gamla testamentet)*, samt Bibel 2000s översättning (som här bygger på LXX). Det som skiljer LXX från den masoretiska texten (som vi följer) är att uttrycket placeras i slutet av v.6 istället för i slutet av v.7. Som textkritiker försöker man förstå varför denna skillnad finns, varför den har uppstått, och efter det försöker man dra någon slutsats om vilken läsning som är att föredra. Utan att gå in för djupt i textkritiska resonemang kan vi konstatera följande. I den tradition som LXX representerar har uttrycket placerats efter Guds befallning i v.6 för att bevara kopplingen till Gudsordet. Denna koppling är viktig eftersom det verkar vara så Guds skapandeprocess skildras, d.v.s. först kommer Gudsordet ("Gud sade..."), sedan en bekräftelse som visar att det befallda utförts ("och det var så"), och först efter det kommer en längre förklaring av hur det skapade tillkommit (se t.ex. v.4 och v.5). I detta fall blir v.7 denna längre förklaring och därför bör "och det var så" hamna innan v.7, men efter Gudsordet i v.6. Resonemanget belägger alltså att LXX har den mest logiska och konsekventa läsningen. Jag skulle dock hävda att resonemanget har sina svagheter. Om LXX har en mer ursprunglig läsning som är att föredra är det svårt att förklara hur vår läsning tillkommit. Textkritiken väljer ofta den svårare läsningen som den ursprungligaste då texter med tiden tenderar att bli alltmer tillrättalagda, och detta argument är möjligt att anföra även här. Dessutom skulle jag hävda att kopplingen mellan ord och handling i de tydligt parallella verserna 6 och 7 förstärks med vår läsning (att "och det var så" står i slutet av v.7). Sammantaget finns det alltså tillräckligt stöd för att behålla ordföljden i den hebreiska texten.

Slutsats:
Denna vers verkar vara en utvikning av v.6. Här förklaras mer ingående vad som skett i v.6, och de två första satserna i v.7 syftar tillbaka till de två satserna i v.6. Alla dessa fyra satser sammanbinds slutligen med uttrycket "och det var så", en bekräftelse på att Guds skapandeprocess blivit verklighet, att Guds ord, Guds handlande, gett förväntat resultat. Enligt resonemanget ovan blir en rimlig översättning följande (jag ställer upp den tillsammans med v.6 så kopplingen dem emellan blir tydlig):

v.6 Gud sade: "Må det vara en utdragen yta i vattnets mitt som skiljer vatten från vatten".

v.7 Och Gud gjorde den utdragna ytan som skilde vattnet under den utdragna ytan från vattnet över den utdragna ytan.
Och det var så.

Fortsättning nästa fredag! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

*Ett blogginlägg som förklarar de olika större texttraditionerna kommer. Så om du blir förvirrad av förkortningar som LXX, MT, masoretisk, BHS, Q m.fl. ska du hålla utkik här på bloggen!

Kommentar kommer

2010-06-11T17:44:00.001+02:00

Jag har fått många intressanta kommentarer till mitt inlägg om statsbidragen, tack till er som skrivit! Min avsikt är att svara på dem i helgen, så håll ut!

Fotbolls-VM

2010-06-11T17:34:00.007+02:00

Nu börjar det! Under en månads tid tänkte jag sälla mig till de miljontals fotbollsfreak som sitter framför TV:n och tittar på VM (det är inte en intern kristen angelägenhet som ni säkert vet). Så om bloggen inte uppdateras lika frekvent vet ni varför.

Ikväll spelar Frankrike sin första match. Mot Uruguay. Ska bli intressant att se var de står. Backe (TV4) håller tydligen Frankrike och Holland som finalister. Vem håller du på?

Tröttsam retorik

2010-06-07T20:30:00.022+02:00

Så var det samma visa igen. Artiklar och reportage glider bort från det deskriptiva nyhetsförmedlandet till att istället fungera som redskap i framförandet av en tydlig agenda. Jag talar naturligtvis om mediernas rapportering av de "religiösa ungdomsförbundens" statsbidrag. Det är tråkigt att journalistiken är så enkelspårig, dåligt påläst och tydligt partisk. Vad menar jag med det? Vi kan titta lite på hur retoriken ser ut så kanske det klarnar. SVT får tjäna som exempel.

1. Man hittar ett extremfall som man grottar ner sig i och blåser upp så att det verkar som ett allmänt fenomen i alla religiösa ungdomsförbund. I detta fall handlar det om en pastor som slagit Bibeln i huvudet på en homosexuell ungdom (läs här). Genom att läsa den artikeln leds vi in att tro att detta är någonting ständigt återkommande i alla sammanhang.

2. Man klumpar ihop alla ungdomsförbund som kan klassificeras som "religiösa", och genom att göra detta kan man komma fram till en saftig summa om 48 miljoner kronor om året som dessa förbund erhåller i stadsbidrag.

3. Man ställer frågan om det verkligen kan vara acceptabelt att religiösa samfund får stadsbidrag när man så uppenbart diskriminerar personer på grund av sexuell läggning.

Egentligen är det konstigt att man bemödar sig om steg 1 och 2, man borde kunna argumentera för ett avskaffande av stadsbidrag utan att först skrapa fram skandalrubriker, men det kanske inte är lika lätt att få med sig en större opinion genom sakliga diskussioner? Det kanske inte låter lika övertygande om man säger att det istället rör sig om ett fåtal samfund som tillsammans inte får 48 miljoner utan snarare 3 miljoner (läs här)?

Ofta kan man i sammanhangen höra att det är förfärligt att "skattebetalarnas" pengar går till detta. Jag förstår inte riktigt det. Menar man alltså att kristna inte betalar skatt? Eller att de inte skulle få vara med och påverka vad skattepengarna går till? Hur menar man att det demokratiska argumentet fungerar?

Jag tror att det man förfasar sig över i grunden egentligen bottnar i att det kristna livet som Jesu efterföljare inte är så lättbegripligt för en som inte lever det livet. För det är så att en kristen lever med ett annat fokus, en kristen lever med Guds rike för ögonen och strävar efter att bli mer lik Jesus. I denna process, i denna vandring, finns ständigt ett nödvändigt försakande, och där finns ständigt ett förmanande från medvandrare. Det kristna livet innebär att vi ger varandra ansvar för varandra, och vi förväntar oss att våra systrar och bröder ska ta detta ansvar och hjälpa oss i vår vandring. Detta är naturligtvis absurt i vårt sekulära svenska samhälle där rättigheter har sammanblandats med sanning, d.v.s. att man inte längre förstår hur någon skulle kunna värna om någon annans rättigheter och samtidigt säga att man har fel.

Hur tänker du?

Öööhh?

2010-06-04T14:08:00.011+02:00

En ateistisk förening i Helsingfors erbjuder tydligen (se Dagen) porr i utbyte mot Biblar. Dessa två sägs vara motsatser, och genom denna aktion menar man sig enligt HBL visa att religioner begränsar och kontrollerar människors privatliv.

Öööhh?

Och jag som trodde porren var kvinnoförtryckande? Har vi alltså här en ateistisk förening som hävdar att religion inte förtrycker kvinnor (eftersom porr och religion påstås vara varandras motsatser)? Intressant!

Kommentarer?

Åsiktskontroll eller valtaktik?

2010-06-04T13:51:00.007+02:00

Läste på SVT att de politiker som på bloggar och via facebook uttryckt tveksamheter kring Ships to Gazas agerande och agenda har censurerats. Genom påtryckningar från sina respektive partier har de nödgats ta bort uttalandena, något som är ganska förvånande, men kanske inte oväntat. Det är ju valtider, och man vill väl inte vara det parti som förknippas med politiskt inkorrekta uttalanden? Eller? Bäst att hålla tyst om man inte är beredd att skriva under på den svenska nyanserade objektiviteten?

Alltings början - 1 Mos 1:6

2010-06-04T13:11:00.016+02:00

wayo'mer 'elohîm yehî raqîa' betok hamayim wîhî mavedîl bên mayim lamayim

Litteral översättning:

NIV:

NKJV:

B2000:

1917:

och Gud sade må det vara en utdragen yta i vattnets mitt
och den må vara skiljande mellan vatten till vattnet
And God said, "Let there be an expanse between the waters
to separate water from water."
Then God said, "Let there be a firmament in the midst of the waters,
and let it divide the waters from the waters."
Gud sade: "I vattnet skall ett valv bli till,
och det skall skilja vatten från vatten." Och det blev så.
Och Gud sade: "Varde mitt i vattnet ett fäste
som skiljer vatten från vatten."

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Denna vers påbörjar Guds andra stora skapande, och detta sker genom att formuleringarna från v.2 återupprepas, dock med några förändringar. Gud skapar återigen med ord, med skapande befallning, och denna gång är det en utdragen yta som skapas. Vad denna yta är framkommer inte riktigt av denna vers, men den beskrivs fungera som en avdelare i det vatten som omnämnts i v.2. Gud visar att han har kontrollen över vattnet på samma sätt som han visat att han har kontrollen över ljus och mörker, och nu delas alltså vattnet upp i två delar, något som gör att vi kan ana att de två delarna kommer få olika funktion i skapelsen.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויאמר אלהים "och Gud sade"
I denna vers hör vi, precis som i v.3, både Guds röst och berättarens. Och det är återigen berättaren som börjar. Verbet som används är detsamma som i v.3 (אמר) "att tala/säga", och här har det alltså återigen Gud som subjekt. Eftersom formuleringen används på samma sätt som i v.3 kan vi dra samma slutsats, nämligen att det inte är fråga om vanligt tal utan snarare en befallning, ord som orsakar att ett skeende tar sin början, ord som sätter någonting i rörelse. Vi anar att någonting nytt är på gång att skapas genom Guds aktiva och verksamma tal.

יהי רקיע בתוך המים "må det vara en utdragen yta i vattnets mitt"
Det andra som skapas genom Guds skapande befallning är någon form av utdragen yta. Det hebreiska ordet רקיע kan härledas till verbet רקע som ungefär betyder att "sprida ut", "slå ut", "stampa", och substantivet har därigenom en grundbetydelse av "en utdragen yta", "en vidd". När detta då ska förstås i diverse bibeltexter talas ofta om något slags "fäste", "stöd", d.v.s. att det finns en solid aspekt av substantivet, och så är det möjligt att även förstå denna vers, men vi får vänta med ett avgörande i frågan tills vi läst versens fortsättning.

Denna yta beskrivs bli till i בתוך המים ("vattnets mitt", ett så kallat "konstruktuttryck", d.v.s. en slags genitiv), och det vatten som åsyftas måste rimligen vara det vatten som Guds vind svepte fram över i v.2.

ויהי מבריל בין מים למים "och den må vara skiljande mellan vatten till vatten"
Första delen av versen liknar som vi sett v.3, men här kommer någonting nytt. Vi hittar inte formuleringen "och det var så", d.v.s. motsvarigheten till "och ljus var" i v.3, utan här kommer något som verkar vara ett förtydligande av den utdragna ytans funktion. Denna sats börjar med samma verb som föregående sats, och också denna gång i qal imperfekt jussiv. Men det som problematiserar översättningen av verbet, d.v.s. det som gör att vi inte automatiskt kan översätta "må det vara" är det efterföljande participet. Participet härleds till ett verb vi känner igen, nämligen בדל, som betyder "att dela", "att skilja", och i particip blir det då ungefär "den delande" eller "den skiljande". I relation till verbet kan participet förstås på främst två sätt.

Det första alternativet är att participet nästan antar formen av ett substantiv som blir parallellt med רקיע (ung: "och det må vara en delare mellan…"). De två satserna skulle då tänkas stå i en synonym parallellism (se kommentar till v.5).

Det andra alternativet, som är vanligare, är att participet tillsammans med verbet beskriver en fortsättning på föregående sats, att verbet היה står i tredje person maskulinum innebär alltså en syftning på ytan (ung: "och den må vara skiljande mellan…" eller omskrivet "som skiljer…"). Satsen blir därmed en utvikning och ett förtydligande av föregående sats istället för en ren parallell sats.

En lite ovanlig formulering dyker upp i uttrycket "mellan vatten till vatten". Här möter vi den hebreiska prepositionen בין ("mellan") tillsammans med prepositionen ל ("till") som vi stött på tidigare. Det vanliga sättet att uttrycka det som på svenska skulle heta "mellan vatten och vatten" är att upprepa prepositionen בין, men här har vi alltså ל. Dessa två används oftast tillsammans för att göra en tydlig distinktion mellan två ospecifierade ting, särskilt när dessa två ting beskrivs med samma ord (här: מים), något som innebär att vi här kan ana att de två vatten som beskrivs kommer att få olika funktion i skapelsen.

Slutsats:
I denna vers påbörjas Guds andra stora skapande, och detta sker genom att formuleringarna från v.2 återupprepas, dock med några förändringar. Gud skapar återigen med ord, och med sin skapande befallning frambringas nu i versens första halva en utdragen yta, och i den andra halvan av versen kommer så ytans funktion att beskrivas ytterligare. Ytan blev till en avdelare i det vatten som omnämnts i v.2, och genom detta skapande visar Gud att han har kontrollen över vattnet och över den utdragna ytan, precis som han tidigare visat att både ljus och mörker är honom underlagda. En översättning av versen skulle bli som följer:

Gud sade: "Må det vara en utdragen yta i vattnets mitt som skiljer vatten från vatten".

Fortsättning nästa fredag! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Gloslista

2010-06-04T12:03:00.001+02:00

Nu är gloslistan uppdaterad. Snart kommer kommentaren till 1 Mos 1:6!

Frågan "varför?"

2010-06-01T15:55:00.017+02:00

I tidningar, TV, på radio, internet, ja överallt läser vi om bordningen av Ships to Gaza. Det står klart att Israel brukat övervåld och dessutom gjort det på internationellt vatten, vilket har föranlett bl.a. EU och FN att starkt fördöma agerandet. Det rapporteras om att 10-20 personer har dött, och särskilt aktuell blir denna nyhet i Sverige då kända svenska profiler var ombord. Ships to Gaza beskrivs ena stunden vara en humanitär hjälpsändning till ett ockuperat Gaza, men sekunden efter är det plötsligt fredsaktivister som är ombord. Den mediala uppmärksamheten började dock inte i och med bordningen, snarare har en spänning byggts upp under en lång tid, en spänning kring Israels reaktion. Vad kommer Israel att göra, hur kommer de att svara på detta. Uppenbarligen hade man sina misstankar, men inte detta.

Mitt i allt rapporterande, videopublicerande och analyserande saknar jag frågan varför. Om "Ships to Gaza"-projektet är rätt beskrivet, varför attackerade Israel? Vad hade de att vinna? Och varför gjorde de det på internationellt vatten? Har liknande saker hänt förut? Varför väntade de inte tills skeppen var inne på Israelskt vatten? Varför öppnade de eld om hjälparbetarna bara hade vatten som vapen?

Jag anar att vår svenska nyanserade nyhetsbevakning som vanligt inte är så nyanserad. Rapporteringen har redan tagit ställning, och därför färgas den av detta ställningstagande. De bilder som Israel släpper kategoriseras genast som "propaganda", medan de intervjuade hjälparbetarna är trovärdiga och pålitliga i sina redogörelser. Mig veterligen är inte världen svart-vit. Mig veterligen behövs inte 700 man för att frakta förnödenheter till Gaza. Mig veterligen är hjälparbetare främst måna om att förnödenheterna kommer fram. Det är något som inte stämmer. Hur tänker du?

Läs mer här:
Dagen: 1 2 3 4 5 6 7, SVT: 1 2 3 4, DN: 1 2 3 4 5, SvD: 1 2 3 4 5
Expressen: 1 2 3 4 5, Aftonbladet: 1 2 3 4 5, GP: 1 2 3

Och Herren ångrade... – om Guds oföränderlighet (del 4)

2010-06-01T12:32:00.008+02:00

I allt tal om Guds "oföränderlighet" blir det alltså oundvikligt att också tala om relationen mellan Gud och skapelsen. Texten ger inte utrymme för någon överbetonad "oföränderlighet", d.v.s. ett åtskiljande av Gud och skapelsen, men den ger inte heller vid närmare anblick utrymme för en överbetonad "relationalitet", d.v.s. ett likställande av Gud och skapelsen. Gud är fortfarande "den andre", Gud är fortfarande HERREN, Israels Gud, som är fri och har rätt att döma. Denna spänning har teologer genom historien försökt lösa på olika sätt, mer eller mindre framgångsrikt, och många liknar varandra:

• Barth talar om Guds trofasta, oföränderliga kärlek som manifesteras på ständigt nya sätt. För att betona Guds aktivitet och inte passivitet väljer han att tala om "konstans" istället för "oföränderlighet".

• Rahner drar utifrån självmotsägelsen "oföränderlig" och "inkarnerad" (hur kan en "oföränderlig" Gud bli människa) slutsatsen att Gud kan förändras i någon finit (materiell) annan.

• Moltmann tänker utifrån ett tydligt lidande-perspektiv och menar att det är Kristi kors som uppenbarar den treenige Guden, den Gud som förändras och lider fullt ut i kärlek. "Ty den sanna kärleken lider allt, uthärdar allt och hoppas allt, för att göra andra lyckliga och därigenom själv bli salig" (Moltmann).

Trots allt fokus på "oföränderlighet" och ånger kanske denna text framför allt lär oss någonting om bön. Den Gud som framträder är inte en avlägsen Gud, oförmögen och ovillig att lyssna till och engagera sig i människans öde, utan tvärtom vittnar texten om en passionerad, lidelsefull och lyhörd Gud. En Gud som är villig att ångra det onda han tänkt, för människans skull. Genom några enkla ord, genom en ärlig bön, så får Mose uppleva ett gensvar, ett gensvar som får bli ett eko in i vår tid, en tid då klagan har blivit självömkande och där ånger har blivit grämelse. Här får vi en chans att låta Gud blåsa liv i gamla utnötta begrepp som "oföränderlighet" och "ånger" och genom dem väcka en tro hos oss, en tro men framför allt ett hopp, det hopp som ger oss visshet om att vi tror på en Gud som kan förändra varje situation, att vi tror på en Gud som är djupt engagerad i och därför lider med och för sin skapelse.

Vidare läsning:
Barth Karl. (1957). Church Dogmatics II/I. Edinburgh: T&T Clark.
Farley, Edward. (1996). Deep Structures. Valley Forge: Trinity Press International.
Gowan, Douglas. (1995). Changing God’s Mind. Grand Rapids: Eerdmans.
Mettinger, Tryggve. (2007). The Eden Narrative. Winona Lake: Eisenbrauns.
Migliore, Daniel L. (2004). Faith Seeking Understanding. Grand Rapids: Eerdmans.
Moltmann, Jürgen. (1980). Treenigheten och Guds rike. Stockholm: Verbum.
Ware, Bruce A. (1984). An Evangelical Reexamination of the Doctrine of the Immutability of God. Ann Arbor: University Microfilm International.

Och Herren ångrade... – om Guds oföränderlighet (del 3)

2010-05-31T21:47:00.009+02:00

Så vad händer? HERREN ångrar sig, och det verb som används i dessa två verser är värt att studera lite närmre, nämligen hebreiskans נחם. Detta verb har en grundbetydelse som på de flesta andra språk automatiskt delas upp i två, nämligen "att ångra" resp. "att sörja med/lida med/känna sympati för". Dessa två betydelser ligger alltså i det hebreiska verbet nära förbundna med varandra, så nära att det kan formuleras på följande sätt i teologiska uppslagsverk:

The twin factors of decision/effect and emotion/affect are thus the rule in נחם: they are indissolubly interwoven.

HERRENs ånger är alltså enligt detta verb inte främst en intellektuell ompositionering utan i detta fall snarare en emotionell respons på Moses bönfallande. Verbet används oftast (24x) för att tala om att Gud ångrar uttalad domshandling, men Gud ångrar också egna handlingar som var tänkta som goda men som blivit onda (1 Mos 6; jfr 1 Sam 15), och anmärkningsvärt är att samma verb dessutom används då Gamla testamentet vittnar om den Gud som aldrig ångrar sig (t.ex. 1 Sam 15). Så här i slutet av avsnittet möter vi alltså ytterligare en intressant spänning som texten inte på något sätt söker lösa.

Flera spänningsfält har till synes uppenbarat sig för den nogranne läsaren, dels den uppenbara spänningen mellan den Gud som inte kan ångra sig men som ändå gör det, men också en spänning mellan den Gud som framträder som domare, fri att handla som han vill och den Gud som påverkas så till den grad att han behöver Moses medgivande för sitt handlande. Texten argumenterar inte för att någon av dessa fyra beskrivningar skall ha företräde, så det är så här vi måste lämna texten och vidare söka oss till Bibeln som helhet för att tentativt kunna erhålla en förståelse för dessas samband. Syftet med denna artikel är dock inte att vara heltäckande, så avslutningsvis kommer jag istället att utifrån den text som studerats dra några slutsatser som kan vara viktiga att reflektera över inför mötet med den mer övergripande bibliska kontexten samt teologihistorien.

Den Gud som möter i texten är alltså en Gud som är fully in charge yet open to human intervention (Gowan). Det är en Gud som påverkas av människors bön och som är emotionellt engagerad i sin skapelse. Vi förstår av berättelsen att många av de begrepp som appliceras (t.ex. verbet נחם) inte på något sätt försöker definiera Gud utan istället används i en berättelse för att på bästa sätt försöka beskriva vad det är som händer, och här verkar det som om Gud kan förändras ur vissa avseenden men är ”oföränderlig” ur andra. När när vi då inser att det som Mose använder som grund för sin argumentation är Guds eget väsen – när han utgår från de Guds löften som givits fäderna utifrån Guds begynnande frälsningsplan appellerar han till det han har insett är det ”oföränderliga” i Guds väsen, nämligen viljan att frälsa – så skulle en tentativ slutsats vara att Guds väsen i sig är "oföränderligt" emedan hans förhållande till och agerande med sin skapelse är föränderligt, d.v.s. beroende av det skapades gensvar och agerande. Detta innebär att när vi talar om att Gud ångrar sig så ångrar han sig som Gud och inte som människa, d.v.s. ångern måste även den förstås och definieras utifrån vem Gud är och inte främst antropomorft.

...fortsättning följer...

Och Herren ångrade... – om Guds oföränderlighet (del 2)

2010-05-30T15:05:00.007+02:00

I 2 Mos 32 fortsätter den berättelse som avbrutits av 7 kapitel med detaljerade anvisningar om hur bl.a. tabernaklet skulle byggas, den berättelse som talar om det förbund som HERREN sluter med Israels folk genom Mose. Detta förbund innefattade en överenskommelse om att HERREN skulle vara Israels Gud och att inga bilder av HERREN varken skulle tillverkas eller dyrkas, men när vi möter folket i kapitlets första verser, 40 dagar efter att förbundet slutits, har man redan brutit denna överenskommelse. Folket (som av HERREN nu anmärkningsvärt nog inte längre kallas för ”mitt folk”, utan ”ditt (Moses) folk” eller ”detta folk”) har börjat tvivla på hur det gått för Mose på berget, övertalat Aron att göra en gud och dessutom offrat bränn- och tackoffer till denne guds ära. Det är med denna vetskap som vi som läsare möter Mose och HERREN i en mycket intressant dialog (v.7–14), och det intressanta är de underliggande spänningar som framkommer.

Det första som möter är HERRENs dom över Israel (v.7–10) där han förklarar folket skyldigt till en stor synd, till en perversion som får hans ilska att brinna av vrede. HERREN vill göra slut på folket och börja om på nytt med Mose, och mot bakgrund av dels förbundet, men även det som följer i 33:19, verkar det som att HERREN både skulle ha rätt till och vara förmögen till det. Att folket förkastat förbundet betyder dock inte att HERREN misslyckats, inte minst 33:19 vittnar om att han är fri att välja efter eget tycke, och nu verkar det som att han utväljer Mose, precis som han i frihet utvalt Abraham
(1 Mos 12:2), men det finns en anmärkningsvärd skillnad. Vers 10 lyder:

Och nu: Låt mig vara ensam så att min ilska ska brinna av vrede mot dem och jag ska göra slut på dem och göra dig till ett stort folk!

Genom detta imperativ verkar det som att HERREN behöver Mose medgivande för sitt handlande! Det intressanta är att denna slutsats förstärks av en närmare titt på hur det hebreiska verb som ligger till grund för textens imperativ används i övriga gammaltestamentliga texter. Verbet, som är det hebreiska נוח (nûach), betyder "att lämna något", "att låta något bli kvar", "att låta något hända" eller "att låta någon vara" (ifred/ensam) och används fem gånger i imperativ, alla gånger med mänskligt subjekt (Dom 16:26; 2 Sam 16:11; 2 Kung 23:18; Hos 4:16–17), och vid varje användning är omständigheten sådan att någon som har makt att göra någonting gentemot någon annan/något annat blir ombedd att avstå. Det verkar alltså som att Mose är förmögen att påverka HERRENS beslut.

Men Mose lyder inte, han lämnar inte HERREN ifred utan bönfaller istället inför hans ansikte. Donald E Gowan belyser här i artikeln Changing God’s Mind den tredelning som återfinns i Moses bönfallande, en tredelning som genom ordet "varför" (למה) börjar med att anknyta till det som kom att bli Israels traditionella bönespråk:

1. HERRENs förnuftighet (v.11)
2. HERRENs rykte bland folken (v.12a)
3. HERRENs löfte till fäderna (v.12b–13)

Det som framträder utan att djupare gräva i dessa punkter är att alla argument som Mose anför tar sin utgångspunkt i vem HERREN är, inte i vem Israel är. Hos Israel finner Mose ingen grund för fortlevnad, den grunden finns bara i HERRENs karaktär, och det är utifrån denna han bönfaller HERREN att ångra sig.

Så vad händer?
...forstättning följer...

Och Herren ångrade... – om Guds oföränderlighet (del 1)

2010-05-29T22:32:00.009+02:00

"Man only has two possibilities: Either he keeps eternal silence, or he talks about God in human words, a choice between agnosticism and anthropomorphism".

I sitt försök att förstå Gud riskerar människan alltid att antingen kapitulera eller bli övermodig; antingen värjer man sig för antropomorfism och antropopatism så till den grad att man inte vågar uttala sig alls, eller så menar man sig ha hittat begrepp som kan beskriva och förklara vem Gud är. Problemet med det senare är att begreppen över tid verkar bli definierande snarare än definierade och på så sätt förlorar kontakt med den Gud de försöker beskriva. Så har det i viss mån blivit med många av de gudsförbehållna attribut som formulerats genom teologins historia. Här har attribut som "allvetande", "allsmäktig", "allgod" och "oföränderlig" blivit allt mer autonoma och kommit att låsa oss i vårt tal om, och förståelse av, Gud.

Edward Farley menar i sin bok Deep Symbols att det just är i mötet med det transcendenta som alla försök att hävda attributens autonomi och fullhet undermineras. Tillåts inte denna nödvändiga underminering så riskerar förståelsen för attributens paradoxala karaktär att kantra över i enstaka förenklade och abstraherade betydelser. Verkligheten blir slav under viljan att vara exakt och preciserad, en vilja som utesluter tvetydighet, inneboende spänning och instabilitet. Om så är fallet inser vi snabbt vikten av att de gudsförbehållna attributen måste definieras av Gud och inte tvärtom. Vi kan inte ta ett begrepp som "oföränderlig", definiera det och sedan applicera det på Gud, snarare måste vi låta Gud själv definiera de begrepp vi väljer att beskriva honom med. För Karl Barth blir detta avgörande, vi kan bara förstå hur Gud är (resp. inte är) "oföränderlig" då vi tar vår utgångspunkt i Hans självuppenbarelse. Barth menar att det i Bibeln inte talas om "oföränderlighet" som sådan utan om en oföränderlig Gud som också är full av livskraft.

Att tala om begrepp på detta sätt innebär ett bejakande av vissa aspekter av postmodernitetens idéer om språkets destabilisering i det att attributen t.ex. bör sättas inom citattecken som ett uttryck för att dess betydelser inte ses som stabila och att vi därmed förhåller oss nyfiket, kritiskt och undersökande till dem. Dessutom inser vi vikten av ett välgrundat användande av attributen då de i hög grad är formativa för den gemenskap vi tillhör, men vi drar dock inte samma slutsats som postmoderniteten. Istället för att tala om att en omfattande destabilisering och fragmentisering äger rum i betydelsen att ingen sann, yttersta verklighet finns att finna bakom attributen menar vi att attributens riskerande att bli självtillräckliga och konstruerande bör uppmuntra oss att hela tiden på nytt söka den sanna, yttersta verklighet som de ämnar beskriva.

När vi nu närmare ska studera vad talet om Gud som "oföränderlig" kan innebära väljer jag att ta min utgångspunkt i en av de bibeltexter som vid första genomläsning kan tyckas utmana en klassisk "oföränderlighetslära". Denna lära – som i mycket har sitt ursprung i hellenistiskt tänkande där idén om Guds perfektion var tätt sammankopplad med Guds oföränderlighet (förändring åt något håll skulle, enligt bl.a. Aristoteles, leda till det sämre) – har dock kraftigt ifrågasatts och modifierats av teologer som bl.a. Barth, Karl Rahner och inte minst Jürgen Moltmann på grund av att den leder till en orörlig och inaktiv Gud, en Gud som de menar är omöjlig att förena med den Gud som genom Jesus dör på ett kors. Att fokus hos dessa teologers resonemang så kraftigt ligger på Jesu korsgärning och den lidande Guden är naturligtvis logiskt, men eftersom Bibeln består av en mängd vittnesbörd kan det vara relevant att ibland lyssna på enskilda (något mer perifera) röster för att sedan relatera dem till helheten. Därför ska vi nu se på hur 2 Mos 32(:7–14) talar om Guds "oföränderlighet".

...fortsättning följer...

Hebreiskan

2010-05-28T18:22:00.007+02:00

Nu är gloslistan uppdaterad. Någon som har förslag på hur man kan göra så att det automatiskt syns när sidan "hebreiska" (till höger) uppdateras?

Alltings början - 1 Mos 1:5

2010-05-28T18:20:00.024+02:00

wayiqera' 'elohîm la'ôr yôm welachoshek qara' layelah wayehî 'erev wayehî voker yôm 'echad

Litteral översättning:

New American Standard:

Youngs Literal:

B2000:

och Gud kallade till ljuset dag och till mörkret kallade han natt
och det var kväll och det var morgon en dag
God called the light day, and the darkness He called night And
there was evening and there was morning, one day.
and God calleth to the light `Day,'
and to the darkness He hath called `Night;'
and there is an evening, and there is a morning -- day one.
Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Denna vers avslutar Guds första stora skapande, och vi ser att versen knyter samman v.3–5 till en enhet. Tillsammans beskriver de tre verserna vad som har hänt under en skapelsens första dag, och i och med att skapandeprocessen beskrivs på detta sätt har berättelsen nu antagit en linjär tidsuppfattning där fokus riktas framåt, mot det som ska hända nästa dag. Ljus och mörker har nu fått sina respektive roller och funktioner i skapelsen och Gud har lagt båda dessa under sig.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
ויקרא אלהים לאור יום ולחשך קרא לילה
"och Gud kallade till ljuset dag och till mörkret kallade han natt"
I denna första halva av versen stöter vi på någonting som är en av grundstenarna i hebreisk poesi – parallellism. Kortfattat kan man säga att parallellism är ett sätt att beskriva två satsers samhörighet. Någonting sägs i en sats (A), och denna tanke vidareutvecklas sedan på något sätt i nästkommande sats (B). Alltså ungefär: "A, och vad mer är: B". Detta kan ske på flera olika sätt, t.ex. följande:

B står i motsatsförhållande till A:	(A) Herren är med på de rättfärdigas väg, (B) men de gudlösas väg leder till intet.

B kan vara synonym till A:	(A) Hav, vad fick dig att fly? (B) Jordan, varför vek du undan?

B kan helt enkelt utveckla A:	(A) Deras gudar är silver och guld, (B) verk av människohänder.

Många varianter finns, och i denna vers har vi en uppbyggnad som man kan kalla för kiastisk (korsställd), d.v.s. att de två satserna är uppställda "spegelvänt" varandra:

kallade ljuset <-> mörkret kallade
( 1 2 2 1 )

Att verben står i en kiastisk parallellism tillsammans med de indirekta objekten visar att de två handlingarna hänger nära ihop, så vi kanske ska titta lite på det dubbelt återkommande verbet קרא ("kalla"). I denna vers används verbet för att visa på hur Gud namnger mörkret och ljuset, d.v.s. det ljus som skapats i v.3 och det mörker som beskrivits i v.2. Att Gud namnger någonting betyder här inte bara att det får ett namn utan dels att Gud lägger det under sig och dels att Gud ger de båda sina respektive platser och funktioner i skapelsen. Namngivningen är som vi sett en direkt följd av att mörker och ljus delats upp i v.4, och nu tidsbegränsas alltså de båda.

ויהי ערב ויהי בקר יום אחד "och det var kväll och det var morgon en dag"
Formuleringen visar på hur författarens beskriver att en dag har gått. Den ska inte tolkas till att vara en slags bestämning till hur man skall se på en dags början respektive slut (om dagen ska anses börja med kväll eller med morgon), utan beskriver snarare en sorts rytm i den tid som förflutit och ger därigenom berättelsen en skjuts framåt. Berättelsen speglar nu en sorts linjär tidsuppfattning som ger känsla av historieberättande, i och med omnämnandet av יום אחד ("en dag", inte "den första dagen") börjar läsaren ana att det kommer att komma en dag 2.

Slutsats:
Med denna vers avslutas alltså Guds första stora skapande, och vi ser nu att v.3–5 verkar hänga samman och beskriva Guds skapande verk under en första dag. Först skapas ljuset, det befinns vara gott och får en särställning. Sedan skiljs ljus från mörker och slutligen namnges ljuset och mörkret. När dessa tre handlingar är avslutade beskrivs så en dag ha förflutit, och en översättning, sammantaget med de två föregående verserna, skulle alltså kunna vara följande:

Gud sade: Må det vara ljus! Och ljus var.
Gud fann att ljuset var gott.
Och Gud delade på ljuset och mörkret, Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.
Och det var kväll och det var morgon, en dag.

Fortsättning nästa fredag! Har du frågor om detta inlägg, ställ dem! Har du invändingar, låt höra!

Lugn i stormen!

2010-05-27T11:27:00.015+02:00

Dagen rapporterar (här) om en avhandling som granskar antika beskrivningar av korsfästelser. Forskaren, Gunnar Samuelsson, menar att straffmetoden inte verkar ha täckning i den utsträckning man kunde förvänta sig. Dagen nämner också något om att texter skulle vara felöversatta, men man får i artikeln ett för tunt underlag för att kunna bilda sig en uppfattning om avhandlingen. Det låter som att det kan ha att göra med någon slags etymologisk ompositionering där σταυρος/σταυροω inte längre antas betyda "kors"/"korsfästa" utan mer "upphängd"? Jag trodde den betydelsen var mer förlagd till antik grekiska och inte tillämpbar på koinegrekiska, men det är som sagt svårt att uttala sig utan att ha läst avhandlingen.

Naturligtvis väcker avhandlingen frågor, t.ex. frågor som när och varför man började tala om Jesus som korsfäst om han nu inte blev det? Men det som är värt att nämna är ju att avhandlingen inte behandlar frågan om Jesus dog eller inte, utan bara tillvägagångssättet, som jag förstår det handlar det om huruvida det fanns en tvärgående bjälke på den träpåle Jesus hängde. Så låt oss inte blåsa upp detta för stort?

Avhandlingens abstract: här

Har EFK blivit fariséer?

2010-05-27T10:05:00.021+02:00

Jörgen Lundberg skriver idag en debattartikel i Dagen där han kritiserar kongressens beslut att avsäga sig vigselrätten. I ingressen kan vi läsa det skarpa uttalandet: "att avsäga sig vigselrätten löser inte skiljelinjen om samkönade äktenskap inom svensk kristenhet. Det handlar om teologiska hårklyverier som leder till fariseism.", någonting som kanske inte speglar artikeln i sin helhet, men väl ger uttryck för artikelns tillspetsade formuleringar. Jag tänkte försöka mig på att ge en analys av Jörgens argumentation, och så får ni gärna diskutera den med mig nedan. Så här ungefär ser det ut:

Statement 1:
Ingen kristen akt behövs för att ingå äktenskap, ett civilrättsligt äktenskap är också inför Gud och församlingen.

Statement 2:
Myndighetsintrånget i de enskildas liv är minimalt, det är bara en bekräftelse.

Statement 3:
I konsekvensens namn borde man, om man avsäger sig vigselrätten, också avsäga sig all form av myndighetsutövning.
   Reflektion 3a: Det finns församlingsdrivna förskolor, betygsättning är myndighetsutövning.
   Reflektion 3b: Kyrkor anordnar begravningar, när pastorn är med vid jordfästning är han
   myndighetsutövande eftersom han medverkar i den samhälleliga angelägenheten att fastställa att den
   döda kroppen tagits om hand på ett ur hälsoperspektiv tillfredsställande sätt.

Statement 4:
Avsägelse löser inte skiljelinjen om samkönade äktenskap inom svensk kristenhet. Avsägelsen handlar om teologiska hårklyverier som leder till fariseism.
   Reflektion 4a: Avsägelse stänger vägar och är till hjälp för ingen.
   Reflektion 4b: En fördjupad undervisning om det kristna äktenskapet är inte beroende av avsägelse.

Statement 5:
Det är bättre att man tar steget att avsäga sig när man blir tvingad till det.
   Reflektion 5a: EFK avsäger sig vigselrätten för att kunna förekomma ett hot om att bli av med den.

Statement 6:
Jag (Jörgen) kommer inte att följa den nya ordningens rekommendationer om att paret först ska ingå vigsel borgerligt utan kommer att utforma vigselakten tillsammans med någon som har vigselrätt.

Slutsats:
EFK bör häva sitt beslut vid nästa års representantskapsmöte, låt oss i praktiskt församlingsliv ha kvar möjligheten att skapa en helhet kring äktenskapets ingågende. Låt oss lägga fokus på äktenskapets "innehållsfrågor" snarare än dessa formaliteter.

När man benar ut en artikel på detta vis så blir resultatet ganska intressant. Vad hävdas egentligen, hur underbyggs statements och slutsatser? Som ni ser är artikeln ganska spretig, och man får inte riktigt grepp om vad Jörgen grundar sina uttalanden på. Att han är kritisk till avsägandet av vigselrätten står klart, men om vi ska försöka få fram argument för en myndighetsutövning så får vi försöka använda oss av hans argument emot ett avsägande. Och då ser det, utifrån analysen ovan ut som följande:

EFK bör fortsätta vara myndighetsutövare…
… (1) eftersom ingen kristen akt behövs för att sammanviga två människor
… (2) eftersom myndighetsutövandet är så minimalt vid en vigselakt
… (3) eftersom man annars måste stänga sina skolor och sluta vara närvarande vid en jordfästning
… (4) eftersom frågan om samkönade äktenskap inte löses genom ett avsägande
… (5) eftersom man fortfarande får
… (6) eftersom det blir en mer sammanhållen helhet kring själva vigselakten

Om man ser argumentationen på det sättet så har jag svårt att se någon bäring i det Jörgen hävdar, för jag tycker mig ana inre motsättningar i resonemanget. Jag ska försöka förtydliga:

1 & 6. "Ingen kristen akt behövs för att ingå äktenskap, ett civilrättsligt äktenskap är också inför Gud och församlingen." Jörgen har rätt i att borgerliga äktenskap är lika giltiga som "kyrkliga". Paulus undervisning om äktenskapet i 1 Kor 7:12–13 tycks t.ex. säga att äktenskap som ingåtts av människor som inte bekänner Jesus om Herre äger full giltighet. Detta innebär dock inte att det omvända är falskt, jag vill likaväl hävda att det inte behövs något statligt godkännande för att ingå äktenskap, ett äktenskap som ingås inför Gud och inför Guds folk med löfte om livslång trohet är i allra högsta grad giltigt och bindande. Pappersarbetet/administrationen är sekundär(t). Det administrativa pappersarbetet är inte knutet till teologin kring äktenskapet på samma sätt eftersom den är beroende av statsskick och samhällsordning. Därför kan ett äktenskap i samhällelig mening skilja sig från äktenskapet i biblisk mening. Vi får inte sätta likhetstecken här.

Utifrån detta resonemang faller också punkt 6. Det finns inga avgörande bitar som saknas för att vigseln i kyrkan skall anses fullgod. Den behöver inget komplement för att vara giltig. Däremot kräver samhället att det gifta paret väljer en samlevnadsform, och här är samhällets "äktenskap" den i dagsläget överlägset bästa, men detta är inte någonting som egentligen behöver kopplas till en vigselakt, lika lite som införskaffandet av ett nytt pass vid det eventuella efternamnbytet behöver ske där.

2. Är man emot att kyrkan skall vara statlig myndighetsutövare vid en vigselakt så finns ingen bärighet i detta argument. Myndighetsutövning mäts inte i procent.

3. Här gör Jörgen märkliga analogier. Närvaro vid en jordfästning kan väl knappast räknas som myndighetsutövning? Jag är inte så insatt i detta, men det är väl lika lite myndighetsutövning som att hålla ett vigseltal på en vigsel? Det verkar också som att Jörgen inser detta när han i sin text skriver "är inte detta snuddande nära myndighetsutövning?". Snuddande nära är inte ett giltigt argument. Vad gäller skolor så är det en helt annan diskussion, en intressant och viktig sådan, men knappast analog till vigselrätten? Vore intressant att höra Jörgen vidareutveckla kopplingen här.

4. Jag vet ingen som har hävdat att frågan om samkönade äktenskap löses genom ett avsägande. Ingenstans i underlaget till beslutet finns samkönade äktenskap omnämnda. Det är väl snarare en tolkning av beslutet som media och vissa församlingar gjort, men det ger inte någon grund att hävda att EFK på kongressen skulle resonerat så i sin beslutsprocess.

5. Detta är ett konstigt argument. Knappt nödvändigt att bemöta. Att avsäga sig vigselrätten i protest lägger fokus på fel saker, och det kan också anses vara kontraproduktivt av Jörgen att anföra detta eftersom det motsäger det han tidigare försökt hävda.

Nu har jag delat mina tankar om inlägget, vad säger ni? Gör ni en annan analys av argumentationen? Drar ni andra slutsater? Som jag ser det kommer inte Jörgen med några nya argument, och inte heller lyckas han anföra argumenten särskilt slagkraftigt, men jag tror ändå att hans text kan få gehör eftersom den formulerar sig så skarpt. Kopplingen till fariseism förstår jag mig inte på, så den kan jag inte kommentera. Någon som vill förklara den?

Kan någon förklara?

2010-05-25T08:39:00.009+02:00

Varje banbrytande vetenskaplig upptäckt eller framgång tenderar att blåsas upp av media. När populärvetenskapen sätter sina klor i akademiska resonemang som levereras på lättförståeliga sätt till allmänheten uppstår alltid ett gäng tolkningar som är högst förvånande. Så att diskussion uppstår när Craig Venter lyckas med att på konstgjord väg designa och sätta ihop en helt syntetisk kromosom som sedan satts in i (och börjat "styra") en cell är inte förvånande. Det som är förvånande är att denna framgång börjar användas som bevisföring i helt andra resonemang. Det finns nämligen vissa som hävdar att denna framgång skulle vara bevis för att livet inte kan ha uppstått utan en intelligent designer, och vissa som vill hävda motsatsen, att Gud inte behövs för att förklara livets uppkomst. Och det är här jag inte hänger med. Vad har Craig Venters framgång med livets uppkomst att göra? Kan någon förklara sambandet för mig?

Läs och se mer:
DN: 1, Dagen: 1, GP: 1, SvD: 1, SVT: 1 2

Hoberna som föredömen

2010-05-24T22:58:00.018+02:00

"For things are made to endure in the Shire, passing from one generation to the next."

Så säger Bilbo när han i "Sagan om Ringen" (filmen) berättar om hoberna och om Fylke. Utmanande ord i dagens flyktighetskultur där det produceras för att konsumeras i stunden. Där det konsumeras utifrån känsla och lust istället för funktion och nytta. Där tanken att en möbel eller en mobiltelefon ska hålla i generationer är absurd. Där tillgänglighetskrav får förödande effekter på tålamod. Fylke är del i en sagovärld. Men citatet säger något om vår värld. En värld till vilken ett liknande budskap riktas. Ett budskap om att bygga på det som är bestående. Ett budskap som förts vidare i generationer. Ett budskap som säger oss att det finns en bestående sanning. Att det finns en fast grund att stå på i en tid där allt är relativt. Att det finns någon som alltid kommer att finnas där. Som lyssnar, som vet, som älskar. Som förlåter och som upprättar. Som befriar och ger frid. Vi är många som vittnar om honom. Hans namn är Jesus.

Därför säger Herren Gud: Se, jag lägger en grundsten på Sion, en sten som håller provet, en utvald hörnsten som säker grund. Den som har tro förhastar sig inte. (Jes 28:16)

Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. (Ef 2:20–22)

Är du svensk?

2010-05-24T16:50:00.012+02:00

Min syster sitter just nu och arbetar med de sista justeringarna av en mycket intressant uppsats. Det är en i dagens samhälle högst relevant text som utvärderar svensk integrationspolitik, och utan att avslöja några resultat innan den är färdigskriven och framlagd kan jag säga att uppsatsen bl.a. på ett bra sätt belyser den problematik som uppstår när man tar sin utgångspunkt i en beteckning av en grupp människor människor som "invandrare" eller "svenskar", samt vad som händer när dessa beteckningar inte korresponderar med verkligheten, d.v.s. när beskrivningarna inte stämmer överens med erfarenheten.

När jag läste denna uppsats började jag fundera lite över identitet. Var har vi vår identitet? Hur beskriver vi oss själva? Hur beskriver andra oss? Är jag svensk? Vad innebär det i så fall? Många tidningar skriver idag om hur svenskar blir alltmer positiva till invandrare, men samtidigt lyfter en artikel i Svenska Journalen fram det faktum att främlingsfientliga strömningar har fått fäste i svensk kristenhet (läs här). Jag blir faktiskt inte förvånad när jag läser detta, jag tycker det är tendenser som man har kunnat snappa upp lite varstans, det som förvånar mig är snarare avsaknaden av undervisning i dessa frågor. Vad säger egentligen Bibeln? Så jag tänkte vi skulle göra en mycket snabb och skisserad överblick.

I Gamla testamentet finns flera hebreiska ord som används då man talar om främlingar på olika sätt, och ett intressant sådant är גר ("ger"), som kommer av verbet גור ("gûr" att vistas, uppehålla sig). Den som betecknas som גר är alltså någon som vistas/uppehåller sig bland ett annat folk. I Gamla testamentet finns en rad lagar och föreskrifter som reglerar hur Israel skall bemöta en גר, och dessa lagar är anmärkningsvärda, dels på grund av den inställning Israel skulle ha, men kanske framför allt på grund av hur denna inställning motiveras. Titta t.ex. på följande två verser (Bibel 2000):

En גר får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva גרים i Egypten. (2 Mos 22:21)
Även ni skall visa גר kärlek, ty ni har själva varit גרים i Egypten. (5 Mos 10:19)

Att det fanns en hel del främlingar som bodde i landet står klart (se t.ex. Jos 9; 2 Krön 2:17), och folket uppmanas alltså att ta väl hand om dessa. De skall mötas med kärlek och omtanke, och motiveringen till detta (grunden för agerandet) ligger i att Israeliterna själva varit främlingar i Egypten. Intressant, eller hur? När vi läser Gamla testamentet ser vi att detta är ett tema som återkommer, Guds folk blir på nytt främlingar i och med fångenskapen i Babylon, de blir ett folk i exil, och därför skall de naturligtvis, under de tider då de har ett eget land, behandla främlingar så som de själva ville bli behandlade.

Men det stannar inte här. Främlingarna skall inte bara behandlas väl, utan när profeten Hesekiel får sin framtidsvision räknas främlingarna som infödda Israeliter och får lika stor del av landet som dem (Hes 47:21–23). Detta är anmärkningsvärt, att främlingar ska få bli del av Guds folk, men när vi läser Nya Testamentet förstärks denna teologi. Det Guds folk som enligt lagen skulle behandla främlingar väl kommer nu att inkludera dessa främlingar/hedningar i ett nytt Gudsfolk (t.ex. Apg 15). Guds folk består nu inte längre bara av judar, här är "ingen längre jude eller grek" (Gal 3:28), utan ett nytt folk har bildats. Det är ett folk som nu kommer leva bland en mängd andra folk, ett folk som kommer att leva som främlingar bland andra folk (jfr 1 Petr 2:11ff). Det är ett folk som fortsatt skall behandla människor runtomkring med kärlek så att dessa också får en möjlighet att bli införlivade i detta nya Gudsfolk.

Vår identitet som kristna är alltså inte främst nationellt betingad, vi är inte "svenskar", vi tillhör Guds folk. Detta Gudsfolk är en brokig skara människor av olika etnicitet, av olika härkomst, och därför är det egentligen absurt att som kristen vara främlingsfientlig. Eller hur? Vi borde istället visa våra medmänniskor kärlek, vi borde försöka motverka det utanförskap som uppkommer när vi fjärmar oss från människor vi betecknar som "främlingar", "invandrare", det fjärmande som kanske egentligen har sin grund i rädsla. Och anledningen till detta är att vi borde veta hur det är att vara främlingar. Vi själva är i egenskap av Guds folk främlingar på jorden. Vårt hemland är inte Sverige, vårt hemland är Guds rike, ett rike som vi har i uppdrag att föregripa här och nu. Men vi kanske har glömt bort det? Vår identitet som svenskar kanske är starkare rotad i oss än vår identitet som Guds folk?

Vem har sista ordet?

2010-05-22T17:08:00.014+02:00

Så här i bröllopstider aktualiseras förhållandet kyrka/stat än en gång. Kronprinsessan Viktoria har valt(?) att viga sig i kyrkan, men i vanlig ordning är detta mer på grund av tradition (fint, mysigt, högtidligt) än att man vill vigas inför Gud. Och som ni alla vet är kyrka och stat skilda åt, vilket borde innebära att det är kyrkans egen självförståelse och teologiska övertygelse som borde komma i första hand, det borde vara den som ligger till grund när man möter de som skall vigas, men så verkar inte vara fallet här. Här verkar det istället vara tvärtom, här verkar det som att det är kungafamiljen som bestämmer hur man vill ha det och så får kyrkan tacksamt acceptera denna ordning. Jag tänker naturligtvis på den av media uppblåsta kontroversen kring brudparets ingång i kyrkan. Det kan ju tyckas vara en bagatell, men det kan här får tjäna som exempel på krocken mellan stat och kyrka och förvirringen som uppstår när kyrkan inte längre är knuten till staten.

Ni som läser denna blogg vet säkert att jag egentligen inte tycker att man kan viga någon som inte finns i den egna församlingsgemenskapen eftersom vigselakten då bl.a. riskerar att bli en ceremoni skild från kyrkans liv, och så är det i högsta grad här. Nu kan man ju naturligtvis tycka att kyrkan agerar onödigt klumpigt och att de gör en för stor grej av det hela, men om man från kyrkligt håll faktiskt tycker att ingången är viktig eftersom den kan anses berätta någonting om man och kvinna som jämställda så bör rimligen ingen annan kunna ha sista ordet, eller? Kyrkan kan ju faktiskt säga att det inte lämpar sig för Viktoria och Daniel att gifta sig i kyrkan om de inte ställer upp på den självförståelse och teologiska övertygelse som ligger till grund för utformandet av vigselceremonin. Vad skulle hända då? Skulle de fundera på att viga sig i en frikyrka? Eller skulle de gifta sig borgerligt? Eller skulle staten försöka utöva sitt inflytande över kyrkan, ett inflytande som borde varit brutet för tio år sedan? Jag bara funderar... Hur tänker du?

Tips:
Dagen: 1 2 3 4 5, DN: 1 2 3, Aftonbladet: 1 2 3 4 5 6, SVT: 1 2 3 4, Expressen: 1, SvD: 1, GP: 1

Alltings början - 1 Mos 1:4

2010-05-21T06:59:00.009+02:00

wayare' 'elohîm 'et-ha'ôr kî-tôv wayavedel 'elohîm bên ha'ôr ûvên hachoshek

Litteral översättning:

Amplified Bible:

Youngs Literal:

Folkbibeln:

och Gud såg att ljuset [var] gott
och Gud skilde mellan ljuset och mellan mörkret
And God saw that the light was good (suitable, pleasant)
and He approved it;
and God separated the light from the darkness.
And God seeth the light that [it is] good,
and God separateth between the light and the darkness.
Gud såg att ljuset var gott,
och han skilde ljuset från mörkret

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
v.4 hänger nära samman med v.3. I v.3 har Gud skapat ljuset, och v.4 börjar med att Gud granskar detta ljus och finner det gott. Gott förstås här som att ljuset har kvalitéer som motsvarar dess syfte. Att Gud ser ljuset som gott innebär också att Gud uttrycker sitt gillande, sitt godkännande över ljuset och därmed får det en särställning, en framskjuten position i relation till mörkret. Ljuset avspeglar skaparen, och skapelseprocessen fortsätter med att ljus skiljs från mörker. Gud delar för att skapa ordning, och i och med detta kan man anta att tiden nu satts i rörelse på allvar.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
וירא אלהים "och Gud såg"
Den Gud som talade i v.3 fortsätter här att vara en handlingens Gud. Och denna gång är det verbet ראה som beskriver Guds handlande. Den vanliga betydelsen av detta ord är att "se", att "titta", men här tar ordet en lite annan betydelse, en mer specifik betydelse av att "granska", att "beskåda", "syna". Guds ord har i föregående vers satt en skapande process i rörelse, och nu granskas denna skapelse, Gud inspekterar det skapade.

את־האור כי־טוב "att ljuset [var] gott"
Vad ser Gud när han tittar på det skapade? Han ser att ljuset var טוב. Den vanliga översättningen av טוב är "god/gott", men ordet är mer nyanserat än så. Det används ofta för att beskriva ett föremåls kvalitet och lämplighet, d.v.s. i relation till dess syfte. Och ordet är nära förknippat med Guds vilja. Guds godhet återspeglas i hans verk. Skapelsen vittnar om sin skapare genom det att den återspeglar densamme/a, och detta sker genom att Gud (här för första gången) uttrycker sitt gillande, sitt godkännande, sin välsignelse över det skapade (ljuset). Ljuset är alltså טוב och återspeglar därigenom skaparen. Och vi förstår ljuset som טוב utifrån det att Gud ser det som טוב. Intressant att beakta är att denna bekräftelse kommer efter det första Gudsordet i v.3, det uttalas inte över tillståndet i v.2 där mörker råder. Här framträder alltså en skillnad mellan mörker och ljus där ljuset får en framskjuten position.

ויבדל אלהים "och Gud skilde"
Gud handlar nu på nytt, och denna gång delar Gud på någonting. I Guds skapande process skapas alltså ordning genom att här dela in/upp skapelsen i olika delar, genom att strukturera upp den.

בין האור ובין החשך "mellan ljuset och mellan mörkret"
Det som delas på är mörker och ljus, två motsatser, två företeelser som är förutsättningar för tid. Man skulle därför kunna förstå denna skapande handling (sammantaget med Guds skapande av ljuset i v.3) som en handling som på allvar sätter tiden i rörelse. Både ljus och mörker har alltså sina respektive platser/funktioner i skapelsen, men det är bara ljuset som beskrivs som gott.

Slutsats:
Versen hänger som vi har sett nära samman med v.3. Den börjar med att Gud granskar det som skett i v.3 och finner det gott, det har kvalitéer som motsvarar dess syfte. I detta avseende återspeglar alltså det skapade skaparen, och genom att Gud uttrycker sitt godkännande över ljuset får det en särställning i relation till mörkret. Gud fortsätter med att i sin skapelseprocess dela på dessa två (ljus och mörker). Gud delar för att skapa ordning, och i och med detta har tiden satts i rörelse. En översättning skulle kunna lyda som följer (verbet finna ska alltså här förstås som resultatet av en granskning, ung. anse):

Gud fann att ljuset var gott. Och Gud delade på ljuset och mörkret.

Fortsättning nästa fredag!

Liv i gemenskap... utom för pastorn?

2010-05-20T16:58:00.009+02:00

Jag förundras ibland över den inställning till pastorer som råder i våra församlingar. Vi säger att vi tror på ett allmänt prästadöme, men i praktiken verkar det som att vi ändå tror att det finns "professionella" kristna. Dessa "professionella" är personer som vi har överlåtit ansvaret för våra församlingar till och det är personer som är behöriga att utföra vissa riter som inte vem som helst i församlingen kan utföra. Riter som t.ex. dop, barnvälsignelse, vigsel, begravning, medlemsintagning, nattvard o.s.v.

För mig är det en gåta att vi kan bekänna en teologi som är så distanserad från praktiken. Och det värsta är att detta i hög grad drabbar just de kristna vi betecknat som "professionella" (avlönade pastorer, präster, ledare). För det som är resultatet av denna förvirrade ämbetssyn är ofta ensamhet. Pastorer och präster står ensamma i sina uppgifter och får bära församlingen själva. Man undervisar om att församlingen är en levande gemenskap, men man glömmer bort att införliva pastorn i denna gemenskap. Det borde vara självklart att det finns ett socialt nät kring pastorn/herden som denne står ansvarig inför, som lever nära inpå, men så verkar det i regel inte se ut i våra församlingar. Och jag undrar varför. Varför är det så? Är det för att vi inte tror att vi alla är präster? Har vi fått en så förvirrad ämbetssyn att vi tror att församlingen är pastorns ansvar? En ämbetssyn som etablerat sig så till den grad att pastorn själv anammat den och tror att församlingen är hans ansvar? Dagen skriver om situationen i USA där många pastorer går på knäna i sina församlingar just på grund av att de söker bekräftelse i församlingsstatistik. De bedömer sin tjänst utifrån hur många som följer. Men en församling är väl mer än sin pastor? Pastorn är väl bara en i mängden av alla lärjungar? Visserligen en ledare med en viktig funktion, men knappast någon "professionell" kristen. Varför har det då blivit så? Är det för att vi inte har tillräcklig delaktighet? Är det för att vi vanliga medlemmar inte tar våra kristna liv på allvar? Jag vet inte, vet du?

Intresseväckare eller "sagofiering"?

2010-05-20T09:15:00.006+02:00

Dagen berättar om hur Svenska kyrkan planerar att lansera ett nyutvecklat datorspel -Testament- den 31 maj 2010. Det är ett actionspel som utspelar sig på Gamla testamentets tid, och i spelet är man en ängel som sänts ner till jorden för att hjälpa några av GT:s mest kända personer. Genom att genomföra olika uppdrag kan man förbättra sin ängel samtidigt som man färdas genom GT:s olika berättelser, och tanken verkar vara att göra Gamla testamentets berättelser mer tillgängliga för ungdomar (se spelets hemsida här).

Jag tycker det är ett kul initiativ, och av screenshotsen att döma verkar det vara ganska snyggt, men jag undrar hur spelet kommer att landa. Kommer spelet verkligen att tjäna sitt syfte? Henrik Engström, en av personerna som testat spelet tillsammans med sin sjuårige son, berättar för Kyrkans Tidning att sonen absolut blivit bibellärd genom att spela spelet, åtminstone vad gäller karaktärerna. "Han pratar ju om dem som vilka andra spelfigurer som helst, som han intresserar sig för", säger han. Och det är väl här min fundering kommer in. Mig veterligen är det inte många ungdomar idag som ser datorspel som något annat än fiction, och frågan är om inte GT som datorspel bidrar till en ökad "sagofiering" (ursäkta ordet). D.v.s. att berättelserna i GT ännu mer ses som sagor och att glappet mellan bibeltexten och verkligheten blir större. Nu vill jag inte vara onödigt kritisk, detta vara bara spontana tankar, och jag vill gärna höra vad ni tror! Blir det en intresseväckare som faktiskt leder till att ungdomar börjar läsa Bibeln och att det därigenom kan väckas en tro på den Gud texterna vittnar om? Eller blir det "bara" ett spännande datorspel i en annorlunda miljö?

Se trailern:

Läs mer här:
Dagen: 1 2, SR: 1, KT: 1, IDG: 1

Bibelsyn - del 6 av 6

2010-05-18T15:51:00.002+02:00

...detta är en fortsättning på mitt försök till formulerad bibelsyn. Du hittar de andra inläggen här...

1. Bibeln är Guds ord genom människors ord till sitt folk.
2. Bibeln är Guds folks unika vittnesbörd om sin Gud och hans pågående handlande i historien, den tolkar världshistorien utifrån ett ”gudsrikesperspektiv”.
3. Bibeln är Guds genom den Helige Ande inspirerade, levande och verksamma ord, den har
en förvandlande kraft.
4. Bibeln är relationell

Avslutande kommentarer
Vad får då detta för praktiska konsekvenser för hur vi Bibeln brukas? För det första kan konstateras att Bibeln kan läsas av alla, men accepteras inte som sann av alla. Den vittnar om sanningen, men man kan välja att inte ställa sig under det sätt att se på världen som Bibeln presenterar, man kan välja att inte vilja ingå i den berättelsen om Guds folk. Därmed kan det verka som om Bibeln inte är sann, men det betyder inte att den slutar att vara det. För om vi tänker oss att Bibeln ger det sanna perspektivet, att den vittnar sant om Gud så innebär det i förlängningen att alla andra perspektiv, alla andra sätt att tolka världen egentligen är felaktiga, egentligen är grumlade. De ser inte världen som den är. Här bör naturligtvis sägas att inte heller Guds folk ser världen som den verkligen är, men man strävar däråt och man har en relation med den som gör det.

Den praktiska bibelläsningen blir alltid tolkande, och detta innebär att man kan göra det på olika sätt. Vi har alla olika approach till Bibeln, och vissa måste ha mer kunskap än andra för att bibelläsning ska bli möjlig. Det tydligaste exemplet på detta är bibelöversättare. Utan bibelöversättare omöjliggörs bibelläsning, och utan att några är insatta i t.ex. textkritik och andra historisk-kritiska metoder så har vi ingen Bibel att läsa.

Hur läser vi då Bibeln? Det som står klart är att vi aldrig kan koppla bort vårt förnuft. Vi ställer hela tiden frågor till texten som det ibland kan vara viktigt att få svar på, men våra frågor (eller svar) begränsar inte på något sätt Gud att verka. Vi blir i vår relation med Gud hjälpta av att förstå bibelordet tillsammans, samtalet och den gemensamma brottningen bibelläsare emellan (som Guds folk) är avgörande. Vi har ett ansvar att hjälpa varandra på den ”hoppfulla vandringen”, och därför blir också den enskilda bibelläsningen avgörande för att tron och Gudsrelationen skall bli införlivad i ens eget liv. Rent praktiskt handlar det mer om att leva Guds ord än att läsa Guds ord, men för att leva det måste vi läsa det och för att leva det måste vi brottas med det. Anden väcker längtan och Anden ”lägger ut” ordet, men vi alla olika funktioner. Men att några t.ex. är särskilt utrustade som lärare som kan lägga ut texterna på olika sätt innebär inte att det är de som skall brottas med ordet och resten ta emot deras utläggningar, nej snarare måste varje del av Guds folk själv brottas, söka en djupare förståelse och relation med den levande Guden och hans ord.

När vi närmar oss Bibeln gör vi det alltså för att möta Guds ord, inte i första hand för att läsa Guds ord. Vi gör det i första hand för att möta Gud, inte för att förstå Gud eller lära oss om Gud. Många bibelord talar om Guds ord som en väg, som en lag, och när Jesus inbjuder oss och säger ”Guds rike är nära, omvänd er och tro” så gör han inte först en utläggning om Guds rike för att vi ska veta vad vi tror på, utan han inbjuder till en vandring, en väg. Detta behöver vi ha med i vår bibelläsning som viktig aspekt, leder läsningen till nytt liv eller till nya teoretiska kunskaper? Låter vi oss drabbas av Guds ord eller behåller vi en skyddande distans? Det är ju meningslöst att utforska och studera en väg om man aldrig vågar gå på den! Att läsa Bibeln handlar om att våga lämna sig till Gud, till den Gud som alltid är större än vår bild av honom, som hela tiden lyfter fram nya aspekter av en text vi läst sedan vi var små, som hela tiden utmanar vårt sätt att leva och som hela tiden vill dra oss närmare sig. Frågan är bara om vi låter honom göra det.

Bibelsyn - del 5 av 6

2010-05-18T15:47:00.004+02:00

Bibelsyn - del 4 av 6

2010-05-18T15:42:00.005+02:00

Bibelsyn - del 3 av 6

2010-05-18T15:30:00.004+02:00

Bibelsyn - del 2 av 6

2010-05-18T15:19:00.007+02:00

Bibelsyn - del 1 av 6

2010-05-18T14:49:00.007+02:00

Jag vill i sex inlägg försöka formulera min Bibelsyn. Men innan jag gör det vill jag göra några saker tydliga. För det första försöker jag inte vara heltäckande, och för det andra är mina formuleringar inte färdigbearbetade. Detta innebär alltså att mina inlägg mer ska ses som diskussionsunderlag. Och här har du som läsare en viktig uppgift att komma med ditt perspektiv. Har du kompletteringar? Saker du inte förstår? Saker du invänder mot? Låt mig ta del av det!

Jag vill i alla fall ta min utgångspunkt i fyra teologiska betoningar, och jag utvecklar var och en av dessa i separata inlägg (jag ser alltså helst att ni kommenterar respektive betoning i den bloggpost där betoningen förtydligas). De är följande:

1. Bibeln är Guds ord genom människors ord till sitt folk.
2. Bibeln är Guds folks unika vittnesbörd om sin Gud och hans pågående handlande i
historien, den tolkar världshistorien utifrån ett ”gudsrikesperspektiv”.
3. Bibeln är Guds genom den Helige Ande inspirerade, levande och verksamma ord, den har
en förvandlande kraft.
4. Bibeln är relationell

I nästa inlägg kommer jag att förklara vad jag menar med den första betoningen. Så håll utkik!

Intelligent design?

2010-05-18T11:42:00.007+02:00

Hittade denna bild för ett tag sedan. Tänkte höra vad du tycker om den. Håller du med om något? Störs du av något? Har du invändningar? Reagera och kommentera!

Uppdatering: ska kanske påpeka att jag inte gjort bilden, och att jag naturligtvis också har kommentarer till och invändningar mot bilden, tankar som förhoppningsvis blir tydliga nedan.

Onödig provokation?

2010-05-18T10:48:00.013+02:00

De senaste dagarna har vi kunna följa Lars Vilks konstnärliga äventyr i media. Vi har sett hur han verkar tycka det är nödvändigt att provocera muslimer genom att skymfa centrala delar av deras tro, och den 11 maj kan vi läsa om hur han attackeras vid en föreläsning i Uppsala. Vilks har naturligtvis all rätt att göra detta (även om man kan tycka det är onödigt), vi har ju yttrandefrihet i Sverige, och därför är det helt rätt att man inte kan acceptera det våldsamma gensvar som blivit.

Nu finns en opinionsbildning och en politisk korrekthet i detta som vi dock måste avslöja. I denna historia kring Uppsalaföreläsningen så har ett parallellt skeende uppmärksammats, ett mycket intressant sådant. I publiken fanns nämligen en man i vit skjorta som ställde sig rakryggad och sa ifrån. Han tyckte att några av de skränande demonstratörerna skulle visa lite respekt, och som resultat av detta blev också han föremål för aggressioner, slag, spott och hårda ord (läs mer och se filmklipp om detta här). Detta är naturligtvis också oacceptabelt, men som tankeexperiment bär vi med oss händelserna kring Uppsalaföreläsningen in i nästa nyhet.

För nästa nyhet är en mycket mildare variant. Här har vi ett gäng människor som står och delar ut gratis pannkakor. Människor vars åsikter är provocerande för många, och därmed människor vars närvaro kan uppfattas som provokativ (även om de själva inte behöver ha någon sådan agenda). Man skulle för tankeexperimentets skull kunna kalla dem för en mild variant av Lars Vilks. D.v.s om Lars Vilks på Uppsalaföreläsningen föreläst om något helt annat, inte visat provocerande bilder. När då dessa människor står där så blir de plötsligt attackerade av några personer. Deras pannkaksstånd förstörs och så småningom griper polisen in och stoppar denna våldsamma protest. Situationen är snarlik den situation som var vid Vilks föreläsning, med det undantag att ingen provokation förelåg i det senaste exemplet. Provokationen bestod i så fall i att man visste att gruppen människor hade åsikter, värderingar som gick på tvärs mot det sammanhang de befann sig i.

Men yttrandefriheten skall skydda dessa åsikter, och denna attack borde vara lika oacceptabel som muslimernas attack mot Lars Vilks. Vilka var då de två parterna i det senaste exemplet? Jo de som delade ut pannkakor var medlemmar i Livets Ord. Och de blev attackerade av personer ur ett HBT-tåg. Blev din inställning till situationen annorlunda när du vet detta? Tänk om det bland Livets Ords pannkaksutdelare fanns en man som stod upp på samma sätt som den man i vit skjorta jag beskrev ovan, hur skulle man reagerat på detta? Risken finns att han uppfattats som provokatör, eller? På bloggen som beskriver händelsescenariot med mannen i den vita skjortan så vill bloggaren identifiera det svenska folket med mannen: "Mannen i vitt representerar dig och mig och alla andra i Sverige som inte håller med den skränande pöbeln.", men tänk om det är det svenska folket som är pöbeln!

Jag läste en skrämmande kommentar till denna nyhet på en blogg (här). Bloggaren ifråga sa följande: "Därför ser jag Livets Ords närvaro som en provokation och då får de faktiskt skylla sig själva, även om jag rent principiellt anser att det inte är en konstruktiv lösning att gå till fysisk attack. Men ingen tycks i alla fall ha kommit till skada."

Är det enklare i Sverige idag att fördöma muslimernas än HBT-personernas agerande? Varför? Varför inte? Är vi blinda för de hot mot yttrande- och religionsfrihet som ligger utanför det politiskt korrekta, som inte är slående uppenbara? Kommentera gärna!

Läs mer här:
DN: 1 2 3 4 5 6 7 8, SvD: 1, GP: 1 2 3 4, Aftonbladet: 1 2 3 4 5, Expressen: 1, SVT: 1 2 3 4 5, Dagen: 1 2 3 4 5 6 7 8, Världen Idag: 1

Framtidens pastorer

2010-05-18T01:05:00.005+02:00

Så har också Svenska Alliansmissionen (SAM) enligt Dagen (här) röstat för att fortsätta samtalen kring en gemensam pastorsutbildning. När jag läser Dagens reportage så får jag intrycket av att de två huvudpunkter som EFK ville värna om - akademiska poäng och församlingsanknytning, också har återkommit i SAMs resonemang. Bilden av ÖTH som central och viktig i den nya utbildningen (NyPa) förstärks, så jag hoppas att man hittar en bra koppling mellan ÖTH och NyPa. För av diskussionen på EFKs kongress framkom att denna koppling ännu inte är tydligt utarbetad. Och det är väl här den känsla jag skrev om i min tidigare kommentar (här) har sin grund, och jag beskrev den som en känsla utifrån att jag inte har tillräckligt underlag för att riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag kastar ut ett påstående och så vill jag gärna bli rättad. Skulle det kunna vara så att EFK vill värna så mycket om ÖTH (med dess examensrätt) som centra för NyPa att man riskerar lägga för lite resurser på de övriga fem regionala lärosätena? Skulle det omvända kunna vara fallet hos Pingst? Att man tvekar att gå in som samägare av ÖTH av ekonomiska skäl, att man gärna vill ha del av examensrätten men hellre lägger resurser på de regionala lärosätena? Jag vet inte. Min fråga till de som vet mer är om detta verkligen blir en NyPa (Ny Pastorsutbildning) eller om det bara blir en sammanslagning av de befintliga? Vill varje samfund ha med så mycket som möjligt av "sin" pastorsutbildning så att ett "nytänk" försvåras? Jag vet inte.

Där rök den! (del 2)

2010-05-15T17:43:00.017+02:00

Som jag skrev i mitt förra inlägg så närvarade jag på EFKs kongressdiskussion om vigselrätten, och här kommer ett lite mer omfattande referat samt en längre kommentar kring tankegångar och beslut.

Samtalet om vigselrätten inleddes med en presentation av styrelsens förslag, och man sökte motivera de församlade att bejaka förslaget genom att peka på några viktiga faktorer: 1) Tidpunkten var nu rätt, tiden var mogen. EFK skulle inte vänta in andra samfund utan vara frimodiga, ta initiativ och gå först. Dessutom skulle man med rådande förslag ha god tid på sig att komma tillrätta, ordningen skulle först träda ikraft år 2012. 2) Ett bra underlag har tagits fram som tydliggör en ordning för utformandet av vigselgudstjänster utan juridisk vigselrätt.

Utifrån detta lämnades så ordet fritt, och Korskyrkan i Stockholm var först ut. Vad som initialt verkade vara en positiv inställning till förslaget kom allteftersom tankarna tydliggjordes visa sig vara en kraftfull invändning. Man argumenterade för att man skulle vänta med att avsäga sig vigselrätten, och man såg helst att staten skulle ta ifrån EFK vigselrätten så att det blev en tydlig protestaktion mot samkönade äktenskap. Därför föreslog man att EFK skulle behålla vigselrätten tills dess att det fanns ett större ekumeniskt underlag för att avsäga sig. Något som lyftes fram som ett viktigt skäl att behålla vigselrätten var den evangeliserande aspekten. Man menade att pastorer i vigselsamtal möter många människor som inte är bekännande kristna, och detta skulle då vara en god möjlighet att få vittna och presentera evangelium, en möjlighet man inte ville gå miste om.

Dessa två aspekter kan sägas vara huvudinvändningarna mot styrelsens förslag. Ekumeniken och evangelisationen. Filadelfiakyrkan i Örebro yrkade också på ett uppskjutet beslut utifrån evangelisationsargumentet (att missionsuppdraget är viktigare än vigselrätten, och därför bör vi värna kontaktytorna som skapas tack vare vigselrätten), och Immanuelskyrkan i Örebro instämde i yrkandet utifrån ekumenikargumentet. Man ansåg här att ett avsägande av vigselrätten skulle skapa svårigheter för EFK-pastorer i relation till andra pastorer och präster, särskilt på platser som sjukhus och fängelser eftersom de då skulle ha helt andra förutsättningar. Saron i Göteborg instämde också här och var tveksamma till att EFK skulle "köra ett eget race", man borde vänta in andra samfund i denna stora fråga.

Efter dessa lite mer tveksamt inställda församlingar kom så flera argument för att avsäga sig vigselrätten. Kortfattat kan man säga följande: Elim i Stockholm yrkade på beslut enligt styrelsens förslag utifrån att ett sådant beslut ger många nya möjligheter. Äktenskapet är i grunden en lärjungaskapsfråga, och det är en aspekt som kan bli mycket tydligare och konkretare om man slipper vara statlig myndighetsutövare. Man får en chans att ta nya steg och visa att man är en kyrka som vill tänka lärjungaskap och odla en Gudsrikesvision som inte är beroende av statlig insyn. Man hävdade dessutom att det skulle vara problematiskt att ha kvar vigselrätten eftersom det skulle innebära att man inför lagen gjorde skillnad på människor, något som inte är rimligt. Korskyrkan i Västerås fortsatte på den inslagna vägen och ställde frågan om vad vigselrätten har gjort med oss under de år vi haft den. Man menade att man inte kan sätta likhetstecken mellan statens definition av äktenskap och kyrkans definition längre, och därför bör vi rätta till det "historiska misstag" som begicks när kyrkan accepterade vigselrätten. Det kristna äktenskapet bygger på livslång trohet, på ekonomisk gemenskap, på ömsesidigt underordnande, men detta finns idag inte i det juridiska äktenskapet. Det senare värnar snarare om att de två skall förbli två. Därför menade man att vi idag är inne på fel spår, och vi behöver rätta till det genom att avsäga oss vigselrätten.

Öyvind Tholvsen menade sedan att evangelisationsaspekten inte går om intet bara för att man avsäger sig vigselrätten, snarare kan den bli ännu tydligare. Nu kan det bli riktigt tydligt varför man viger samman två människor inför Gud. Att inte ha vigselrätten sätter ett ännu större fokus på vad man faktiskt gör som kristen vigselförrättare. Öyvind menade också att det var viktigt att avsägandet inte skulle ske som en protest mot samhället utan snarare skulle ske för att man ville vara en konstruktiv del av ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle.

New Life lyfte det faktum att stora delar av världen står som frågetecken inför denna diskussion. Det är ofta självklart att den juridiska delen sköts av staten och att den kristna vigseln är någonting annat. Enligt honom fanns ingen anledning till att skjuta på ett avsägande. Det tyckte inte heller Rinkeby Internationella församling som uppmanade EFK till att gå före. Det finns en god samsyn ekumeniskt, menade man, och detta instämde Anders Blåberg (missionsdirektor) i. Den attityd han mött i sina samtal med andra samfund är överlag positiva. Blåberg kommenterade också evangelisationsargumentet och menade att det inte är riktigt hållbart eftersom det vittnar om en brist på självförtroende. Samtal med brudpar som inte är bekännande kristna kommer inte för att man är statlig myndighetsutövare utan för att det finns ett förtroende för kyrkan och för personen ifråga, och detta är något att bygga vidare på. Kristna ledare ska inte behöva stödja sig på statlig auktoritet.

Efter diskussionens slut var det så dags för röstning, och med en övervägande majoritet gick styrelsens förslag igenom.

Som jag tidigare skrivit är jag nöjd med beslutet, och jag är glad att de två huvudargumenten mot förslaget inte fick något genomslag. Det ekumeniska argumentet är enligt mitt sätt att se det ett avkall på den egna övertygelsen. För genomgående framgick att man i princip var för att avsäga sig, men att man inte ville att det skulle ske ännu. Min fråga är då hur man teologiskt kan vara övertygad om någonting man sedan inte vill se i praktiken? För mig går det inte ihop. Det andra argumentet tycker jag är lika problematiskt. Att värna om vigselrätten utifrån ett evangelisationsperspektiv är konstigt och skrämmande folkkyrkligt.

Som ni ser kretsade diskussionen endast kring frågan om man skall avsäga sig vigselrätten eller inte. Ingen diskussion fördes kring den ordning som tagits fram av EFK, en ordning som jag här på bloggen haft invändningar emot. Detta är beklagligt, men jag antar (hoppas?) att den diskussionen kommer att fortsätta framöver. Att EFK har avsagt sig vigselrätten tycker jag absolut är ett steg i rätt riktning, men jag oroas över de starka röster som var emot förslaget. Att tendenser av folkkyrka tittade fram finner jag högst anmärkningsvärt med tanke på EFKs evangelikala och baptistiska grund. Ta bara en sådan sak som att man (utifrån evangelisationsargumentet) oreflekterat viger personer som inte är medlemmar i den egna församlingen, hur kan man då se äktenskapet som en del i ett lärjungaskap? Hur kan man då värna om det ansvar vi kristna har inför varandra? Resultatet blir ju att äktenskapet blir en "i sig själv nog"-ritual utan koppling till det kristna livet, pastorn blir här ämbetsman och det allmänna prästadömet faller.

Utan att fördjupa mig ytterligare här (ställ gärna frågor och läs mina tidigare inlägg här och här) så hoppas jag att beslutet blir en tankeställare, inte bara för EFKs kongress utan också för EFK-församlingar runtom i landet och svensk kristenhet överlag, en tankeställare om vad vi menar med äktenskapet, vad det innebär att överlåta sitt liv till en annan person inför församlingen och inför Gud, och en tankeställare om vad vi faktiskt menar med lärjungaskap.

Läs på EFK, Dagen: 1, SvD: 1, NT: 1, NSD: 1, HP: 1, BT: 1, Världen Idag: 1, Aftonbladet: 1, E-kuriren: 1, KT: 1 2, SR: 1, VLT: 1, BL: 1, DN: 1, SydSv: 1, ST: 1

Där rök den!

2010-05-15T16:34:00.006+02:00

Vigselrätten alltså. Just hemkommen från EFKs kongress där man efter ett intressant samtal beslutade att avsäga sig vigselrätten och anta den föreslagna ordningen för vigselgudstjänster. Detta skall träda i kraft 2012. Ett steg i rätt riktning, och återkom gärna hit, jag ska skriva en längre kommentar under eftermiddag/kvällen! Starkaste röster mot styrelsens förslag kom från Korskyrkan Stockholm, och flera andra stora församlingar yrkade också på att skjuta upp beslutet, däribland Filadelfiakyrkan och Immanuelskyrkan, Örebro.

Läs i Dagen här.

Kongressen del 2

2010-05-15T10:36:00.016+02:00

Som ni sett i tidigare inlägg var jag ute på EFKs kongress igår, men så här dagen efter var det ändå inte diskussionen kring NyPa som fastnade utan ett kort citat från den som ledde förhandlingarna om måldokumentet EFK 2020 (har tappat namnet på henne). Efter att förhandlingarna var slut och man skulle gå över till att prata om NyPa så sades nämligen följande:

"Det vore härligt med bön, men vi går vidare, så får vi be sen"

I och för sig ett ganska harmlöst uttalande, men det blir ändå ett omistligt tecken på våra prioriteringar. Och detta är någonting som jag tycker återkommer, någonting som vävts in i vårt sätt att tänka så till den grad att ingen ens reflekterar över det som någonting konstigt. "Det är klart att vi inte hinner be, vi ska ju prata viktiga saker som har med vår framtid att göra". Det låter ju vettigt? Men jag vill ifrågasätta ett sådant sätt att tänka. Visst, nu är det ju så att "Gud är med oss även när vi samtalar", men är inte det att göra det lite lätt för sig?

Jag höll en predikan över arkberättelsen i 1 Sam 4–7:1; 2 Sam 6 för några veckor sedan, en text som kan utmana oss på just detta område. Utan att veckla in mig alltför mycket så kan man säga följande:

I texten ligger Israel i krig mot filistéerna. Ni som läst de historiska böckerna vet att det var en hel del krig mellan dessa två folk, men denna gång verkar det inte gå så bra. I v.2 kan vi läsa att Israel besegrades i det första slaget och omkring 4000 man stupade på slagfältet. Naturligtvis började man utvärdera vad som hänt. Vad hade de gjort för fel? Ville inte Gud att de skulle leva som hans folk i sitt land? Och det var väl då de kom på det. Just det! Vi har ju glömt Gud. Kan inte någon springa och hämta honom? Och så gjorde de det. De gick och hämtade arken, skickade med två präster och så tågade de ut igen. Det står i v.7 att filistéerna blev förskräckta när de hörde att israeliterna jublade över arken, de hade hört om denne Gud, men de beslutade sig för att kämpa ändå. Vad händer? I v.10 läser vi om hur israeliterna blir slagna trots att de hade Gud med sig. 30000 man stupade. Däribland prästerna. Och inte nog med det, Gud togs som byte. Eller i alla fall Guds ark. Nu var allt kört. Gud var borta, han var inte längre med dem.

Vad är det som händer här? Israel tar ett initiativ, men glömmer bort att vända sig till Gud innan, först när det har gått snett vänder man sig till Gud, och då förväntar man sig ett ingripande från Guds sida. Men Gud griper inte in. Gud väljer att göra det på sitt sätt, något vi ser i kapitlen som följer. Samma mönster upprepar sig i 2 Sam 6:

Nu är David kung, och han vill ha Guds välsignelse, beskydd, närvaro i sin huvudstad, så han bestämmer sig för att hämta arken. Han tar med sig 30000 man, ställer den på en vagn och för bort den. Men det går inte som han tänkt sig. Den glädjefest som startats får ett abrupt slut när oxarna som drar vagnen snavar och Ussa, en av de som körde vagnen, försöker stoppa Guds ark från att falla till marken. Han gör då det som inte fick göras, d.v.s. han rör vid arken, och resultatet av detta är att han dör på fläcken. Inte vad kung David hade önskat. Alla blev naturligtvis skräckslagna och David själv blev för rädd för att våga fortsätta. Han ville inte längre flytta arken utan lämnade den hos en annan att ta vara på, en man som hette Oved-Edom.

Visst låter det lite hårt att Ussa dog bara så där på fläcken, han försökte ju trots allt bara hjälpa till? Jag kan hålla med om det, men i berättelsen är det en avgörande poäng. I berättelsen så blir Ussa den som hindrar Gud. Här ser vi alltså att samma sak som i 1 Sam återupprepar sig, fast lite annorlunda. Än en gång har Israel (den här gången genom David) försökt hämta Gud för att få del av hans välsignelse. Och än en gång verkar Gud inte vara med på planerna. Det här gången dör inte 30000 i ett slag, den här gången dör bara den som försöker stoppa Gud från att stanna processionen. För det är så många förstår denna händelse. Att oxarna snavade och arken stannade var Guds sätt att hejda processionen. Det borde Ussa insett (han som trots allt vikts åt att ta hand om arken). Genom sitt handlande hejdade han Guds handlande. Men Gud kunde inte heller denna gång betvingas att handla på ett visst sätt genom militär kraft, och här fortsätter berättelsen omvänt den första delen i 1 Sam. Istället för att slå Oved-Edom som nu hade arken med sjukdom (1 Sam 5-6) fick Oved-Edom uppleva välsignelse. Arken blev kvar där i tre månader och sedan kunde David hämta upp arken igen. Det står så här i v.12: "Då gick David dit och lät föra upp Guds ark i festtåg från Oved-Edoms hus till Davids stad. När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer." Det är en markant skillnad mellan denna procession och den förra. Den första var politisk och militär, denna var i ödmjukelse och tillbedjan.

Jag tror att ni nu kanske anar en koppling mellan Israels handlande och det citat som inledde detta inlägg? Nämligen att vi först bestämmer, planerar och gör, och först när vi har spikat det egna projektet bjuder vi in Gud, så att "det ska bli bra". Han ska då välsigna det vi har kommit fram till.

Men så är det kristna livet inte tänkt att fungera. Bibelns perspektiv är det omvända. Här är det inte människans historia som står i centrum, här är det inte människans tankar som Gud bjuds in till, nej här är det människan som bjuds in i Guds handlande. Bibeln vittnar om hur Gud skriver historia, om hur Gud har ett syfte, och om hur människan bjuds in till denna berättelse. Ändå försöker vi ta kontrollen över våra egna livsberättelser, över våra kyrkor, över våra samfund.

Jag kommer tveklöst att tänka på Matt 6:33: "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet!" Är det något vi vill? Eller söker vi hellre allt annat först? Säg att du sitter i en styrelse/ledning av något slag, om du då får reda på att ni nästa gång inte ska prata om några "viktiga framtidsfrågor", att ni istället bara ska be, hur påverkar det din prioritering av den samlingen? Om kvinnan som citerades i början av inlägget hade sagt det omvända, "det vore härligt med fortsatt samtal, men vi ber, så får vi samtala sen", hur många skulle ha reagerat då? Jag säger inte att samtalet inte är viktigt, men vi tenderar att glömma bort Gud i det hela. Vi lyssnar på så många kloka ord att vi riskerar att glömma bort vems kyrkan egentligen är. Vem vi tillhör. Vem vi borde lyssna mest till.

Min fråga är om man när Kongress 2010 är slut med självförtroende kan säga, som i Apg 15:28, att "den Helige Ande och vi har beslutat att..."? Jag hoppas det.

Kongressen del 1

2010-05-14T23:27:00.009+02:00

Idag var jag ute och lyssnade till förhandlingarna om den gemensamma pastorsutbildning mellan EFK, Pingst och SAM som nu är under utformning. Det var en ganska snäll tillställning där det mesta redan verkade ha landat. Efter att Roland Spjuth och Björn Cedersjö presenterat förslaget så som det ser ut nu var ordet fritt, men inga allvarligare invändningar framfördes. Däremot föreslogs några tillägg, mycket rörde sig här om det i dagsläget oklara förhållandet mellan ÖTH och NyPa (som i dagsläget är arbetsnamnet), och det som presenterades som ett möjligt problem var att Pingst tidigt deklarerat att man inte vill gå in som samägare av ÖTH. Frågor som aktualiserades var vad detta skulle kunna leda till på sikt, skulle det innebära att EFK fick dra ett stort ekonomiskt lass? Skulle det innebära att man fick två pastorsutbildningar inom EFK?

För att komma tillrätta med detta föreslogs en förändrad skrivning där man såg långsiktiga avtal mellan Pingst, SAM och EFK som nödvändiga om inte det gick att komma överens i samägandefrågan. I övrigt kan man säga att man röstade ja till att fortsätta processen, men att det behövs ytterligare beslut längre fram, och att ÖTH:s styrelse bör finnas med mer aktivt i processen eftersom de har en kompetens som är viktig och relevant i sammanhanget.

Anders Blåberg (EFK:s missiondirektor) presenterade i slutet av denna diskussion fyra anledningar till att fortsätta processen, vad tycker ni om dem? De var:

1. Det finns en teologisk samsyn som gör samarbetet möjligt
2. Det blir ekonomiskt bättre (detta var en viktig fråga i diskussionerna, och det kom fram att NyPas omkostnader tillsammans med ÖTH:s omkostnader inte får överstiga den kostnad man har idag, och vi har sett tidigare att också Pingst har beslutat att det inte får kosta mer)
3. Strategiska fördelar
4. Ekumeniska fördelar (som t.ex. anställningsbarhet i respektive samfund)

Personligen så tycker jag att alla dessa fyra anledningar är rätt svaga. En ekonomisk motivering är kanske god på föreningsnivå, men borde väl knappast vara någon avgörande faktor i en församling? Visst är det spännande att man kan mötas i en gemensam pastorsutbildning, men jag kan inte undgå att få känslan av att vi har tre parter med tre ganska olika intressen, och att dessa behöver bli mer tydliggjorda. Vi tenderar ofta inom frikyrkan att vilja se vad vi har gemensamt, men i en sådan här process är skillnaderna avgörande, förr eller senare kommer de ändå att visa sig. Och de spelar i allra högsta grad en avgörande roll i varför man är motiverad att gå in i ett samarbete.

Läs om detta i Dagen här.

Bloggen fyller 2 månader

2010-05-14T12:18:00.010+02:00

Idag har jag bloggat i två månader. Stort? Nej kanske inte, men ändå kul att så många har hittat hit under denna korta tid! Vad tycker ni så här långt? Är bibelversutläggningarna intressanta? Vad bör jag jobba vidare på, utveckla? Vad bör jag sluta skriva om? Spontana (och genomtänkta) tankar, kommentarer och åsikter är välkomna!

Alltings början - 1 Mos 1:3

2010-05-14T11:58:00.012+02:00

wayo'mer 'elohîm yehî 'ôr wayehî 'ôr

Litteral översättning:
KJV:
CEV
B2000:
Folkbibeln:

och Gud sade må ljus vara och ljus var
Then God said, “Let there be light”; and there was light.
God said, "I command light to shine!" And light started shining.
Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till.
Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljus

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
1 Mos 1:3 fortsätter där v.2 slutar. Vi såg att v.2 målade upp ett skrämmande tillstånd, och nu riktas i v.3 ett Guds ord rakt in i detta tillstånd. Gud är i v.2 en talande Gud, en Gud som befaller och förmår det befallda att bli verklighet utan någon verkställande part. Gud påbörjar i denna vers sitt aktiva, påbjudande skapande, och det första som skapas är ljuset, något som förstås som en förutsättning för det levande, för ordningen, motsatsen till den oordning och det mörker som fanns i v.2.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
I v.3 möter vi så återigen Gud, och återigen är det en handlande Gud som framträder. Det är en relativt kort vers, men här börjar Guds skapande ta verklig fart.

ויאמר אלהים "och Gud sade"
I denna vers hör vi både Guds röst och berättarens. Och det är berättaren som börjar. Verbet som används är det vanligaste i Gamla testamentet, det har grundbetydelsen "att tala/säga", och här har det alltså Gud som subjekt. Men i denna vers verkar det inte vara fråga om vanligt tal, snarare möter vi här en befallning, ord som orsakar att ett skeende tar sin början, ord som sätter någonting i rörelse.

יהי אור "må ljus vara"
Här kommer Guds ord. De första ord som Gud uttalar. Den skapande befallningen. Verbet היה ("att vara") står i jussiv, en grammatisk form som används för att uttrycka just befallningar eller önskningar (ofta översätts den till svenska med konjunktiv ("varde ljus" se folkbibelns översättning ovan)), och det som skapas är אור "ljus", något som ofta används som motsats till oordning och mörker (v.2). Att אור skapas först betonar alltså ljuset som den nödvändiga förutsättningen för liv och ordning.

ויהי אור "och ljus var"
Efter befallningen kommer ett verkställande. Och nu hör vi åter berättarens röst. Men befallningen har inte riktats till någon, och ingen nämns heller som verkställer Guds befallning. Det är alltså en skapande befallning, här ser vi det vi anade ovan. När Gud tydligt påbörjar sitt skapande används ord, och de ord som talas frambringar det som orden uttrycker. Guds tal är inte vanligt tal utan ett tal som är aktivt och verksamt. Ljuset skapas inte på något slags magiskt sätt, orden är inte magiska, snarare förstår vi att ljuset helt enkelt skapas för att det är Guds befallning, Guds vilja. Att exakt samma vokabulär används i både befallning och verkställande är ett effektivt sätt att visa att Guds påbud verkställs precis som det var befallt.

Slutsats:
Denna vers är som synes relativt rättfram. Gud skapar genom sitt ord, han befaller utan att det finns någon mottagare av denna befallning, och det intressanta är att befallningen verkställs precis så som det sades, ljus har blivit till. Gud har påbörjat sitt skapande och det första han skapar är ljuset, förutsättningen för liv och ordning. En översättning skulle alltså kunna vara enligt följande:

Gud sade: Må det vara ljus! Och ljus var.

v3 i förhållande till v.2 och v.1:
Det verkar som att vår hypotes fortfarande håller. V.3 tar vid där v.2 slutar. V.2 verkar beskriva jordens tillstånd före det att Guds skapande ord talas i v.3, och v.1 verkar alltså fungera som någon slags överskrift till detta. Men det finns fortfarande andra möjligheter, så vi får se om de kommande verserna kullkastar denna hypotes.

Fortsättning nästa fredag!

Statistisk ondska?

2010-05-12T12:09:00.005+02:00

Hur vet vi vad som är ont och gott? Varför anses vissa handlingar onda, destruktiva medan andra ses som goda, positiva? Vi lever i en tid där de stora sanningarna reducerats till att bli subjektiva sanningar, det som är sant är inte längre ontologi utan perspektiv. I en sådan tid, i ett sådant samhälle, behöver man ställa sig frågan om vad som formar våra värderingar. Hur kommer det sig att vi tycker att mord är fel? Hur kommer det sig att vi tycker att övergrepp är straffbart? Bygger vårt rättssystem på statistik? Om tillräckligt många tycker att något är fel, blir det fel då? Är ondskan bara statistiskt framtagen? Vad händer i så fall med avvikande åsikter? När vår statistik möter andra sätt att definiera ondska (t.ex. det aktuella fallet Lars Vilks)? Minoriteterna är alltid utsatta i ett demokratiskt samhälle, men särskilt påtagligt blir detta när man inte har några stora sanningar att falla tillbaka på, när sanning reduceras från att vara sanning till att bli statistik. När definitionen av ondska blir något man kommit överens om, när definitionen av ondska blir ett maktmedel.

Förhållningssättet ovan är problematiskt eftersom det relativiserar. I myndiggörandet av individens rätt till sin egen sanning undergräver man samtidigt alltmer möjligheterna att gå tillrätta med denna individ. För vari ligger mandatet att göra det? Om alla har rätt att definiera sin egen sanning och skapa sin egen värld försvinner möjligheten att lägga sig i. De första konsekvenserna av detta ser vi i religionens förpassande till den privata sfären, "du får utöva din egen religion i din egen värld, men försöka inte påverka mig i min värld". Det gemensamma livsutrymmet som vi kallar för samhälle blir därför bara summan av individerna, det blir statistiskt betingat, och därför får vi problem. Vi får t.ex. problem där yttrandefrihet möter religionsfrihet, vi vet inte hur vi ska bemöta aggressiviteten mot Lars Vilks, för vi tror någonstans i vår naivitet att vår modell är den bästa, och om vi bara lyckas vinna över "fundamentalisterna" till vår rationella tillvaro så slutar våldet. Hmm. Där dök den visst upp igen. Den stora sanningen. Eller?

Dags för TV-fasta?

2010-05-11T16:38:00.002+02:00

Jag tror att vi riskerar att bli "drabbade" av den avsaknad av överenskommelse som verkar nära förestående. Jag talar om SVT och företags ovilja att betala. Om det nu skulle bli så kan man ju undra vad det får för effekt på tv-avgiften. Vad tror ni? Kanske dags för en riktig TV-fasta?

Läs om detta i:
SVT: 1, DN: 1, Expressen: 1, 2

Spelning på torsdag

2010-05-11T10:57:00.004+02:00

Sitter och lyssnar in lite låtar inför en spelning på torsdag. Är du i Örebro då så kom förbi och lyssna! Biljetter finns att köpa på Ticnet. Det är med ett band som heter Funktionalistic Wonders (se myspace här) som ska vara support för Samuel Ljungblahd som är ute på sin Sverigeturné. Läs mer om den här.

Rekommenderad debatt

2010-05-10T10:16:00.016+02:00

Jag satt igårkväll och tittade på ännu en debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, men den här gången blev det bitvis mycket intressant. Du hittar debatten i sin helhet här, och det jag syftar på är den del av debatten som började ca 13 minuter in, den del där man för en stund gick ifrån de tradiga, klassiska kängorna och istället pratade om bakomliggande ideologi och människosyn. Som teolog tycker jag naturligtvis detta är spännande, att få höra hur de försöker formulera sig, och jag har några spontana tankar utifrån det som kom fram som jag gärna vill höra hur ni tänker kring.

Mona Sahlin målade i sin beskrivning upp en ideologi utifrån begreppet solidaritet. Hon menade att det är viktigt att man i ett samhälle, för att utjämna klyftor, ska betala efter förmåga och få efter behov. Först i ett jämlikt samhälle kan människor få vara så olika som de är. De som har det tuffast behöver politikens hjälp för att kunna få samma möjligheter som de som har det bättre. Det intressanta blir när människosynen kommer i blixtbelysning, här hävdar Mona att ingen föds ond eller god, fattig eller rik. Det är omgivningen, uppväxten, politiska villkor m.m. som avgör vem man utvecklas till att bli. Högst intressant eller hur? Men låt oss lyssna på Fredrik först, innan jag kommenterar:

Fredrik Reinfeldt talar utifrån begreppen livschanser och (val)frihet. För att människor ska kunna växa i frihet behövs grundläggande stöd för kunskap, tillgänglig sjukvård o.s.v, det behövs kort och gott en kvalitetssäkring som möjliggör människans väg till ett friare liv. Reinfeldt vill inte se ett likriktat samhället utan ser det pluralistiska samhället som bättre och mycket mer spännande. Det som ska utjämnas är inte i första hand ekonomin utan livschanserna. Återigen blir det intressant när människosynen hamnar i fokus. Reinfeldt beskriver människan som i grunden kapabel. Människans historia vittnar om en förmåga att utveckla svar mot hot i olika former, men hos människan finns också en destruktivitet som blir synlig när vi inte kommer till vår rätt, både enskilt och i grupp. Därför är det viktigt att människor får synas, därför är det viktigt att arbete uppskattas, att ansträngning lönar sig. Och därför behöver vi också fundera på hur man rättar till de som begår brottsliga handlingar, politiska ledare med militära ambitioner m.fl. Grundläggande finns alltså en tilltro till människans förmåga att växa av egna beslut.

Om jag då som teolog skulle reflektera över dessa två budskap finns en rad intressanta uttalanden att ta vara på. Att de som har mycket har ett ansvar för dem som har det tufft är ett budskap som är lätt att integrera i en kristen livshållning. Ansvaret för sin nästa bör väl ses som självklart i ett liv i Jesu efterföljelse, och här har både den lokala församlingen, det större samfundet och den rikstäckande politiken en viktig roll att spela. Frågan är dock om Mona Sahlin inte gör det för enkelt för sig när hon hävdar att människan blott är en produkt av sin omgivning? Finns det inte snarare någonting grundläggande hos människan som gör att vi inte vill ge av våra resurser till andra, att vi hellre bygger på vår eget hus än på grannens? Vi har absolut ett ansvar för varandra, men jag håller inte med om att människan föds i något slags neutralt tillstånd och att hennes öde ligger i samhällets händer.

Fredrik verkar dock poängtera att det finns något i människan som kan leda henne fel. Men genomgående i hans ideologiska redogörelse tycker jag mig se något som liknar den vetenskapliga positivismen. Om bara människor får rätt möjligheter, god kunskap och en stabil grund så finns inga begränsningar för vad hon kan göra. Reinfeldt tar historien som exempel, något som kan anses som ett något trubbigt verktyg för att avgöra om människan är kapabel eller inte. Man skulle likväl kunna hävda att historien vittnar om något helt annat, och som teolog kanske jag snarare skulle vilja vända på resonemanget. Genom historien har vi människor absolut visat oss kapabla, men framför allt kommer vi till korta på område efter område. Den absoluta tilltron till människans förmåga finns all anledning att ifrågasätta.

Gemensamt för de båda partiledarna är användandet av begreppet frihet. Och jag tycker mig se att begreppet här likställs med det snävare "valfrihet". Eller? Jag skulle hävda att frihet är mer än valfrihet, att frihet kanske till och med ibland står i motsats till valfrihet. Hur kan det vara så? Jo sann frihet finns bara när vi lever så som det var tänkt att vi skulle leva, d.v.s. i gemenskap med Gud, och detta liv innebär naturligtvis att man vänt sig bort från en mängd andra, möjliga val. Men så är det ju i grunden för oss alla. Eller?

Jag vill inte fördjupa mig ytterligare här, utan gör det hellre i kommentarsfälten till detta inlägg. Jag vill höra hur ni tänker kring dessa frågor!

Läs mer om debatten här:
SVT: 1, DN: 1, SvD: 1 2, Expressen: 1 2, Aftonbladet: 1 2 3, GP: 1

Spännande läge

2010-05-08T23:22:00.017+02:00

Nu närmar sig EFK:s kongress där den framtida pastors- och teologutbildningen skall diskuteras, och spännande är att pingst nu har sagt ja till ett samarbete. Mycket är ännu under bearbetning vad gäller upplägg o.s.v, men beslutet bäddar för ett intressant samtal. Dagen rapporterar om hur Pingst dragit upp några riktlinjer för hur man tänker sig denna utbildning:

1. Den teologiska utbildningen ska tjäna församlingars missionsuppdrag genom att träna ledare och pastorer i en värld som är sekulär, pluralistisk och mångreligiös. Man betonar ett missionalt förhållningssätt.
2. Utbildningen ska genomsyras av Bibelns centrala ställning och av öppenhet för Andens verk och tilltal.
3. Arbetssättet ska vara församlingsbaserat så att den lokala församlingens liv är en del av studenternas lärande och teologiska fördjupning.
4. Det är viktigt att ta till vara frikyrkorörelsens arv och samtidigt lyssna till andra och lära i ekumenisk öppenhet.
5. Utbildningen ska bidra till fördjupning och förnyelse av evangelisk, baptistisk och pentekostal teologi. Den ska utmana till efterföljelse av Jesus Kristus och träna för ett livslångt lärande.

Spännande riktlinjer, vi får se vad EFK kommer fram till. Det är bra att man betonar församlingen som den kontext vari teologi levandegörs, men jag kan sakna formuleringar om att man också vill utbilda Bibellärare, det nämns ingenting om Bibelforskning m.m, men det kanske man bakar in i "Bibelns centrala ställning"? Intressant i det sammanhanget är ju John Derneborgs fråga om begreppet "Skriften är ofelbar". Det kanske blir läge att diskutera Bibelsyn när Evangelikal teologi möter Pentekostal? Kan bli ett intressant samtal, kanske ska vi fundera lite över Bibelsyn här på bloggen?

Nu vet jag inte om detta är punkter som formulerats i skrift av Dagen eller Pingst, men några formuleringar verkar lite knepiga. Under punkt 1 kan man undra varför en samtidsanalys vävs in i formuleringen, är det inte bättre att låta detta vara öppet så att inte formuleringen behöver göras om i takt med att samhället förändras? Punkt 4 förstår jag inte heller riktigt, min spontana reaktion är att den verkar formulerad som ett försvar mot någonting, men jag kan ha uppfattat det fel?

Men som sagt. Det är ett spännande och intressant läge inför EFK:s kongress!

Tänt var det här!

2010-05-07T14:25:00.023+02:00

Den ständigt provokative Gardell har återigen hamnat i rampljuset. Och återigen är det Holger Nilssons förtjänst. Flera tidningar rapporterar om hur han (Holger) uppmanar till att bränna Gardells böcker på bål, en anspelning på den text där det berättas att några av de första kristna vid sin omvändelse brände böcker som de inte längre ville bli förknippade med (Apg 19:19). Jag förstår den skarpa markering som Holger försöker göra gentemot Gardells undervisning, men jag kan tycka att det är gjort på ett klumpigt sätt. Och han använder bibeltexten slarvigt i sin anspelning på Apg 19:19 (han hävdar nämligen i Dagen att det är det han syftar på med sitt uttalande).

Jag tror att utspelet grundar sig i en frustration över den "låt gå"-mentalitet som råder i stora delar av svensk kristenhet. En mentalitet som innebär att vi gärna går in i diskussion med oliktänkande som Gardell, men att vi sedan inte vågar (kan?) sätta ner foten och hålla fast vid det vi tror på. Vi har en tendens att hellre svälja lite skit än att ta konflikter. Resultatet blir att vi uppfattas som mjäkiga och lite urvattnade, och de enda som hörs är de "extrema".

Håkan Arenius hävdar att man inte kan elda upp åsikter, och nej, det kan man inte, särskilt inte i en tid där böcker inte alls har samma slagkraft i den mediala världen som förut, men det betyder inte att man inte behöver göra upp med villoläror. Det senare har jag försökt med här på bloggen, läs gärna mina kommentarer till "Åh Herregud", men poängen är väl att om man gör det så behöver man ha kött på benen och ett erkänt förtroende bland dem man vänder sig till. Tyvärr verkar det i artiklarna som att Holger saknar båda delar. Nu tror jag i och för sig att så inte behöver vara fallet, men det belyser ju i så fall om något vikten av hur man formulerar sig!

Läs om detta i:
Dagen: 1 2 3, DN: 1 2, SVT: 1 2, Aftonbladet: 1, Expressen: 1, GP: 1, DN: 1

Alltings början - 1 Mos 1:2

2010-05-07T13:44:00.018+02:00

weha'arets hayetah tohû wavohû wechoshek 'al-penê tehôm werûach 'elohîm merechefet 'al-penê hamayim

Litteral översättning:

New American Bible:

Young's Literal

New International

B2000:

Folkbibeln:

Åkesson:

och jorden var öde och tom och mörker över djupets ansikte och Guds vind den svepande över vattnets ansikte
the earth was a formless wasteland, and darkness covered the abyss, while a mighty wind swept over the waters.
the earth hath existed waste and void, and darkness [is] on the face of the deep, and the Spirit of God fluttering on the face of the waters,
Now the earth was formless and empty, darkness was over the surface of the deep, and the Spirit of God was hovering over the waters.
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker
och en gudsvind svepte fram över vattnet.
Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet.
Och Guds Ande svävade över vattnet.
Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupets yta,
och Guds Ande svävade över vattnens yta.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Om vi i v.1 mötte en handlingens och skaparkraftens Gud som sägs ligga bakom allt vi ser runtomkring oss så möts vi i v.2 av någonting helt annat. Nu är jorden i fokus, och med tre satser inleds berättelsen om hur Gud skapar. Jorden sägs i den första satsen vara skrämmande oordnad, öde och utan mening, och i den andra satsen beskrivs hur ett mörker är över djupet. Det är ett mörker som vi inte riktigt vet hur vi ska relatera till, är det ett tecken på oordning, på kaos, eller kan det vara så att Gud höljer sig däri? Ovissheten leder oss till den tredje satsen, en sats som överraskar oss! Guds mäktiga närvaro uppenbarar sig, Gud rör sig på denna skrämmande plats. Guds vind, som här fungerar som en bild på Guds ande, sveper fram över vattnet. Vers 2 har inlett berättelsen om vår världs tillblivelse, en berättelse som vi nu förstår har introducerats och rubricerats med v.1, en berättelse som vi med spänd förväntan vill höra fortsättningen på.

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
v.2 består (som jag försökt tydliggöra i uppställningen av den hebreiska texten ovan) av tre satser, och för att kunna förstå deras relation till varandra samt hela versens relation till v.1 behöver vi dyka ner i varje enskild sats. Detta är ingen lätt uppgift, läser man kommentarlitteratur till dessa verser så stöter man på en mängd alternativ, men jag ska ändå försöka bena ut problematiken.

והארץ היתה תהו ובהו "och jorden var öde och tom"
Den första satsen börjar med "och jorden", följt av verbet היה (att vara) i qal perfekt tredje person feminin singular (ארץ – "jorden", är ett feminint ord). Ordföljden är ovanlig. I regel kommer verbet först, men här är förhållandet omvänt, något som brukar antyda en särskild betoning av subjektet. Subjektet är alltså jorden (ארץ), men här används det inte på samma sätt som i v.1. Om v.1 använde ordet för att tillsammans med himlen beskriva hela universum, allt skapat, används ordet här i den mer traditionella, snävare betydelsen, d.v.s. den plats där människorna så småningom kommer att finnas.

Så långt är det ganska enkelt, men så kommer två ord som orsakat mycket diskussion. Två ord som dessutom rimmar: tohû wavohû. Det första ordet (תהו) är det vanligare, det andra (בהו) återfinns bara tillsammans med תהו .תהו betyder något i stil med "formlöshet", "tomhet", "intighet", och används ofta för att beskriva öken och ödemark. בהו har liknande betydelse, "tomhet", "öde", och tillsammans beskriver de ett tillstånd av skrämmande oordning. Den skrämmande aspekten kommer inte fram i våra översättningar, men den grundar sig i att "intighet/tomhet" inte ska förstås som att där inte fanns någonting, snarare uttrycker det en form av meningslöshet, en form av oordning. Tillståndet som jorden nu befinner sig i är verkar alltså stå i motsats till den ordning som Guds skapandeprocess leder fram till.

וחשך על פני תהום "och mörker över djupets ansikte"
Denna sats är en nominalsats. Här är subjektet השך ("mörker"), ett ord som ofta ställs i motsats till "ljus" (som då symboliserar Gud), och den "skrämmande" beskrivningen verkar alltså forstätta. חשך ("mörker") är dock lite ambivalent. Gud beskrivs nämligen ibland hölja sig i mörker, så vi avvaktar med en närmare tolkning. Uttrycket על פני betyder litteralt "över ansikte", och det sista ordet i satsen betyder "djup(t vatten)", "avgrund". I denna sats beskrivs alltså någonting närapå parallellt med den första satsen, dock något mer ambivalent. Vi möter fortfarande oordning, men denna gång beskrivs det alltså som att mörker är över (on the face of) djupet.

ורוח אלהים מרחפת על פני המים "och Guds vind den svepande över vattnets ansikte"
Den sista satsen är den svåraste. Och det problematiska är hur man ska förstå hur den förhåller sig till de föregående två. Om de två tidigare satserna relativt tydligt beskriver ett sorts oordnat, hotfullt kaos kan denna sats förstås antingen i linje med detta eller som en kontrast (ו skulle då kunna fungera adversativt, "men" istället för "och"). Det som gör båda läsningarna möjliga är det faktum att רוח kan betyda både "ande" och "vind" samt att אלהים, som i vanliga fall betyder "Gud" skulle kunna tänkas fungera superlativt, d.v.s. översättas med "mäktig". Om man då skulle välja att översätta "en mäktig vind svepte fram över vattnet" skulle man få en sats som stämde överens med det som skildrats i de två tidigare satserna.

Frågan blir då om det är rimligt att översätta רוח אלהים på det sättet? För att svara på det måste vi titta på sammanhanget i vilket uttrycket står, och här finns också det starkaste argumentet mot en sådan läsning, nämligen det att det är ytterst ovanligt att אלהים används superlativt, och i alla fall där אלהים används i kapitel 1 syftar det på Gud. Att därför förstå v.2. som något annat bör anses tveksamt. Hade författaren velat säga "mäktig vind" finns andra, bättre ord att använda sig av (t.ex. גדול).

Hur är det då med רוח? Ska vi översätta "ande" eller "vind"? Ordets grundläggande betydelse är "ande", eller "andedräkt", men för att kunna komma till någon slutsats här behöver vi också titta på verbet, och i denna sats är det ett particip: רחף) מרחפת). Verbet betyder något i stil med "hovra", "sväva", "kretsa", "svepa", och används t.ex. för att beskriva hur örnen hovrar beskyddande över nästet där ungarna finns. Det är ett verb som antyder någon form av rörelse, och tillsammans med רוח skulle alltså satsen tala om hur Guds mäktiga närvaro rör sig över vattnets yta (litteralt "över vattnets ansikte", samma uttryck som i föregående sats, men denna gång är det över vattnet, inte djupet). Nära till hands blir därför "vind", som här fungerar som en bild på Gud ande.

Slutsats:
Utifrån detta resonemang verkar de tre satserna förhålla sig till varandra i någon form av progression. De är inte tre parallella satser som uttrycker samma sak, snarare ser vi här en generellt målad bild av hur Guds skapande tar sin början. Vi börjar i det skrämmande tohû wavohû, oordningen, förs vidare genom det ambivalenta mörkret, och landar i Guds mäktiga närvaros framträdande. En översättning skulle alltså kunna lyda enligt följande:

Jorden var öde och tom,
mörker var över djupet
och Guds vind svepte fram över vattnet

v2 i förhållande till v.1:
Hur förhåller sig då v.2 till v.1? När vi talade om v.1 nämde jag fyra möjliga varianter till hur man kunde förstå de tre första versernas relation till varandra, och av de fyra verkade två mer troliga, det ena att v.1 var en form av rubrik för hela kapitlet, och den andra att v.1 beskrev skapelsens första handling, v.2 den andra, v.3 den tredje o.s.v. Utifrån vad vi nu har kommit fram till gällande v.2 verkar det andra alternativet plötsligt mindre troligt. V.2 verkar inte fortsätta där v.1 slutar, snarare beskrivs här någonting annat, någonting som snarare verkar höra samman med v.3, någonting som verkar beskriva det rådande tillstånd in i vilket Guds ord talas (v.3). V.2 skulle alltså beskriva jordens tillstånd före v.3 snarare än jordens tillstånd efter v.1. Det är dock för tidigt för att dra några säkra slutsatser, vi får helt enkelt vänta och se vad vår undersökning av v.3 visar nästa vecka!

Ytterligare djupdykning: (för den vetgirige)
Westermann, Claus. (1984). Genesis 1-11 a Commentary, (A Continental Commentary). Minneapolis: Augsburg Publishing House.
Hamilton, Victor P. (1990). The book of Genesis chapters 1–17, (The New International Commentary on the Old Testament). Grand Rapids: Eerdmans.
Wenham, Gordon J. (1987). Genesis 1–15, (Word Biblical Commentary). Waco: Word Books.
Brown, Francis m.fl. (2005). The Brown-Driver-Briggs Hebrew and English Lexicon (9 uppl.).
Peabody: Hendrickson Publishers.
Williams, Ronald J. (2007). William’s Hebrew Syntax. Toronto: University of Toronto Press.

Fortsättning nästa fredag!

Spännande resultat...

2010-05-06T11:10:00.008+02:00

...men vad gör man av det? Dagen skriver om en spännande undersökning som studentorganisation Credo genomfört. De har gått ut till fyra gymnasieskolor och samlat in frågor som eleverna ville ställa till Gud, och utifrån detta sammanställdes fem återkommande frågor:

   1. Vad är meningen med livet?
   2. Varför finns det ondska i världen?
   3. Finns du?
   4. Vad händer efter döden?
   5. Vem är du?

Riktigt spännande resultat, men fråga är hur man sedan går vidare? I detta fall gick man vidare så som jag också spontant skulle gjort. Man försökte ge svar på frågorna. Man tillkallade gästföreläsare, och Dagen rapporterar om hur Per Ewert behandlade den första frågan.

När jag läste artikeln tyckte jag det var ett bra initiativ, och i viss mån tycker jag fortfarande det, men jag skulle hävda att man kanske kunde ha vågat ta det ett steg längre. För frågorna var ju trots allt riktade till Gud, och meningen med livet är inte i första hand något intellektuellt projekt som en gästföreläsare kan ge svaret på. Därför borde kanske undervisningen snarare handlat om bön. Att börja i praktiken. För det frågorna verkar vittna om är en längtan efter svar, så varför inte tala om att den Gud de vill ställa frågorna till faktiskt lyssnar! Och sedan uppmuntra till att ställa frågorna direkt till honom? Tänk vad spännande det skulle kunna vara! Då kom vi kanske loss från det ständiga förläggandet av tron till hjärnan?

Vi kan prata om och försvara tron hur länge som helst, men det jag tror att människor egentligen behöver uppleva är Guds kraft.

Incurvatus in se

2010-05-05T08:17:00.017+02:00

Jag är fri! Jag är min! Lägg dig inte i. Jag vet nog bäst. Tror du inte jag har tänkt på det förut? Igår var jag fullbokad. Idag är en transportsträcka. Den leder till morgondagen. Morgondagen är viktig. Den är planerad. Rucka inte på planeringen! Jag ska jobba. Så jag kan va ledig. Ledig på riktigt. Unna mig. Men först jobb. Och sen hem. Hem och vända. Äta på vägen. Hinner inte laga. Ska gymma. Måste vara förberedd på ledigheten. Kan inte se ut hur som helst. Tar bilen till gymmet. Går snabbare så. Motionscyklar. Springer på löparbandet. Tar bilen hem. Jag har kontrollen. Skulle behöva mer tid. Tid att klara av livspusslet. Så många bitar. Familj. Tv-serier. Tidningar. Bloggen. Jobb. Vänner. Jag längtar. Men når inte fram. Jag har inte tid. Så nära att mista kontrollen. Kramp. Jag klarar det. Har planerat det oförutsedda. Tror jag. Blir det oförutsedda som jag förutsett? Hinner inte tänka. Gör det sen. Har fullt upp. Hur ska jag hinna? Ta en paus? Hur vågar du säga så? Jag har viktigare saker för mig! Begravning? Vadå? Mormor? Nej! Inte nu! Det passar inte! Vi får ta det en fredag. Inte lördag. Då ska jag vara ledig. Det har jag planerat.

Homo incurvatus in se?

Politiskt korrekt?

2010-05-05T08:10:00.010+02:00

Ibland funderar jag på hur vi tänker kring det här med att leva våra liv som Jesu lärjungar. Vi kristna har ju valt ett liv med en annorlunda/annan inriktning, med ett annat sätt att prioritera som vittnar för världen runtomkring oss om en annan världsordning, men har vi inte ofta hamnat snett i detta? Har vi inte ofta hamnat i ett slags intresseklubbtänk där klädkod, ordförråd och fritidssysselsättning blir identitetsskapande istället för Guds ord? Har då inte resultatet blivit en gemenskap som lockar en viss typ av liktänkande istället för en brokig skara lärjungar?

Stanley Hauerwas och William Willimon skriver följande i sin utmärkta bok "Sanningen om Gud":
Kristna är inte i första hand ett folk som "tror" på något religiöst. De är ett folk som har kallats att i gemenskap leva livet så, att om Gud inte finns så blir detta sätt att leva meningslöst. Ordet "tro" är ett alltför svagt ord i sammanhanget. När kristna tror, handlar det inte om att vi håller med om en rad religiösa plattityder. Nej, vi lägger våra kroppar på knivseggen, satsar varje dag våra liv på att Gud styr världen, att Gud väg kommer att segra.

Är detta en verklighet för oss? För att nå dit tror jag att vi behöver mer utav en profetisk kritik av kulturfenomen och samhälleliga mönster, och då inte minst i våra egna sammanhang. Hur umgås vi? Vem umgås vi med? Vad är i centrum när vi umgås? Lever vi våra liv så att vi inte klarar oss utan Gud? Eller är Gud ett trevligt komplement till den sköna "kristna" livsstil vi redan har utarbetat? Är tron livsförvandlande eller innebär den bara att vi ställer upp på de outtalade sociala regler som gemenskapen lever efter?

Jag tror att "politisk" korrekthet i hög grad genomsyrar vår kristna gemenskap. Denna/dessa är inte de(n)samma som samhällets politiska korrekthet, men den/de finns ändå där. Den/de styr vad vi får säga, och vad vi inte vill säga. Den/de låser oss vid ett visst sätt att "vara kristen". Vi behöver göra upp med den/dem!

Jag tror vi istället behöver skapa kulturer - jordmåner - där andlig växt och mognad möjliggörs. Och det som krävs är att vi börjar hänga med folk som inte tycker som vi. Finns det ett "kristet sätt" att klä sig? Finns det kristen musik? Kristet fika? Kristen politik? Mitt svar är ett medvetet provocerande och diskussionsfrämjande nej. Däremot finns kristna kläddesigner, musiker, bagare, politiker, men du kan inte avgöra om de är kristna utifrån vad de har för smak, tycke och åsikter. Ibland kan det ge en fingervisning, men det ger långt ifrån den heltäckande bild som vi kanske ofta antar, eller hur?

Låt oss därför fokusera på det som är viktigt, inte det som är trevligt! På det som består, inte det som är inne! Låt oss lägga ner ytan till förmån för sanningen! Då blir kanske våra liv ett större vittnesbörd än vår klädstil? Men det är kanske skönare när tröjan talar ett tydligare budskap än mitt liv?

Svårt med uttalet?

2010-05-04T13:59:00.002+02:00

Det verkar som om många har svårt att uttala namnet på den isländska vulkan som haft utbrott - Eyjafjallajokull. Inte minst amerikanska reportrar, kolla in detta klipp:

Hitta nyckeln!

2010-05-03T15:26:00.007+02:00

Roger Arnfjell på Hope FM ställer (här) utifrån konstaterandet att media genomgått fundamentala förändringar de senaste åren frågan om vilka kommunikationsformer kyrkorna väljer för att nå sin samtid. Han hävdar att "det är bara i samtidens sätt att hantera information för individuella beslut som vi kan hitta 'de kulturella nycklarna' för kyrkans effektiva arbete utåt."

Jag tror att det är viktigt att vi funderar igenom hur vi kommunicerar, men jag tror att vi inte helt oreflekterat skall ge oss in i den "mediala världen" eftersom vi också har ett ansvar att vara en alternativ kultur med andra värden än de snabba konsumistiska, och här tror jag därför att det personliga mötet är långt viktigare. Den nära relationen som tar medmänniskan på allvar sätter långt djupare spår än twitter, och det blir också ett sätt att angripa och söka överbrygga den klyfta som uppstått mellan det verkliga livet och den "mediala fasad" som idag präglar mycket av vårt kontaktnät.

Hur och för vem?

2010-05-03T13:23:00.009+02:00

Nu är jag tillbaka efter en intensiv helg. Har fått en del kommentarer på mitt första inlägg om bibelläsning som jag ska svara på, kul att så många läser!

Rubriken syftar dock inte på min helg, utan på de två artiklar i dagen som vittnar om hur två kristna i helt olika sammanhang bemöter sina medmänniskor. Den ena artikeln har jag redan kommenterat i korthet här, och den andra artikeln hittar du här. Varför tycker jag att dessa artiklar är intressanta? För mig så visar de på ett skevt sätt att evangelisera. Det kristna livet är ju en vandring med Gud, en vandring med Jesus där vi hela tiden försöker dra oss närmre honom för att formas alltmer efter honom, och till denna vandring vill vi bjuda andra. Det är en vandring där den Helige Ande verkar i oss, lyser på områden vi behöver ta tag i, hjälper oss att vända om från våra misslyckanden, våra felaktiga perspektiv, våra tillkortakommanden, ger oss en sann bild av verkligheten och kraft att möta varje dag. I denna vandring med Gud stöter vi på andra människor som också beslutat sig för att följa, och dessa människor blir vi ansvariga inför och ansvariga för. Vi uppmanas att ta hand om varandra i kärlek och att förmana varandra i kärlek när så behövs (Rom 12:10, Kol 3:16), detta för att vi tillsammans ska växa i alla avseenden så att vi förenas med Kristus (Ef 4:15).

Med det som bakgrund förefaller det mig som att den retorik som den engelske gatupredikanten använt rimmar illa med det bemötande som Nya Testamentet uppmanar oss till. Och här tror jag det är viktigt att göra en distinktion. Vår uppgift att förmana varandra sträcker sig inte längre än till våra medvandrare, till våra bröder och systrar. Det blir problematiskt när vi agerar på samma sätt mot dem som inte följer Jesus. Och problemet ligger i att vi inte har mandat att göra det. Frågan som jag ställer mig när jag hör de uttalanden som den engelske gatupredikanten gjort är vad syftet kan ha varit. Var syftet att väcka en längtan efter Jesus? Av Dagens artikel (som för övrigt har en helt missvisande rubrik) verkar det som att gatupredikanten helt utan anledning uttalat sig till en "förbipasserande", men läser man på lite mer, d.v.s. tittar i den artikel Dagen hänvisar till förefaller det hela mer nyanserat. The Guardian beskriver situationen (här) som en konversation. Gatupredikanten hade stått och delat ut traktater när en kvinna kommit fram och börjat diskutera tro. I den diskussionen kom frågan om synd upp, och bland många andra synder nämnde gatupredikanten homosexualitet (läs gärna hela artikeln). För mig blir detta inte lika problematiskt, men det berör ändå ett område som jag tror kan vara viktigt för oss att fundera kring, nämligen från om hur vi står upp för vår tro.

Vi som kristna uppmanas att leva ett annorlunda liv, ett liv med andra grundvärden, ett liv med en annan riktning. Det blir då ett liv som är ett vittnesbörd för andra. Ett liv i ödmjukhet och ett liv i sanning. Så har det varit ända sedan Gud utvalde Israel till sitt folk och gav dem tio Guds bud. Jag upplever att det ofta är förvirrat kring detta. Så även för gatupredikanten. Han verkar enligt "the Guardian" ha stått och delat ut tio Guds bud till de förbipasserande, men tio Guds bud är inte allmänmänskliga regler att förhålla sig till. Det var bud som var till för Guds folk så att de, genom att leva efter dem, skulle visa sig vara annorlunda än alla andra folk. Buden är till för de som hör till Guds folk, de är inte regler som skall hållas för att bli Guds folk. Ser ni skillnaden? Det är en avgörande skillnad här, eller hur? En skillnad som innebär att vårt uppdrag som kristna inte primärt är att få andra att leva som vi, utan snarare att själva leva det liv vi är tänkta att leva och på så sätt inbjuda andra, väcka en längtan! När man pratar om tio Guds bud som giltiga för alla så glömmer man ju i regel det första budet, eller hur?

Menar jag då att man aldrig skall argumentera för sin tro? Naturligtvis inte! Men när det sker skall det ske i ödmjukhet och respekt (1 Petr 3:15–16). Håller ni med?

Hård artikel

2010-04-30T23:27:00.003+02:00

I Dagen finns ett hårt formulerat inlägg angående Gardells programserie. Vad tycker ni om sådan retorik? Jag har på bloggen försökt föra en saklig argumentation, har du missat den kan du klicka på "åh herregud" till höger, men artikeln vittnar om något helt annat. Läs den här.

Alltings början - 1 Mos 1:1

2010-04-30T13:44:00.051+02:00

bere'shît bara' 'elohîm et hashamayim ve'et ha'arets

Litteral översättning:
New American Bible:
Good News Bible:
Judaica Press Version:
B2000, Folkbibeln:
Åkesson:

i begynnelse skapade Gud himlen och jorden
In the beginning, when God created the heavens and the earth,
In the beginning, when God created the universe,
In the beginning of God's creation of the heavens and the earth.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.

Kort kommentar: (för dig som inte vill läsa så mycket)
Så här börjar Bibeln. Storslaget, imponerande, och svåröversatt. 1 Mos 1:1 är en vers som säger oss ganska mycket. Den slår an en ton, vi möter Gud, en handlingens och skaparkraftens Gud som sägs ligga bakom allt vi ser runtomkring oss. Denne Gud skapar utan att något material anges ur vilket han har skapat. Och denna skapande handling förläggs till "begynnelsen". Versen väcker en nyfikenhet att läsa vidare. Vem är denne Gud? Vad är det för jord han skapat?

Djupdykning: (för dig som vill veta mer)
Som ni ser finns en hel del olika sätt att förstå denna första vers, så vi kanske ska börja med att försöka förstå vad det är som ligger bakom de olika översättningarna. Få verser i Bibeln har genererat så mycket kommentartext som denna, och för att få en överblick över hur diskussionen går kommer vi att titta på versen ord för ord.

בראשית "i begynnelse"
Min litterala översättning visade att det hebreiska uttrycket består av två delar; dels ב som betyder "i", och dels ראשית som betyder "begynnelse". Så långt verkar det rätt okomplicerat, men om man ska analysera ראשית stöter man på problem. Står det i bestämd eller obestämd form? Står det i ett så kallat "konstrukt"-uttryck (en form av genitiv) eller ska det ses som en självständig sats? Varför är detta intressant? Jo det blir nämligen avgörande för hur man förstår de tre första verserna i relation till varandra. Och här verkar (minst) fyra varianter möjliga:

1. v.1 är en temporalsats som är underordnad huvudsatsen som kommer i v.2. בראשית läses som konstrukt: I begynnandet av Guds skapande av [...] var jorden öde och tom

2. v.1 är en temporalsats som är underordnad huvudsatsen som kommer i v.3, v.2 är en parentes, en utvecklad kommentar. בראשית läses som konstrukt: I begynnandet av Guds skapande av [...] (jorden var öde och tom) [...] sa Gud:

3. v.1. är en huvudsats som fungerar som rubrik/överskrift till det som sedan kommer i v.2–31. בראשית läses som absolut: I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.

4. v.1, 2 och 3 är på varandra följande huvudsatser. V.1 beskriver skapelsens första handling. v.2ff beskriver påföljande handlingar. בראשית läses som absolut: I begynnelsen skapade Gud [...]. Jorden var öde och tom [...]. Gud sade [...].

Hur ska man avgöra vilken av dessa som är att föredra? En rad argument skulle kunna anföras för varje hållning, men ska vi hålla oss till vår induktiva läsning (läs om den här) kan vi bara dra slutsatser ur denna vers än så länge, och så får vi ändra vår uppfattning längre fram om det skulle behövas. Rent grammatiskt är alla varianter möjliga, men frågan är om det finns några övriga indikeringar i denna vers? Och så verkar faktiskt vara fallet. För det första har vi vokalisering och punktuering (de små prickar och streck som finns under och över de "stora" bokstäverna). De indikerar att בראשית skall separeras från det som kommer, ungefär "i begynnelsen, då skapade Gud", d.v.s. i linje med punkt 3 och 4. Dessa punkter stöds också av den tidiga grekiska översättningen LXX (Septuaginta) som har ἐν ἀρχῇ ἐποίησεν ὁ θεὸς (d.v.s. samma). Dock verkar vokaliseringen samtidigt indikera att det saknas en bestämd artikel. Flera forskare har därför påpekat att man inte kan översätta i bestämd form (begynnelsen), men mycket talar ändå för att man visst kan se uttrycket som bestämd form då det i sammanhanget fungerar som en obestämd tidsindikering.

Jag tror att vi ska lämna diskussionen där och för tillfället nöja oss med att konstatera att mycket tyder på att den översättning som i regel återfinns i våra Biblar har mest stöd. Vi kanske kommer få anledning att återkomma till detta längre fram.

ברא "(han) skapade"
Här stöter vi för första gången på verbet ברא (bara'), ett verb som betyder skapa. Gud är här subjektet för skapandet, och objektet är himlen och jorden. Inget material nämns ur vilket Gud skapar, något som kan verka lite underligt, och här kommer en tanke om skapande ex nihilo, d.v.s. "ur intet" in. Detta blir också intressant om man ser på de fyra möjliga tolkningarna av denna vers ovan. De första två öppnar för att det kan ha funnits något material före vers 1 som Gud skapat ur, men de två senare antyder ingenting sådant. Snarare tvärtom. Utifrån denna vers kan vi dock inte dra några mer långtgående slutsatser annat än att det är Gud som skapar och att inget material nämns ur vilket han skapar (för er som vill dyka lite djupare i verbet kan jag hänvisa till denna ganska tekniska artikel: "Förekomst av ברא i GT").

אלהים "Gud"
Ni som läst hebreiska ser att ordet för Gud har pluraländelsen ים. I denna vers ska det dock inte tolkas som att det syftar på flera gudar eftersom verbet ברא står i 3 person maskulin singularis. Här bör istället אלהים läsas som ett namn: "Gud". Den Gud som beskrivs i versen är alltså en handlande Gud, en skapande Gud, en Gud som får himlen och jorden att bli till.

את השמים ואת הארץ "himlen och jorden"
Här beskrivs allt som skapas med hjälp av två ord. Himlen och jorden. Med tekniska termer kan man tala om att det här är fråga om antingen hendiadys eller merism. Hendiadys innebär att man beskriver något komplext med hjälp av två ord som sammanbinds av en konjunktion ("och"). Merism innebär att en helhet beskrivs genom två kontrasterande parter. Oavsett vilken benämning man gör blir utfallet detsamma. Formuleringen talar om att Gud är skapare av hela universum. Att שמים verkar stå i dualis skall inte göras för mycket av. Det är helt enkelt så ordet ser ut i sin lexikalform.

Slutsats:
Vad har vi då kommit fram till efter denna djupdykning i Bibelns första vers? Den tentativa översättning som kanske kommer att revideras längre fram är enligt följande:

I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.

alternativt:

I begynnelsen skapade Gud universum.

1 Mos 1:1 är alltså en vers som säger oss ganska mycket. Handlingens och skaparkraftens Gud möter läsaren, och det är en Gud som sägs ligga bakom hela universum. Versen väcker en nyfikenhet att läsa vidare. Vem är denne Gud? Vad är det för jord han skapat?

Vad har ni för tankar och reflektioner om detta inlägg? Var det en jobbig text att läsa? Intressant? För svår? För lätt? Nu har ni chansen att påverka hur läsningen ska se ut framöver!

Fortsättning nästa fredag!

Hur gick opponeringen?

2010-04-29T14:49:00.005+02:00

Idag kan vi läsa lite varstans i media att vuxna skilsmässobarn inte mår sämre än andra vuxna. Konstaterandet är hämtat från en avhandling som lades fram i morse kl 9:00, men som vanligt drar media stora växlar på politisk korrekt (?) forskning. Vi kan bland annat läsa följande:

"Den vanligaste uppfattningen är att barn far illa av skilsmässan. I det korta perspektivet kan det säkert vara så. Men jag ville ta reda på hur skilsmässan påverkar barnens psykiska hälsa på sikt, säger doktoranden Teresia Ängarne-Lindberg. Efter sju års forskningsarbete har hon nu svaret: Unga vuxna som har erfarenhet av skilsmässa i barndomen har lika bra hälsa som andra, både psykiskt och fysiskt."

Det anmärkningsvärda är att många artiklar tenderar att få detta till att betyda att "skilsmässa inte orsakar permanent skada". Men så kan avhandlingen rimligen inte tolkas. Det finns nämligen delar av avhandlingen som motsäger ett sådant påstående, bl.a. följande:

"De (skilsmässobarnen, min anm) bryter upp oftare från egna förhållanden än andra, men övervägande delen svarade att de är hoppfulla och tror att det är möjligt att hålla ihop hela livet, säger Teresia Ängarne-Lindberg.
(...)
Att skilsmässobarn är överrepresenterade hos barn- och ungdomspsykiatrin är känt sedan tidigare. Men långtidsstudien visar att skilsmässobarnen inte utmärker sig som unga vuxna."

För mig verkar det som att studien visar att det är möjligt att ta sig igenom det smärtsamma som en skilsmässa innebär om man får rätt stöd och hjälp. Upplevelserna är jobbigast i början, men kan avta med tiden om det finns ett stabilt socialt nätverk kring barnet. Det som dock framgår i studien är att detta inte räcker om man visar sig vara i en skir ålder. En grupp unga kvinnor, som vid tiden för skilsmässan var 7-12 år visade sig nämligen må sämre mentalt.

Det som är viktigt när man läser artiklarna är att inte dra några slutsatser ännu, avhandlingen har trots allt inte gått igenom (i alla fall vet vi inte hur opponeringen gick). Dessutom är det problematiskt att tala om forskning i singularis. Avhandlingar måste ställas i dialog med annan forskning, och de "ad-hoc"-teorier som uppkommit för att förklara avvikelser måste utvärderas.

För mig väcker avhandlingen många frågor, med det jag hoppas är att den inte används som argument i någon slags diskussion kring huruvida skilsmässa är bra eller inte. Det uttalar den sig inte om. På sin höjd kan den anses indikera att skilsmässa har negativa konsekvenser då den hävdar att skilsmässobarn har svårt i sina egna relationer. Det borde väl räknas som en negativ konsekvens? Eller innebär vårt samhälles "slit-och-släng, jag-byter-när-det-passar-mig"-mentalitet att det snarare ses som en positiv konsekvens, att man "vågar" bryta upp?

Läs avhandlingen: 1 2

Läs mer: Dagen 1 2, Forskning 1, DN: 1, SR: 1, SVT: 1.

Två dagar kvar!

2010-04-28T20:08:00.007+02:00

Om två dagar, på fredag, börjar vi läsa Bibeln tillsammans här på bloggen. Och jag har lite tankar om hur det skulle kunna gå till. Jag föreställer mig att vi börjar läsningen av varje vers ända nere i grundtexten. Vi tittar på ev. textkritiska anmärkningar (d.v.s. om det finns tveksamheter kring vad som egentligen kan ha stått i grundtexten), och sedan gör jag en litteral översättning som vi jämför med några relevanta svenska och engelska översättningar.

Att vi jobbar så pass språkligt tror kan bli spännande, det ger oss bl.a. en möjlighet att se saker i texten som vi missar då den översätts. Vi möter alltså texten på dess originalspråk, ett språk som är mycket fascinerande. Jag har i mina studier fått möjlighet att läsa mycket hebreiska, sammanlagt 52,5hp, varav 37,5hp på avancerad nivå, och jag hoppas att vår gemensamma läsning här på bloggen också ska väcka ditt intresse!

Att vi börjar med versen är ett intressant arbetssätt. Det kommer alltså inte att ges någon introduktion som annars är brukligt i bibelkommentarer, utan vi försöker läsa så induktivt som möjligt. Det innebär inte att vi inte kommer att behöva kompletterande kunskap, snarare att vi försöker att så långt det går låta texten forma vår förståelse (istället för att låta vår förförståelse forma vår textläsning).

Min tanke med detta initiativ är dels att vi ska få ett spännande samtal kring Bibelns budskap, men framför allt att du ska få en passion för Guds ord och dess rikedom som gör att du själv börjar läsa Bibeln alltmer. Och då inte bara som ett informativt objekt utan som ett livsförvandlande Gudsord.

Värt att nämna är att du inte ska behöva någon förkunskap för att hänga med i läsningen!

Lateralt tänkande

2010-04-28T10:43:00.004+02:00

Framför dig står tre lådor. En är märkt "äpplen", en "apelsiner" och en "äpplen och apelsiner". Alla dessa tre lådor är felmärkta. Din uppgift är att be mig ta upp en frukt ur en av lådorna. Du väljer vilken låda. Utifrån denna frukt skall du sedan märka lådorna rätt.

Hur gör du?

Bra förtydligande

2010-04-28T10:18:00.005+02:00

Jag tar tidigare skrivit en kort notis om den konflikt mellan ett antal EFK-församlingar i Stockholm och företrädare för SALT som Dagen målat upp. Jag uttryckte mig ovisst om huruvida så verkligen var fallet, och anade att Dagenjournalistiken hade uppenbara brister. Detta visade sig stämma nu när Pekka Mellergård och Roland Spjuth formulerade sina tankar kring detta. Jag är tacksam för deras inlägg i diskussionen då det förklarar en hel del. Den bild om framkommer i deras artikel (läs den här) stämmer väl överens med den bild jag haft av både SALT (har läst ett antal kurser kopplade till SALT) och New Wine (som jag stött på under mina studier på ÖTH). Jag tror att de båda uppläggen kan komplettera och utmana(?) varandra, och jag hoppas att diskussionen fortsätter att föras på en öppen och respektfull nivå.

Hur använder du din teknik?

2010-04-27T23:12:00.003+02:00

Två herrar med god teknik. Två herrar som känner sina instrument. Men två helt olika resultat. Det ena smakfullt, det andra.. ja.. fånigt? Döm själva. Klippen kan ju också tjäna som illustration på det nötta uttrycket "less is more".

Oreflekterat förvaltarskap?

2010-04-27T20:11:00.008+02:00

Pengar, fonder, aktier, lån, sparande, lönekonto, pension. Dessa är ord vi matas med dagligen i tidningar, radio, på TV. Det är ord som är viktiga för vårt samhälle. Som säger något om hur vårt samhälle fungerar. Det är ord som är viktiga för vår framtid. Som säger oss något om hur vi vill att vår framtid ska vara. I alla fall låter det så. I tidningar kan läsa om hur vi kan fixa bättre pension, skaffa de rätta fonderna, hålla koll på privatekonomin, undvika de dolda fällorna i deklarationsdjungeln, välja rätt pensionsfonder och mycket mer. Men vi ska inte bara tänka på vår egen framtida ekonomiska trygghet, våra barn är lika mycket i fokus. Vi uppmanas att påbörja fondsparande å deras vägnar så snart som möjligt för att på det sättet ge dem bra start i livet, goda förutsättningar inför framtiden.

Vi i väst har gott om pengar. Med pengar kommer makt. Med makt kommer ansvar. Därför behöver vi tänka på hur vi använder våra pengar. Med det menar jag inte vad vi spenderar dem på. Med det menar jag hur vi förhåller oss till dem. Vi lever i en konsumtionskultur där vi hela tiden uppmanas att uppgradera, att utöka, att förnya. Pengar är en grundpelare i våra liv. Vi jobbar för att få in pengar. Pengar ger livskvalitet. Pengar skapar trygghet. Men är det inte en falsk livskvalitet? En falsk trygghet? Vad händer när pengarna inte räcker till? Just ja - vi lånar.

Att förhålla sig till pengar, till lyx, till konsumtion, till materialism, till individualism m.m. är svårt. Och jag tror att vi ofta missar att reflektera över detta. Som kristen ser jag verkligheten ur ett annat perspektiv, och jag tror att vi som kristna bör leva våra liv på tvärs med den "konsumism" som samhället uppmanar till. Hur ofta reflekterar vi t.ex. över 2 Mos 22:25: "Lånar du pengar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så skall du inte handla mot honom som en ockrare. Ni skall inte lägga på honom någon ränta", eller 5 Mos 23:19: "Du ska inte ta någon ränta av din broder, varken på pengar eller på livsmedel eller på något annat som man kan ta ränta på", eller Hes 18:5–9: "Den som är rättfärdig och handlar rätt och rättfärdigt (...) han kränker ingen, han återlämnar den skuldsattes pant. Han plundrar ingen, han ger den hungrige bröd och klär den nakne. Han lånar inte ut pengar mot ränta, han ockrar inte. Han undviker det som är orätt, han fäller rättvisa domar mellan människor. han håller mina bud och följer mina stadgar och lever efter dem. En sådan man är rättfärdig. Han skall leva, säger Herren Gud.", eller Luk 6:34: "Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka."

Alla dessa texter är exempel på en annan inställning till pengar. Generositet, frikostighet. Men jag stöter sällan på dessa typer av frågor i kyrkan. Vi pratar sällan pengar överhuvudtaget. I alla fall inte på djupet. Vi kan prata församlings(förenings)ekonomi, men inte privatekonomi. Och det förvånande är att vi ser på det som två skilda saker. Aftonbladet skriver att pengar är en vanlig orsak till bråk i relationer. Är det därför vi inte pratar om det i församlingen? Är vi rädda? Vad skulle hända om mina bröder och systrar la sig i mina inköp, hur jag sköter min ekonomi? Hur skulle jag reagera? Med tacksamhet? Med motattack?

Jag tror att den konsumtionskultur vi lever i har tagit ett grepp om vårt sätt att tänka. Och "konsumismen" har större räckvidd än bara vår ekonomi, den påverkar också våra relationer. "Konsumismen" skapar en typ av människa som ställer sig frågorna "passar detta mig?", "vad får jag ut av detta?", "känns detta bra?", och frågorna relaterar inte till nytta, de är känslostyrda. Se bara på våra klädinköp. Hur ofta handlar vi kläder för att vi verkligen behöver? För att allt vi har är trasigt eller urvuxet? Frågan "varför ska jag hålla fast vi något som inte känns bra?" kan nästan ses som ett mantra som kan appliceras på en mängd situationer. Och som en majoritet av oss rättar oss efter. Vi följer trenden, vi söker kickar, och vi ger upp när det tar emot för mycket.

Det är när vi ser på pengar på detta sätt som vi inser att det kristna livet måste gå på tvärs. Ett liv som går på tvärs genom att fråga efter Guds vilja, inte om det passar mig, som frågar hur vi kan bli mer lika Jesus, inte vad vi får ut av det. Ett liv där vi inser att vi aldrig kan hitta trygghet i pengar. Att vi aldrig kan få sann livskvalitet av ständiga uppgraderingar. I grunden handlar detta om förvaltarskap. Bibeln lär att vi är förvaltare av den jord vi bor på. Det är ett ansvar. Ett ansvar vi bör reflektera över. Vi är inte kallade till att samla skatter på jorden. Vi är kallade till att leva utgivande liv. Hur påverkar det vår syn på pensionssparande? Hur påverkar det vår syn på ränta? På fonder? Hur tänker du?

Det närmar sig!

2010-04-26T23:32:00.002+02:00

Nu är det 4 dagar kvar tills dess att vi börjar läsa Bibeln tillsammans här på bloggen. Se till att du inte missar Bibelns första vers. Jag kan lova att det blir intressant!

Ytterligare ett fynd

2010-04-26T18:08:00.012+02:00

Nu verkar det som att ytterligare en Noachs ark hittats. Denna gång av en grupp kinesiska och turkiska upptäcksresande. De har enligt Dagen tagit med sig provbitar av en träkonstruktion med bås som de tror att Noach höll djuren i. Dagen skriver att med hjälp av "kol-14"-datering så har bitarnas ålder fastställts till 4800 år, vilket skulle stämma med arkens förmodade ålder. Även DN och SvD skriver om nyheten.

Det jag förundras över är att man säger sig veta att det är arken med 99,9% säkerhet. För mig blir det en indikation på att man gått för långt, att man inte arbetar vetenskapligt. Enligt artiklarna utesluter man möjligheten att det skulle kunna ha varit ett hus på grund av att inget liknande tidigare påträffats, men ska man vara vetenskaplig så borde man väl också utesluta en ark på den höjden eftersom inte heller det har påträffats tidigare? Eller snarare inte utesluta någonting innan mer fakta samlats in? Det verkar som att de upptäcksresande är lite väl färgade av sin förförståelse, även om det inte per automatik innebär att de har fel. Vi får helt enkelt vänta och se om det ligger något i det de hävdar.

Biktens problem och blaskiga generaliseringar

2010-04-26T11:43:00.006+02:00

När jag läser artiklar om det tragiska som drabbat katolska kyrkan kan jag inte undgå att fundera över biktens roll i det hela. Särskilt uppenbart blir det när vi kommer till det som skett i Sverige. Flera artiklar nämner hur Anders Aborelius är beredd att ta sitt fulla ansvar och avgå om det visar sig att han handlat fel, och av många kommentarer att döma verkar det finnas en oförståelse inför detta. Det man inte förstår är varför han inte avgår direkt. Varför invänta en utredning?

Utan att vara särskilt djupt insatt i allt detta verkar det för mig som att bikten har spelat en avgörande roll för Aborelius. Att som präst få reda på saker i förtroende som man sedan inte kan yppa kan väl knappast förtjäna den blaskiga rubriken "mörkläggning"? I denna övergreppshärva så tenderar tidningarna att generalisera och presentera allt på samma sätt. Här kan det nästan verka som att Aborelius handlande är lika groteskt som de präster som begått övergreppen. Men jag ställer mig frågan om hur många präster som faktiskt vet sådana här saker utan att kunna göra någonting åt dem. Hur många präster som är bundna av tystnadsrätt. Och det är väl här som Aborelius skäl att invänta utredningen kan anses goda. Har hans agerande utifrån den tystnadsrätt han har varit felaktigt eller det enda möjliga? Det är en stor fråga, hur relateras anmälningsplikten till tystnadsrätten i detta fall, och därför förstår jag att Aborelius inte väljer att avgå med omedelbar verkan.

Det här med bikt och tystnadsrätt har uppenbara baksidor. Utifrån ett kristet perspektiv är det naturligtvis bra att få samtala med en medkristen som inte kommer att tala högt och lågt om det som anförtros, men det borde ha rimliga proportioner. Bibeln talar vad jag vet aldrig om tystnadsrätt (Ords 25:9–10?)? Snarare lyfts ärlighet och öppenhet fram. Samtidigt som skvaller beskrivs som orätt. Är inte en stor del av de själavårdande samtal som förs ett tecken på att allt inte står rätt till i de dagliga mellanmänskliga relationerna? Att allt inte står rätt till i församlingarnas gemenskap? Vad skulle hända om vi i högre utsträckning vågade konfrontera varandra i kärlek istället för att tala om våra problem med en tredje part? Tänk om församlingen istället för präktighet förmedlade en öppen, förlåtande atmosfär som möjliggjorde verklig upprättelse? Som innebar att människor faktiskt vågade dela sina tillkortakommanden med (någon/några av) sina bröder och systrar? Som ung och oerfaren inser jag att mitt resonemang säkert har avgörande svagheter, så reagera gärna på detta! Jag anser att tystnadsrätten kan bli ett avgörande hinder för Guds läkande kraft, för konfliktlösning, för konfrontation o.s.v. samtidigt som den likväl är en stor hjälp på samma områden.

Tänk om den så ofta felanvända texten i Matt 18:15–20 fungerade på riktigt? Vad skulle kunna hända då? Eller Rom 12:9–21, eller Gal 6:1–10?

Gal 6:1–10:
Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.

(Artiklarna hittar du här: Dagen 1 2 DN 1 2 3 4 SvD 1 Svt 1 2 3 4)

Oj, vi glömde Gud!

2010-04-24T08:54:00.007+02:00

Just nu sitter jag och brottas med morgondagens predikan. Jag kommer att utgå från den spännande texten 1 Sam 4–7:1 där förbundsarken rövas bort av filistéerna när Israel försökt använda den apotropeiskt. Jag menar att denna text kan lära oss någonting om hur vi prioriterar. Om hur vi handskas med vår tid och våra drömmar.

Låter kopplingen knepig? Kom då och fira gudstjänst med oss i Betel (Vintrosa) i morgon kl 10.30! Då ska även ungdomarna leda lovsång, det gäng jag har berättat lite om här och här på bloggen.

Bra initiativ

2010-04-24T00:30:00.004+02:00

Ett bra initiativ till samtal och funderingar kring lovsångstexter verkar vara på gång enligt Dagen. Jag har ju efterlyst sånger som spänner över livets alla områden, och kanske kan samtalet kring de "förkunnande" texter som man menar alltmer riskerar att dö ut också väcka denna fråga till liv?

Vad är en konflikt?

2010-04-23T13:05:00.007+02:00

I tidningen Dagen finns idag ett högst märkligt reportage om hur några EFK-församlingar i Stockholm valt att lämna ledarutbildningen SALT och istället starta en New Wine-utbildning. Jag vet inget mer om detta än vad som står i artikeln, men jag blir något fundersam när jag läser. SALT-företrädare verkar säga att det inte finns någon konflikt, men Stefan Swärd, pastor i en av de församlingar som valt att lämna, verkar mena att utträdet beror på ett otydligt ställningstagande i äktenskapsfrågan från SALT-håll. Allt detta lyfts fram av Dagen på ett mycket förvirrande sätt. Man säger i artikeln att äktenskapsfrågan inte är den centrala, men ändå får just den frågan mest utrymme. Många andra anledningar finns, säger man, men inga sådana presenteras. Det nämns bara i förbifarten att de församlingar som lämnat inte delade SALT-upplägget.

Mitt i allt detta ställer jag mig frågan om vad som är en konflikt egentligen? Är vi rädda att kalla oenighet för konflikt? Blir det för stort då? Blir det då någonting som man måste ta tag i? Utifrån artikeln verkar oenighet råda, oenighet i hur man ser på kristet samliv, och det skulle jag i alla fall (i motsats till det som hävdas i artikeln) kunna kalla för en konflikt som måste tas tag i. Men vad vet jag. Jag har som sagt bara läst artiklarna (du hittar dem här och här, läs även ett intressant blogginlägg av Mikael Karendal här).

Vet vi vad vi tror på?

2010-04-23T09:50:00.007+02:00

Vet vi vad vi tror på? Och om vi nu vet det, tror vi på det? Måhända kryptiska frågor, men frågor som vittnar om tankar som slagit mig de senaste åren.

Den första frågan har med bibelläsning att göra. Vad grundar vi vår tro på? Vi säger oss vara kristna, men hur stor koll har vi på den bok som finns i centrum för vår tro? Hur viktig är den för oss? Hur ofta läser vi den? I artiklar i Dagen skrivs ibland om undersökningar som visar på bibelkunskap och bibelläsning bland kristna, och ofta så är resultaten skrämmande låga. Hur ser det ut för din del?

Den andra frågan är också den intressant. Vi säger oss tro på en mängd saker som vi vet står i Bibeln, att Gud helar, att Gud svarar på bön, att Gud kan göra under, att Jesus är enda vägen, men tror vi på det? Vad jag menar är, vad får det för konsekvenser, praktiska konsekvenser i vårt vardagsliv? Jag pratar inte om huruvida vi går till kyrkan eller inte, jag pratar om huruvida det vi tror på är en verklighet i våra liv. Huruvida det vi tror på ger oss visshet om det vi inte kan se. Huruvida vår tro (läs "vår gemenskap med Gud") ger vårt liv en inriktning som det inte skulle haft utan denna tro. Hur ser det ut för din del här?

Jag tänkte att det skulle vara intressant att ta sig an den första frågan här på bloggen. Varför inte läsa Bibeln tillsammans! Det är min övertygelse att Bibeln skall läsas i gemenskap med andra kristna, i alla fall förstås tillsammans med andra kristna, så varför inte läsa ett stycke bibeltext tillsammans varje fredag? Jag skriver ett inlägg där jag reflekterar över texten, och så är det fritt fram att kommentera och bidra med dina tankar. Bidra med vad Gud säger till dig genom texten.

Hur gör vi då? Jo jag tänkte vi skulle börja läsa från början, d.v.s. från 1 Mos 1:1. Och vi läser en vers i taget. På det sättet tror jag att alla som vill kan hänga med i tempot. En vers i veckan. Du som läser Bibeln väldigt sällan: ta det som utmaning att börja läsa! Du som läser Bibeln väldigt ofta: ta det som utmaning att verkligen låta Bibelordet sjunka in!

Vad tror ni om detta?

Om att sålla, sammanfattning

2010-04-22T11:54:00.003+02:00

Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.

Då har jag tipsat färdigt. Hoppas det varit givande. Tipsen gäller naturligtvis inte bara för undervisning på internet utan kan, som någon påpekat, appliceras på förkunnelse över lag. För er som inte orkat läsa de långa inläggen kommer här en kort sammanfattning av tipsen:

1. Hur pratas det om kristenheten?
Menar sig en enskild person ha funnit sanningen? Erkänns andra traditioner?

2. Hur pratas det om andra kristna?
Argumenterar man genom att smutskasta/personangripa oliktänkande?

3. Hur bemöts kritik?
Finns det utrymme och acceptans för ifrågasättande?

4. Hur anger man sina källor?
Är undervisningen välgrundad eller bygger den på hörsägner?

5. Vad är syftet?
Varför skriver man det man gör? För att bygga upp eller för att splittra?

Vill du lägga till några tips? Ta bort några?

Om att sålla, del 5

2010-04-21T10:38:00.004+02:00

Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.

Tips 5:
Vad är syftet?
Detta är kanske det tips som är svårast att konkretisera. Men frågan bör ställas även om svaret inte blir tydligt. Vad verkar syftet vara med undervisningen? Är syftet att bygga upp Kristi kropp, att bevara och verka för enhet, eller sår man splittring? Delas kristna in i "äkta troende", d.v.s. de som förstått (ofta rationellt, logiskt) och "otroende", d.v.s. ofta sådana som "förblindats" av falska ledare?

Vi som kristna har ett huvuduppdrag, vi har som församling ett huvuduppdrag, att visa på ett liv som är värt att leva, inte att skrämma eller döma folk. Vi är kallade till att i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek (Ef 4:15-16). Vi måste sträva efter att mogna som kristna och leva värdigt vår kallelse, d.v.s. att leva i nära gemenskap med varandra och Gud så att vi står emot villoläror.

Men hur kan man avgöra vad som är syftet med en text? Ofta kanske man inte kan se det på en gång, men i dialog med skribenten kan det bli tydligt om läran eller människan står i fokus. Säg att texten verkar vara ganska dömande, vad är då syftet? Är syftet att stänga ute eller att uppmana till omvändelse? Har skribenten i så fall mandat att göra denna uppmaning? Är syftet att informera eller att påverka?

Låt mig ta ett banalt exempel. Skvallerpressen har bevakat kungafamiljens alla företag relativt intensivt på senare tid, och nu gräver man i Madeleines kärleksproblem. Vad är syftet med det? Att informera allmänheten? Eller att få fler läsare? Och vad var syftet med att jag tog just detta exempel? För att det var ett klockrent exempel? Eller för att kunna länka till artiklar som många läser och därigenom själv få fler läsare?

Ett bättre exempel kan ju vara Jona 3:4 "Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: "Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras."" Här ser vi en tydlig domsförkunnelse. Men fortsätter vi att läsa berättelsen ser vi att domen aldrig verkställs. Syftet var inte att informera folket om att staden skulle förstöras, syftet var att få folket att vakna upp och omvända sig. När så skedde hade domsförkunnelsens syfte uppfyllts och själva innehållet blev overksamt.

Detta kanske var ett luddigt tips, så fråga och reagera gärna!

Vem äger definitionsrätten?

2010-04-20T22:00:00.012+02:00

Nu är det sista avsnittet av "Åh Herregud" till ända. Ett avsnitt som var spretigare än de flesta andra, kanske mycket på grund av att det var ett avsnitt som var fyllt av diverse intressanta tankegångar. För att kunna göra rättvisa åt det Gardell säger väljer jag att följa programmets upplägg istället för att göra en övergripande kommentar.

Programmet börjar med att Gardell sitter på en tågstation och väntar. Som illustration för hur först judarna och sedan de kristna väntat på Guds rike, på Messias, på Jesu återkomst. Väntar vi förgäves? Gardell menar i alla fall att den väntan varat väldigt länge. Gudsriket kom aldrig, säger Gardell, men stämmer det verkligen? Vittnar inte både Bibeln och kyrkohistorien om hur Guds rike faktiskt utbredde sig på jorden? Inte fullt ut, men det är "å färde". Det är ju det som är tanken med församlingen, att föregripa Guds rike här och nu, att leva det nya livet tillsammans med Jesus i nära gemenskap. Guds rike är här. Vi väntar inte på det. Och ändå väntar vi. Eller kanske rättare sagt, vi hoppas. Hoppas på Guds rikes fulla inbrytande i denna världen, på Jesu återkomst.

Efter denna inledning, en inledning som vi återkommer till i slutet av programmet, kommer Gardell in på den religiösa upplevelsen. Och här kommer något som vi inte riktigt sett i serien tidigare, nämligen en dialog med naturvetenskapen. Gardell berättar om hur vissa forskare menar att man hittat områden i hjärnan som kan förmås att trigga religiösa impulser/upplevelser. Personer som utsatts för sådana experiment har tolkat dessa upplevelser olika, utifrån sin religiösa bakgrund, och professor Dan Larhammar berättar om hur människor troligen är religiösa på olika sätt och att religiösa upplevelser säkert framkallas på olika sätt. Ofta är en utlösande faktor stress (fysisk eller psykisk) och därför kan man förstå varför t.ex. eremiter som utsatt sig för en fasta som påfrestat hjärnan också har varit med om märkliga upplevelser.

Är då detta ett sätt att förklara Gud? Eller att förstå Gud? Knappast. Snarare är det ett oerhört intressant område att forska vidare på för att förstå hur vår hjärna fungerar. Men att anföra det som ett argument mot Gud faller ganska snart. Att hävda att det faktum att vi kan skapa religiösa upplevelser på experimentell väg skulle bevisa att Gud inte finns vore som att säga att bara för att vi artificiellt kan framkalla smaken av en citron så finns inte några riktiga citroner. Eller hur? Den inomvärldsliga förklaringen och kartläggningen av ett fenomen, av upplevelser o.s.v. är intressant och viktig, men kan knappast kopplas till en diskussion kring upplevelsernas relevans eller äkthet. Det ligger utanför experimentens räckvidd.

Vem uppfann Gud? Gardell ställer sig frågan och kommer fram till att om Gud uppfunnits så måste det vara som hjulet, d.v.s. på flera ställen samtidigt. Men utan att gå djupare in i ett eventuellt svar så jobbar Gardell med hypotesen och ställer en följdfråga som är högst intressant. Vad ska vi med Gud till, eller rättare sagt, "Hur använder du Gud?". När frågan ställs låter det som att förhållandet är det omvända. Om Gud går att "använda" så är det väl inte längre han som är Gud? Då är det väl du som är Gud? Men Gardell sätter här fingret på något viktigt. Gud har i vårt samhället i mångt och mycket blivit en konsumtionsvara. Vi väljer att förhålla oss till Gud i den grad det passar oss. Vi vänder oss till Gud som oftast vid en kris, och då förväntar vi oss ett omedelbart ingripande. Såsom om det vore vi som bestämde över Guds handlande. Som om Gud vore en kaffeapparat som utan att invända gav oss det vi beställde. Som om vi definierade Gud och därmed låste i honom i denna definition.

Just detta sätt att se på Gud gör Gardell upp med. Han säger att Gud aldrig lovat att det ska vara lätt. Gud är inget vaccin. Livet är inte svininfluensa. Men i uppgörelsen med detta sätt att förhålla sig till Gud går Gardell längre. Han går för långt. Resonemanget leder honom till slutsatsen att Gud inte ingriper alls. Förr verkar han ha ingripit på tydliga sätt, men nu är han alltmer passiv. Gardell menar att Gud inte ska eller kan rädda människor från cancer eller ur en tsunami. För då får vi problem med varför han inte räddar alla. Här håller jag inte med. Den Gud Bibeln vittnar om och den Gud som jag känner är en aktiv Gud. En Gud som lägger sig i, en Gud som helar, upprättar, befriar. Från sjukdom, från katastrofer. Men det finns också en ond makt, en makt som förstör, som förgör. Och här pågår en kamp. En kamp som inte är över. Jag kan tacka Gud för att han räddat Nisse ur tsunamin. Det kan inte Gardell. Jag tror på en Gud som griper in i en trasig och förstörd värld, men en Gud som vi måste välja hur vi förhåller oss till (se en intressant diskussion om detta här, ca 49 min in).

Efter att återigen ha brottats med tanken om att Bibeln verkar tala om en kommande dom som ska skilja agnar från vetet konstaterar Gardell att resultatet av ett sådant tankesätt är en förskräcklig Gudsbild. Människan är inte någon växt som kan rensas ut. Alla ska vara välkomna. Här skulle jag kunna skriva mycket, men grundläggande handlar det ju om att världen är förlorad utan Gud. Men att Gud grep in och förändrade detta. Genom tro kan vi så ta del av det nya riket, det nya livet, eller välja bort det.

Programmet avslutas med att tåget kommer. Ska tittaren här tolka det som att Gardell ansluter sig till hoppet om Guds rikes fulla utbredande? Om Jesu återkomst? Jag vet inte. Och det är kanske det som är styrkan med Gardells program. Öppenheten. Här skrivs ingen på näsan. Han skämtar friskt till höger och vänster, men i slutändan gör han ändå det med respekt.

Om att sålla, del 4

2010-04-20T10:24:00.003+02:00

Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.

Tips 4:
Hur anger man sina källor?
Vem är det som skriver och vad grundar han/hon sina tankar på? Frågan är alltid viktig att ställa, men kanske särskilt på internet. När skribenter uttalar sig om vad andra sagt, eller bemöter argument med fakta så måste läsaren kunna gå tillbaka till primärmaterialet för att se att det är rätt citerat, rätt uppfattat o.s.v. När jag säger källor så innebär det dock inte i första hand att man har länkat till andra internetsidor (typ Wikipedia) utan snarare att hänvisa till faktisk information. Till primärmaterial. Ibland kan det vara internetsidor, men oftast inte. Om vi tar exemplet med Westcott & Hort som vi gick igenom i anslutning till tips 2 så skulle källor i det fallet vara Westcott & Horts egna böcker eller liknande. Källor är inte att hänvisa till rykten, allmänna strömningar eller dylikt. Om en hemsida påstår en massa saker utan att ange var det är hämtat så kan det vara anledning att se upp. Ett tips är då att fråga om källor, får du inget svar så bör du betrakta informationen som tveksam.

Tidens härskare

2010-04-19T21:41:00.014+02:00

Tidsmaskinen är en häftig tanke. Tänk att få resa tillbaka i tiden, tänk att få resa framåt i tiden. Tänk att få kontrollera tiden. Kontrollera tiden, få makt över tiden. Visst vore det häftigt? Eller? Nog är det väl det vi försöker med hela tiden, vi i väst? Vi kartlägger vår historia, vår dåtid, in i minsta detalj för att få reda på vad som verkligen hände. Och vi försöker styra vår framtid genom att boka in den. Vi försöker spara tid för att kunna använda den senare. Vi försöker få mer tid, ibland försöker vi göra oss av med tid. Tid är viktigt för oss. Vi vill inte att den ska gå obemärkt förbi. Tänk bara skräcken av att vakna upp och se en rynka i ansiktet. Tänk om man skulle bli gammal? Låtom oss planera vår tid istället så att vi behåller kontrollen!

Men är inte alla människans försök att kontrollera tiden, särskilt den som ännu inte nått oss, fåfängt? Meningslöst? Är det inte så att framtiden ligger utom räckhåll, att vi inte kan styra över den hur mycket vi än vill? "Jag har bokat in ett möte i morgon". Vad betyder det? Innebär bokningen att mötet kommer äga rum? Knappast. Är det inte så att den enda tid vi förfogar över är nu? Den sanningen vill vi ofta inte kännas vid. Men det är en sanning som vi ibland tvingas att möta. Tänk att aska kan ha mer makt än människor! Tänk att aska kan få bestämma om mötet ska äga rum eller inte. Tänk att aska kan kullkasta människans planer! Människans försök att kontrollera sin omgivning står sig slätt. Människan kan inte styra över framtiden. Det är framtiden som styr människan. Det är framtiden som styr oss. Hoppet. Ett hopp som inte ligger under vår kontroll. Vad hoppas du på? Hoppas du på att det du slitit för i nuet ska ge utdelning i framtiden? Ekonomisk utdelning i form av pension? Du kan bara hoppas. Hoppas och planera. Inte kontrollera.

Jag är kristen. Mitt hopp står till Honom som skall komma. Mitt liv här och nu formas av hoppet att en dag få se det jag nu fått smaka. Ett hopp om en framtid som gör livet värt att leva. Just nu. "Gör er inga bekymmer" (Matt 6:31), ingen kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd (v.28). Ändå söker vi hela tiden kontroll. Vi vill göra oss till gudar. Vi vill kunna säga till Gud att han inte längre har makten. Men att han får vara med. På ett hörn. Kanske.

Borde vi inte istället lägga vår tid i Guds hand? Borde vi inte i all fall försöka? Vågar vi släppa våra framtidsplaner? Eller tror vi fortfarande att vår kalender har makt över vår framtid?

När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält." Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon." Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa.

Om att sålla, del 3

2010-04-19T17:39:00.009+02:00

Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. De andra inläggen hittar du här.

Tips 3:
Hur bemöts kritik?
I en diskussion där man har olika åsikt kan man ofta snabbt märka om det är lönt att fortsätta samtalet eller inte, men på en hemsida/blogg som är full av undervisning, en hemsida/blogg som kanske också har någon form av gästbok eller Q&A/kommentarsmöjlighet kan det vara intressant att leta efter avvikande åsikter. Om man nu gör det, hittar man då kritik av de egna idéerna på hemsidan, eller är alla frågor som ställs bara ett bekräftande av det som redan sagts? Och om det finns kritik, hur bemöts den? Blir kritikern stämplad som falsk profet eller liknande, blir kritikern angripen eller bemöts kritikern med kärlek?

Det är alltid svårt att ta kritik, det är vi alla olika bra på, men sättet som vi möter de som inte tycker som vi säger faktiskt ganska mycket om oss. En diskussion i sak bör alltid förbli en diskussion i sak. Underbyggda argument bör alltid bemötas med underbyggda argument. Internet är ju trots allt de anonymas (eller kanske de pseudonymas) värld.

Torpkonferensen

2010-04-19T17:07:00.003+02:00

Idag har vi träffats för att planera lite kring årets barnkonferens på torp. Ska bli spännande att få dra igång ännu en konferens, och jag kan avslöja att på musikfronten blir den en del nya låtar, men den nu inkörda "Kalaslåten" blir kvar även i år. Så du som har barn mellan 4 och 8 år ska absolut passa på att komma! Ni vill väl inte missa vad "Clary" och "Beda" och de andra ska hitta på..?

Om att sålla, del 2

2010-04-19T07:52:00.007+02:00

Detta är en fortsättning på de tips/tankar som jag tror kan vara bra att ha med sig när man möter undervisning på internet. Första inlägget hittar du här.

Tips 2:
Hur pratas det om andra kristna?
När man i undervisning eller annat pratar om andra som säger sig bekänna Jesus som Herre, hur gör man det? Är det med kärlek och fördragsamhet eller finns en fördömande attityd? Vi som kristna ska ju inte döma varandra, det är Guds sak, vi som kristna ska istället hjälpa varandra och andra att leva nära Jesus, och detta ska enligt Paulus ske i kärlek (Ef 4:1–6). Så när andra som bekänner Jesus smutskastas med hjälp av bibelord eller en egen lära/teologi så bör vi vara lite försiktiga. Ofta kan man stöta på detta i lite dolda former, så ett tips är att se vad som angrips i undervisningen, angriper man en persons lära eller personen själv? Låt mig ta ett exempel för att visa på hur det kan se ut. Det är ett längre citat som är hämtat från en ännu längre diskussion kring Bibelns grundtext. Skribenten menar att man bör vara försiktig med (om inte helt förkasta) bl.a. Bibel 2000 eftersom den bygger på en grundtext som "fördunklar bibliska sanningar":

Fram till slutet av 1800-talet var det rätt så mycket frid och fröjd med Bibeln och de översättningar som man hade i olika länder. Men det var vid denna tid som den s.k. bibelkritiken började få allt mer att säga till om på de teologiska institutionerna runt om i världen. År 1881 gav de två engelsmännen Brooke Foss Westcott och Fenton John Anthony Hort ut en helt ny version av en grekisk grundtext till Nya Testamentet. Denna version kallas för The New Testament in the Original Greek. Detta är alltså en grundtext till NT som sammanställts utifrån Westcotts och Horts tycke och smak. Vad som är viktigt att känna till om dessa herrar och deras grundtext är flera saker: dels är den baserad på ett väldigt litet antal grekiska originalmanuskript, och dels anses dessa manuskript av många Bibelforskare vara mycket bristfälliga och missvisande. Dom innehåller en mängd rena felaktigheter. Varför just dessa manuskript föll Westcott och Hort i smaken berodde på att de tillhörde den bibelkritiska gruppen av teologer, och då passade det med bristfälliga manuskript. Det är dokumenterat att både Westcott och Hort t.ex. inte trodde på Jesu gudom. Båda förnekade att Jesu död på korset hade någon särskild betydelse för mänskligheten. Dom förnekade att Bibeln skulle vara ofelbar och det är också dokumenterat att i vart fall Hort var en övertygad evolutionist. Deras karaktär fick så klart inverkan på hurdan teologin i deras grundtext blev. Ord byttes ut, lades till eller togs bort, helt efter deras egna teologiska övertygelse. Att båda var medlemmar i ett s.k. ande-sällskap, vad vi idag skulle kalla ett spiritistiskt sällskap, kanske också kan förklara en del.

Vad är det som sker i denna text? Argumentationen löper ungefär så här:
1. Grundtexten är efter Westcott & Horts tycke och smak
2. Grundtexten bygger på ett fåtal bristfälliga, missvisande manuskript
3. Westcott & Hort var bibelkritiker
4. Westcott & Hort trodde inte på Jesu gudom
5. Westcott & Hort förnekade Jesu döds betydelse
6. Westcott & Hort förnekade Bibelns ofelbarhet
7. Hort trodde på evolution
8. Westcott & Horts karaktärer var tvivelaktiga
9. Westcott & Horts arbete var subjektivt
10. Westcott & Hort var medlemmar i ett spiritistiskt sällskap

Intressant, eller hur? Det man gör är alltså att man främst angriper personerna, inte deras teorier (förutom punkt 2). Utifrån att man tycker sig ha konstaterat att Westcott & Hort nog inte var sanna troende så tycker man sig ha rätt att förkasta deras arbete. Och detta gör man utan att nämna några källor, man nämner inte något om vilka manuskript som använts, man nämner inte hur de resonerat i sak, det man gör är istället att man målar upp en bild av två kristendomsfientliga new-agegubbar som tar fram en text efter eget tycke och smak som har inneburit att vi fått Biblar som fördunklar Guds sanning.

Det här har inget med fakta att göra, här driver man en tes och slår fast sina åsikter med hjälp av smutskastning av andra. Här saknar vi den strävan efter enhet som Paulus talar om, här saknar vi fördragsamheten i kärlek, eller hur? Det kan dock tyckas vara ett extremt exempel, men tyvärr är denna typ av argumentation ganska vanlig.

Reagera gärna! Och håll utkik efter nästa tips!